Responsdebatt om regeringens EU-redogörelse

01.10.2003 kl. 00:00

 

Medan känslosvallet har gått högt under EU-debatten i våra grannländer har behandlingen av regeringens EU-redogörelse kunnat ske i en lugn och uppbygglig stämning här i riksdagen. Det är bra. Finlands för-handlare har en starkare position vid förhandlingsbordet då de kan hänvisa till ett enigt parlament.
Svenska riksdagsgruppen ger sitt stöd för regeringens linje. Eftersom det i utskottsbehandlingen visat sig att det råder bred enighet om de flesta problemen i redogörelsen, kommer jag här närmast att gå in på frågor och utmaningar som EU och dess medlemsländer står inför.

Sällan har EU fått så stort utrymme i våra medier som under augusti och september månad. I flera av länderna runt Östersjön har folket röstat om sitt medlemskap i unionen. Svenskarna har dryftat skillnaden mellan kronan och euron. Här i Finland har vi debatterat EU:s framtida strukturer.
I remissdebatten för en månad sedan var flera talare oroade för unionens legitimitet i medborgarnas ögon. Det mediala intresset för regeringskonferensen kommer att hålla i sig och det bör vi här i riksdagen ta vara på för att öka finländarnas förståelse för vad EU är och inte är.
EU har kommit till för att främja viktiga intressen som medlemsländerna i en starkt föränderlig värld har svårt att med framgång driva skilt för sig . EU står inför en historisk utvidgning och kommer snart att ha 25 medlemsländer. Ett betydande antal länder med olika ekonomiska och kulturella förutsättningar skall nu integreras i unionen, ekonomiskt och politiskt. Förutsättningar måste därför skapas för beslutsmekanismer som effektivt kan formulera medlemsländernas intressen utan att deras medborgare skall behöva känna sig överkörda.
Varför är det viktigt att unionens roll och ställning som aktör på det internationella planet stärks?
För oss finländare är det viktigaste att det råder säkerhet och stabilitet, fred, i och omkring Europa. Viktigt för oss är naturligtvis också att vi har möjlighet att försörja oss, slå vakt om vår ekonomiska och sociala välfärd, vår miljö och vår egen kultur och identitet. Den rasande snabba teknologiska och ekonomiska utvecklingen i världen har lett till att EU blivit och blir ett allt viktigare samarbetsinstrument för att vi överhuvudtaget skall ha en möjlighet att slå vakt om dessa för oss så viktiga intressen.
Bara inom och genom EU kan vi t.ex. hoppas på att det också i framtiden skall vara möjligt att bedriva lantbruk i Finland trots konkurrensen med de stora producentländerna både i Europa och i världen över. Kan vi tänka oss att utan EU alls ha någon chans att få till stånd regler som skulle leda till att Österjöns känsliga miljö kan räddas och bevaras? Inte skulle våra egna krafter heller räcka till för att skapa de förutsättningar som behövs för att finländska företag på bred front skall kunna komma in och verka på de växande marknaderna i vårt östra grannland - något som minsann vore viktigt för vår utkomst och vårt välbefinnande.
För den som vill verka för att våra barn och barnbarn skall få uppleva ett blomstrande Österjöeuropa, erbjuder EU den hittills bästa samarbetsplattformen. Det gäller att få beslutsfattarna i regionen att se och främja sina länders gemensamma intressen och ge sig i kast med att stärka sitt inflytande över utvecklingen i denna del av Europa. Den nordliga dimensionen som Finland drivit på i EU är ett första betydande steg i denna riktning.
Om de globala ekonomiska möjligheterna skall kunna utnyttjas och de största globala hoten avvärjas till välsignelse också för oss i Finland måste EU:s röst blir starkare där dessa frågor avgörs. Bakslaget i WTO-förhandlingarna i Cancun är en färsk påminnelse om hur krävande uppgifter EU står inför. Detsamma gäller kampen mot de klimatförändrande utsläppen i atmosfären som är långt ifrån avslutad.
