Interpellation om jordbrukets stödlösningar

16.12.2003 kl. 00:00

 

Interpellationen är som sådan ett tandlöst dokument som radar upp både fakta och påståenden, men knappast någonting som inte tidigare debatterats. Själva frågeställningen, vilka åtgärder regeringen tänker vidta för att säkra livsmedelsproduktionens lönsamhet i hela landet, är för all del relevant och samma frågeställning var ständigt aktuell också under den tidigare regeringens tid och kommer san-nolikt att vara det också under nästa riksdagsperiod. EU:s föränderliga jordbrukspolitik ger inte varken odlarna eller beslutsfattarna någon arbetsro eller trygghet inför framtiden.

Svenska riksdagsgruppen tar ändå allvarligt på interpellationen fastän interpellanterna inte har haft varken mod eller förmåga att i själva sakfrågan lyfta fram de problem som det faktiskt är frågan om och som har fått känslorna i svall i jordbrukarkåren på ett aldrig tidigare skådat sätt. Riksdagsgruppen är allvarligt bekymrad över de sprickor som håller på att uppstå mellan såväl regioner som mellan de politiska beslutsfattarna, både inom intresseorganisationerna och den politiska arenan. Alltid då det grälas om lantbrukspolitiken är det tyvärr jordbrukaren som helt oskyldigt kommer i kläm.

Det är tyvärr ett faktum att Finland inte nådde någon av de centrala målsättningar i artikel 141-förhandlingarna, vilka en hel nation med total enighet ställde sig bakom. Man kan fastslå att en så stor enighet om Finlands lantbrukspolitiska målsättningar aldrig tidigare upplevts. Vi förlitade oss på att det av tre EU-toppmöten uttalade löftet att EU:s lantbrukspolitik skall utformas så att livsme-delsproduktionen skall kunna fortsätta på alla områden inom unionen där jordbruk traditionellt be-drivits. Vi vill för vår del, efter kommissionens diktatpolitik i förhandlingarna, ifrågasätta om kommissionen bekantat sig med toppmötenas linjedragningar.

Framförallt det påtvingade, sjunkande produktionsstödet på A-B-området leder i förlängningen till att Sydfinland hamnar illa till. Då man adderar det nya 141-avtalet till det tidigare, kommer man fram till att stöden under en sju års period sjunker med 3-4 % per år. Man behöver inte vara särskilt begåvad i matematik för att inse att med denna trend tar produktionsstöden så småningom slut. Eftersom den negativa trenden inte kunde brytas med den massiva uppbackning som nu fanns, måste man vara optimist för att orka tro att förhandlingarna nästa gång skulle vara lättare. Då har vi tio nya medlemsländer som noga kommer att bevaka sina intressen på den gemensamma marknaden.

Som alltid i politiken gäller det att gå vidare, trots motgångar. Som bekant kommer ingen större dramatik att drabba oss år 2004 om vi inte själva ställer till den. På den vägen är vi tyvärr redan en god bit. Lantbrukets centralorganisationer MTK och SLC har denna gång valt olika linjer. Linjen, som lantbruksministern och MTK:s ordförande ofta hänvisat till, är att stödutvecklingen mellan de olika delarna av landet måste följas åt även om den är negativ för det sydliga området på grund av kommissionens diktat. SLC insåg att ett sådant förhandsbeslut var förhastat då stora avgöranden står för dörren och kunde inte ställa sig bakom uppgörelsen. Man insåg att en sådan skrivning skulle leda till stora stridigheter. Vi bör komma ihåg att vi nu diskuterar stödfördelning endast för år 2004.

Svenska riksdagsgruppen vill påminna om att den stora förändringen i lantbrukspolitiken sker först år 2005. Då skall både LFA-tillämpningen som en del av artikel 141-avtalet ske och likaså skall tillämpningen av EU:s lantbruksreform genomföras. Det är viktigt att komma ihåg att för att vi skall lyckas med den stora remonten som skall utarbetas under nästa år, för att tas i bruk år 2005, måste både den intressepolitiska såväl som den partipolitiska apparaten vara intakt och inte uppdelad i intressegrupper. Det finns ingen orsak att i detta skede välja linje och tillämpa frivilliga stödbeskärningar på de områden som inte dikteras av artikel 141-avtalet.

