Revisionsverket granskade ifjol tre av statens affärsverk i en rapport som delgavs berörda utskott och ministerier. Finansutskottet bedömde rapporten innehålla så många öppna frågor, att rapporten skulle ges till riksdagen. Att statligt ägande inte är helt problemfritt har vi kunnat konstatera de senaste tiderna. Problemen gäller både statens affärsverk och statens ägarroll i aktiebolag.

Revisionsverket har konstaterat behov av utveckling i affärsverkens resultatstyrning och att affärsverkens styrelse, sektorministeriet, regeringen etc. gör styrningen långsam och stel.

Det är skäl att klarlägga gränsen mellan affärsverk och en organisation i bolagsform. Affärsverk fungerar på många sätt otillfredsställande som företagsform och bör ses som en temporär övergångsform från förvaltning till statsbolag. Ett statligt affärsverk måste principiellt fungera på marknadsekonomins grunder och får inte snedvrida konkurrensen.
I flera affärsverk sitter den statliga myndigheten under samma tak. Det är en modell vi bör komma ifrån. Den ansvariga myndigheten skall sitta i sektorministeriet och affärsverken bör i mån av uppgift och möjlighet bolagiseras så att de kan fungera enligt marknadens villkor. Viktigt är att de kostnader affärsverken sparar in då myndigheten flyttas till sektorministeriet, inte bokförs som extra vinst i statskassan utan reserveras i statsbudgeten för omflyttningen av myndigheterna till ministerierna.

Beräknandet av nyckeltalen för affärsverken bör förenhetligas så att beslutsfattarna på basen av dem kan analysera affärsverkens ekonomiska verksamhet och framgång. Då staten i sista hand är ansvarig för affärsverkets skulder bör även de högsta styrande organen ha möjlighet till ställningstagande om investeringar och upplåning. Styrningen bör baseras på nyckeltal och limiter. Riksdagen eller ministeriet kan då följa med utvecklingen av nyckeltalen och skrida till åtgärder om målsättningarna och gränserna märkbart överskrids åt det ena eller det andra hållet.

För affärsverken bör fastställas och i budgeten anges den genomsnittliga avkastning som krävs på det av staten investerade grundkapitalet samt den procentandel av vinsten som skall intäktföras till staten. Då kan även en preliminär målsättning för följande år ställas.

De affärsverk som ingår i berättelsen är affärsverkskoncerner. Revisionsverket föreslår att koncernens nyckeltal i allt större grad tas som utgångspunkt såväl i uppställandet som i uppföljningen av målsättningarna. En affärsverkskoncern kan äga aktiebolag som är verksamma i en konkurrenssituation i en öppen bransch. Lagstiftningen ställer dock affärsverkskoncernernas dotterbolag i en sämre ställning än aktiebolagskoncernernas dotterbolag. Problemen anknyter till finansiering och borgen: koncernlån och understöd är förbjudna, vilket gör att ett affärsverk inte har några äkta möjligheter att påverka dotterbolaget, utan dess roll är närmast ägarens roll. Ett annat problem beror på offentligheten i statens planeringssystem: konkurrenterna får en fördel när dotterbolagens planer offentliggörs som en del av resultatstyrningen. Problemen bör uppmärksammas då systemet utvecklas. I dylika fall bör koncernrapporteringen vara utgångspunkt för all rapportering. Koncernaspektens styrka eller svaghet kan leda till oändamålsenliga funktioner som ingen bär ansvar för eller kontrollerar. Den nuvarande ägarstyrningen uppmärksammar inte just alls detta.

Valet av styrelsemedlemmar är en ytterst krävande uppgift för ägarna i ett bolag. Vid val av styrelse bör branschkunnande och sakkunskap inom företagsledning betonas i främsta rummet. Valet av styrelsemedlemmar och sökandet efter lämpliga kandidater bör organiseras affärsmässigt systematiskt och aktivt. Ägarintresset bör synas i styrningen, inte i olika klagomål i efterskott.