En fråga som tilldragit sig särskilt intresse hos oss är vilken roll EU skall ha inom säkerhets- och försvarspolitiken och hur EU:s relationer till NATO skall utformas. Att frågan är politiskt svår och känslig för Finland visas av att regeringen och riksdagen främst debatterat beslutsreglerna för ett eventuellt fördjupat försvarssamarbete inom unionen. Varför ett utvidgat militärt samarbete och en effektivare krishanteringsberedskap behövs inom EU har andra fått försöka förklara.
Regeringen bör eftersträva lösningar som inte utestänger möjligheter för oss inom säkerhets- och försvarspolitiken. Finland har alltid i sin utrikespolitik eftersträvat valmöjligheter och manöverutrymme. För att finländarna skall kunna förstå och godkänna EU:s roll i det säkerhetspolitiska sammanhanget måste de få klart för sig vilka hot som EU skall kunna möta.
De svaga och instabila stater som uppstått i och med Sovjetunionens och Jugoslaviens sönderfall är en stor källa till osäkerhet i vår världsdel. Att utvecklingen kan urarta till kriser som bara kan lösas med betydande militära insatser vittnar erfarenheterna av krigshandlingarna och de mänskliga tragedierna i Balkan om. Hur utvecklingen kommer att bli i t.ex. Ukraina och Vitryssland som ligger nära oss vågar knappast någon förutspå.
Svaga statsbildningar utgör en grogrund för terrorism och annan organiserad internationell brottslighet. Också risken för spridning av biologiska, kemiska och andra massförstörelsevapen ökar där statsledningen är svag och korruptionen utbredd.
Tidigare gällde att det i allmänhet bara var stater som brukade vapenmakt mot andra stater för att i konfliktsituationer försöka uppnå sina politiska mål. Den sanningen gäller inte längre och kan inte längre utgöra den huvudsakliga grunden för vår framtida försvars- och krishanteringsplanering. Det krävs nya lösningar också för att vi i Europa skall kunna försvara oss mot självmords- och andra terroristattacker och avvärja kriser. Bara genom ett utvidgat och fördjupat samarbete med stabila demokratiska länder kan det bli möjligt att möta hot av dessa slag.
I och med att de traditionella militära hoten minskat i Europa riktar USA in sin beredskap på annat håll. Kraven på EU:s militära krishanteringsförmåga ökar också därför och Finland har all anledning att medverka till att EU stärker denna beredskap. Regeringskonferensen får inte äventyra möjligheterna för EU att finna en vettig arbetsfördelning och nödvändiga samarbetsformer med NATO för att kriser och konfliktsituationer av här beskrivet slag skall kunna bemästras.
En god och långsiktig planering är den viktigaste förutsättningen för en fungerande krishanteringsberedskap. Den viktigaste mellanstatliga militära beredskapsplaneringen sker idag inom NATO:s permanenta arbetsgrupper, ett tjugotal till antalet. Det är ingen tillfällighet att Ryssland ingår som fullvärdig medlem i alla dessa arbetsgrupper - utom två. Landet dras med betydande krishärdar utmed sin gräns i söder och österut, hot som uppenbarligen också de bäst kan mötas med internationellt samarbete.
Det förefaller varken sannolikt eller meningsfullt att EU skulle börja bygga upp en konkurrerande planeringsapparat. Hur Finland med beaktande av denna utveckling i det långa loppet skall kunna upprätthålla ett trovärdigt försvar och bäst kunna ta till vara sina säkerhetspolitiska intressen måste prövas noggrant. Det bör ske senast i samband med den säkerhetspolitiska redogörelsen som regeringen skall ge till riksdagen nästa år.
Det är inte sällan jag hört folk utbrista och ondgöra sig över att det nu är Bryssel som bestämmer över oss. Det kan därför inte nog betonas att det också efter regeringskonferensen kommer att vara det enskilda medlemslandet som är den viktigaste aktören, den som har mest att säga till om då nya beslut fattas inom unionen. Den förenkling och den större överskådlighet av beslutsreglerna som nu bereds, innebär att Finland som unionsmedlem också i fortsättningen kommer att ha goda möjligheter att slå vakt om sina vitala intressen. Bäst lyckas det här så klart om också Finlands folk aktivt fås med att framföra sina uppfattningar, utöva påtryckning, inte bara på det egna landets beslutsfattare utan också på andra beslutsfattare inom den europeiska unionen.