Svenska riksdagsgruppen anser att vi i planeringen av tillämpningen av CAP-reform- och artikel 141 måste vara fördomsfria och beredda att använda alla de klossar och alternativ som finns till förfogande. Huvudlinje i Finlands lantbrukspolitik har varit en så stor enhetlighet som möjligt både mellan områden och mellan produktionsinriktningar. En viss differentiering mellan områden har historiskt funnits och finns också idag. I detta sammanhang är det skäl att påminna om orsaken till att Finland har rätt att utbetala nationellt stöd enligt artiklarna 141 och 142, är den låga värmesumman och korta växttiden plus småskalig struktur och dålig arrondering. Det är också skäl att i denna diskussion komma ihåg att det till denna del förekommer stora variationer mellan söder och norr i vårt land. Skördenivåerna är lägre ju längre norrut vi kommer och utfodringsperioden för husdjuren inomhus likaså längre.

Det är knappast fel att tolka kommissionens diktat om ett fallande produktionsstöd på 141-området, som skall kompenseras med ett höjt investeringsstöd, som en fingervisning om att stödpolitiken inte i framtiden skall vara enhetlig i landet. Motsvarande krav på sänkningar i produktionsstöden på 142-området finns inte. Kommissionär Fischlers sade mycket klart under sitt besök i Seinäjoki att artiklarna inte är kopplade till varandra, varför en eventuell koppling är ett nationellt påfund. Mycket tyder på att vi får söka olika lösningar för olika områden om vi skall kunna optimera våra betalningsfullmakter. Man bör dock ifrågasätta om det är en vettig lösning att ta i bruk förhöjda investeringsstöd för de områden, där det finns outnyttjade fullmakter för produktionsbundna stöd.

Det finns många problem men också många möjligheter då den nya stödpolitiken skall byggas för år 2005 och framåt. Valet står – för det första – mellan gårds- eller regionalstödsmodell eller en kombination av dem båda. Tillämpningen av det nationella växtodlingsstödet som blir en tilläggsdel till miljöstödet, samt kopplingsgraden mellan stöden och produktion inom nötsektorn är andra ex-empel. Rätten till LFA-stödförhöjningen som gavs oss i reformavtalet, men nu måste tas i bruk för att kompensera 141 förlusterna, är också ett exempel. Här vill vi påminna om att växthus- och grön-saksodlingen inte kan kompenseras med förhöjt LFA-stöd, varför den sektorn måste få en special-kompensation.

När vi söker lösningar på det nu aktuella problemet om hur tillämpningen av artikel 141 skall på-verka de nordliga områden och hur hela den stora reformen år 2005 skall se ut, bör vi komma ihåg att det gäller att välja linje för än längre period än de fyra år som artikel 141-överenskommelsen gäller. Det följer förhoppningsvis ett liv också efter år 2007. Därför är det enligt vår uppfattning fel att låsa sig på ett sätt som politiskt kan vara svårt att korrigera.

Svenska riksdagsgruppen vill påminna om att de problem som nu diskuteras inte är självförvållade. Orsaken är kommissionens oförståelse för Finlands handikapp på grund av ovannämnda klimatologiska förhållanden. Svenska riksdagsgruppen hoppas att samförstånd nås vid lantbruksförhandlingarna i snabb takt. Gruppen rekommenderar den linje som Svenska lantbruksproducenternas centralförbund enhälligt omfattade vid sin kongress för två veckor sedan. Där riktades blickarna till år 2005 och uttalades enhälligt att det inte är skäl att beskära andra stöd än de som förutsätts i 141-avtalet. Jag vill avsluta med att konstatera att det i förslaget till statsbudget finns medel reserverade för att nästa år utbetala de stöd jag här hänvisar till. Då regeringen gjorde sitt budgetförslag var av-sikten knappast att det skulle uppstå besparingar på det nationella stödmomentet.

Svenska riksdagsgruppen hoppas att regeringen beaktar vad vi ovan framhållit och vi förslår enkel övergång till dagordningen.

 

Nils-Anders Granvik höll gruppanförandet 16.12.2003

Gruppanföranden