Det är viktigt att arbetsfördelningen mellan den anställda ledningen och staten-ägarens representanter är klar. Styrningen och ledningen av ett bolag skall inte sammanblandas med varandra. Den verkställande direktören bör därför inte sitta med i styrelsen. Den praxis som råder i flera aktiebolag, att verkställande direktören har närvaro- och yttranderätt på styrelsens möten, är en god lösning. Detta understryker i sin tur vikten av en affärsmässigt yrkeskunnig styrelse.

Ägarens och den operativa ledningens roll bör vara klarlagd och ledningen bör åtnjuta ägarens förtroende. Eftersom staten-ägaren alltid i sista hand har ansvar för framgångar och misslyckanden, bör riskbedömning och kontroll höra till de centrala uppgifterna för ägarstyrningen. Rapporteringen till ägaren måste sålunda vara tillräcklig och snabb. Ägarens uppgift är att värva en kompetent ledning och övervaka och stöda denna.

De senaste månadernas politiska diskussion om statens ägarroll i Sonera har inte enbart varit negativ och efterklok. Den har också medfört värdefull erfarenhet och lärdom för framtiden.

Inom Sonera-koncernen gjordes många otroliga felbedömningar, varav umts-auktionen i Tyskland var bara en i raden. Staten-ägaren handlade därefter. Vid årsmötet 2001 avskaffades det onödiga förvaltningsrådet och både styrelsen och den verkställande direktören fick foten. Det är också befogat att fråga sig ifall man på kommunikationsministeriet hade kunnat övervaka statens intressen bättre. Att en minister inte kan ägna halva sin arbetstid åt det är klart. Det är på tjänstemannahåll man borde ha kunnat bevaka riksdagens och regeringens intressen bättre.

I regeringens redogörelse föreslås att administrationen av statens ägande i börsbolag borde koncentreras till en enda instans. Svenska riksdagsgruppen stöder denna grunduppfattning. En av de stora utmaningar en ägare har är, och som inte nog kan understrykas, att få tag på affärsmässigt kunnigt folk till bolagets ledning och styrelse. Detta gäller också för staten. Genom att flytta över ägaransvaret under ett och samma tak, t.ex. till statskontoret, kunde staten locka kompetenta proffs inom företagsbranschen till denna instans.

Sonera-affären lämnar ytterligare en viktig lärdom att dryfta; varför sålde staten inte ut sitt aktieinnehav då kursen var på toppen. Våren 2000 var statens andel i Sonera värd 190 miljarder mark (över 30 miljarder euro). Det beloppet motsvarade nästan hälften av vår statsskuld. Nämnas kan ännu, att nästa års budgetförslag är endast 5 miljoner euro större. Riksdagen borde redan i december 1999 ha vågat fatta det modiga beslutet att ge regeringen fullmakt att sälja ut hela aktieinnehavet. En försäljning då skulle utöver försäljningsvinsten inneburit minskade räntekostnader på 10-13 miljarder mark per år. På den punkten finns det orsak att vara efterklok.

Svenska riksdagsgruppen har länge påtalat att staten borde sälja ut sitt innehav i aktiebolag där ägandet saknar strategisk betydelse. De senaste årens "affärer" med Kemira, Partek och Sonera ger stöd åt denna åsikt. I de nyssnämnda affärerna har statens ägande blivit en börda för bolagens fortsatta utveckling. Staten har som ägare inte den snabba handlingskapacitet som ett så pass stort ägande kräver. Det finns fortfarande en risk för att Soneras största ägare, dvs staten och riksdagen, själv nu med sitt syndabocks-letande riskerar den förestående fusionen med svenska Telia. Allt detta talar för att staten omgående skall sälja ut sina stora aktieinnehav i aktiebolag då försäljningskurserna är fördelaktiga.

Riksdag och regering har all orsak att gå igenom det som skett i samband med de senaste affärerna med Kemira, Partek och Sonera. Här finns många lärdomar att lära. Ett bevis på att vi redan lärt oss något är att vi börjar åtgärda de existerande problemen. De fyra åtgärdsförslag som nämns i regeringens redogörelse är steg i rätt riktning.

KLAUS BREMER höll gruppanförandet 3.9.2002