För Svenska riksdagsgruppen är det glädjande att EU nu får en grundstadga som ger unionen en egen juridisk identitet. Sfp efterlyste detta redan 2001 på sin partidag. Samtidigt krävde vi att EU:s stadga över de grundläggande rättigheterna skall ingå som en viktig del i EU:s grundfördrag. Svenska riksdagsgruppen välkomnar därför denna milstolpe i den europeiska integrationen.

Finland och svenska riksdagsgruppen med dåvarande riksdagsmannen Gunnar Jansson som viceordförande för konventsberedningen av deklarationen om de medborgerliga grundrättigheterna inför toppmötet i Nizza drev målmedvetet på att att unionen skall respektera bl.a. kulturell och språklig mångfald. Ett förbud mot diskriminering också pga. språk togs in i deklarationen som nu skall ingå i unionens grundfördrag.

Som både grundlagsutskottet och utrikesutskottet framhåller är det med tanke på unionens legitimitet inför medborgarna viktigt att dessa rättigheter också respekteras i praktiken och kan förverkligas. Diskrimineringsförbudet har tagits med men av någon anledning har "språket" som grund för förbudet fallit bort. Regeringen måste driva på att detta fel rättas till. Det är viktigt med tanke på att skapa en stabil ram inom unionen för en rättvis behandling av de språkliga minoriteterna. Finskans ställning i Sverige liksom den ryska befolkningens integrering i de baltiska staterna är för oss närliggande exempel som talar för att detta diskrimineringsförbud skall upprätthållas.

Innehållet i framtidskonventets beredningsprocess har inte alltid varit lätt att förstå för vare sig medborgare, medier eller oss riksdagsmän. Detta har säkert bidragit till att frågan väckts om inte en folkomröstning borde genomföras innan Finland godkänner det nya grundfördraget. Att det är för tidigt att besvara den frågan kan läsas ur grundlagsutskottets utlåtande. Enligt utskottet talar åtminstone författningsmässiga hänsyn inte för en folkomröstning ens om konventets förslag skulle godkännas i oförändrad form. Frågan är politisk, inte juridisk.

Viktigast är att finländarna uppfattar det grundfördrag som skall godkännas som rimligt och legitimt. Det är fullt möjligt att den offentliga debatt som kommer att föras under sakens behandling i regeringskonferensen rätar ut de största frågetecknen och därmed avför hela frågan om en folkomröstning från dagordningen. Det är viktigt att vi i riksdagen tar vårt ansvar och bidrar till att finländarna faktiskt får klart för sig vad det nya grundfördraget kommer att innebära.

Svenska riksdagsgruppen konstaterar att regeringen har tagit de åländska intressena i beaktande på ett mycket bra sätt genom att bl.a. se till att det sk. Ålandsprotokollet som bifogades till Finlands anslutningsavtal fortfarande är giltigt. Vi utgår ifrån att regeringen följer med de åländska frågorna också i framtiden. Det blir inom kort nödvändigt att utreda eventuella effekter av förändringarna och nya framtida avtal. Dessutom måste Ålands demilitariserade ställning noggrant studeras ifall Finland väljer att ingå i ett integrerat säkerhetspolitiskt samarbete.

Framtidskonventet föreslår att EU-parlamentets maktbefogenheter i förhållande till de övriga institutionerna skall stärkas. En fråga som mig veterligen inte har analyserats är om det råder balans mellan parlamentets maktbefogenheter och dess ansvar. Ett politiskt ansvar av det slag som gäller för parlamenten och parlamentarikerna i medlemsländerna träffar inte EU-parlamentets medlemmar. Avsaknaden av en tydlig regeringsbärande respektive oppositionsbärande roll gör det svårare att väga det politiska ansvaret för europarlamentarikerna.

Den kommande utvidgningen av EU är en historisk och viktig händelse. Trots att denna redogörelse sträcker sig enbart till år 2009 måste man fråga sig hur mycket unionen ytterligare kan utvidgas? Redan nu är det många andra länder än de tio som blir medlemmar nästa vår som knackar på dörren. När kommer väggen emot? När går unionens slagkraft ur? Vilken blir den demokratiska förankringen när t.ex. antalet europarlamentariker som företräder små länder ytterligare minskas om inte parlamentet tillåts växa? EU har idag makt i frågor som berör människornas vardagsverklighet. Hur går det med EU:s legitimitet om stora delar av befolkningen stängs ute? EU kan bara fungera med befolkningens godkännande.

För svenska riksdagsgruppen är det uppenbart att politikerna måste våga ta i denna fråga. Är en fortsatt utvidgning faktiskt det enda sättet att knyta stater samman på ett sätt som stärker freden? Eller skall vi börja knyta grannländerna till unionen på något annat sätt, t.ex. genom specialavtal? Frågan är känslig men vi gör fel om vi låtsas som om den inte fanns. Det är viktigt att erkänna fakta och inte underblåsa illusioner och falska förhoppningar. Det kommer att ta lång tid och mycket av EU:s kapacitet att integrera de nuvarande medlemskandidaterna.

Den nya grundstadgan är en ny början för ett nytt Europa. I maj nästa består vår union av 25 medlemländer 450 miljoner människor. Det var ännu för femton år sedan en omöjlig tanke!

Henrik Lax höll gruppanförandet 1.10.2003

Gruppanföranden