Responsdebatt om budgetramarna 2003-2007

18.06.2003 kl. 00:00

 

Riksdagen har nu för första gången, enligt sin egen vilja, behandlat budgetramarna på basen av statsrådets redogörelse. För att riksdagens skulle ha reella möjligheter att behandla ramarna måste de ske i en helhet där man utöver utgifterna även kan beakta inkomsterna och bakgrunden till de ekonomiska utvecklingsutsikterna. Redogörelsen ger riksdagen möjligheter att bedöma balansen mellan de politiska utmaningarna och besluten.

Detta ger också regeringen ett tillfälle att bedöma hela regeringsperiodens politiska betoningar och fördelning av resurser till olika sektorer bättre än i samband med de årliga budgetbehandlingarna, då revirbevakningen och maktmekanismerna kan påverka besluten i motsatt riktning

Vi har nu en god möjlighet att dryfta samhällets framtida utmaningar och skapa en bas för sådana politiska beslut med vilka vi kan svara på dem. Det kan inte ske endast genom ett kamreraktigt sparande eller genom att stimulera marknaderna.
Den åldrande befolkningen, hotet om familjestrukturernas splittring såväl fysiskt som socialt samt en sammanjämkning av effektivitetskrav med förutsättningarna att skapa ett gott liv, förutsätter ett aktivt uppbyggande av samhällets sociala och andliga kapital. Att beakta detta eller att lämna det obeaktat, ligger i händerna på oss politiska beslutsfattare.

Regeringens största utmaning är just nu att bekämpa en hotande avmattning i ekonomin. Uppgiften är inte lätt. Samtidigt som sysselsättningsgraden måste höjas, bör ökningen av de offentliga utgifterna hållas inom kontroll. Regeringens rambudget för hela perioden utgår från dessa premisser och möjliggör att statsskuldens relativa andel fortsätter att minska. Eftersom det ser ut som om vi inte kommer att få mycket draghjälp av världsekonomin på kort sikt, är det centralt för finanspolitiken att den inhemska efterfrågan hålls stark. Finansutskottet omfattar denna målsättning.

Sysselsättningsgraden skall förbättras genom arbetskraftspolitiska och socialpolitiska åtgärder, bl.a. för att råda bot på både ungdomsarbetslösheten och den strukturella arbetslösheten och genom att stimulera den inhemska efterfrågan.
Att sänka kostnaderna för arbete görs nu i inkomstskatten uttryckligen p.g.a. dess stimulerande effekt och kan i fortsättningen riktas mer på skattekilen.

Regeringen har p.g.a. de osäkra ekonomiska utsikterna en stram linje då det gäller de offentliga utgifterna. I det rådande läget är det säkert en riktig linje, som även har bestyrkts av de sakkunniga finansutskottet hört. Alla kostnader bör naturligtvis prövas noga, men samtidigt vill vi påminna om att det kan bli särskilt dyrt att spara på fel sätt. Det nationella hälsovårdsprojektet och det sociala utvecklingsprogrammet måste genomföras för att upprätthålla och tom höja på sysselsättningsgraden. För att konkurrenskraften skall bestå behöver vi högklassig undervisning där inget barn sätts på undantag. Den nya regeln om kostnadstaket fungerar säkert bäst som preventiv broms för orealistiska förväntningar. Ifall den ekonomiska utvecklingen dock blir svagare än förväntat bör man förutom utgifterna även kunna ompröva volymen av skattesänkningarna.

Den inhemska efterfrågan stimuleras genom ett omfattande skattesänkningspaket i alla inkomstgrupper. Det är kanske bra att här poängtera att skattesänkningen nog också nu riktas till pensionärerna, trots att oppositionen vill få oss att tro något annat. Skattejusteringar som infaller mitt i kalenderåret är komplicerade att verkställa. För att undvika fel och otrevliga restskatteöverraskningar tillfaller därför de nyligen beslutna sänkningarna pensionärerna först nästa år. Ibland är det bra att ta det säkra före det osäkra.

I samband med budgetpropositionen för 2004 kan regeringen ytterligare rikta de fortsätta skattesänkningarna efter behov. Vi i Svenska riksdagsgruppen anser det viktigt att regeringen redan nu klart har deklarerat att beskattningen av arbete fortsätter att sjunka långsiktigt. Volymen avgörs dock av det ekonomiska utrymmet där utvecklingen av arbetslösheten och finansieringen av servicen långt är utslagsgivande.

De små- och medelstora företagen är i nyckelställning då det gäller att skapa nya arbetsplatser. För tillfället har de till och med svårt att bevara de nuvarande arbetsplatserna. Arbetslöshetsprocenten har stigit till över 10 procent. I regeringens budgetbehandling nästa höst är det därför rätt tidpunkt att avisera inriktningen på skattesänkningarna på arbetsgivaravgifterna. Detta skulle sänka sysselsättningströskeln men även stimulera efterfrågan på service och på så sätt också stöda hemmamarknaden.

Ramförslaget innehåller många goda satsningar, bl.a. många familjepolitiska satsningar som regeringsförhandlarna kom överens om i april.
Barnbidraget för det första barnet höjs med 10 € i mån, likaså ensamförsörjartillägget som ger ensamförsörjare 3 euro till i mån per barn. Inom Svenska riksdagsgruppen hade vi prioriterat ensamförsörjartillägget betydligt mer, eftersom det uttryckligen bättre skulle ha bidragit till att minska fattigdomen bland barnfamiljerna. De familjepolitiska satsningarna omfattar dessutom den länge efterlängtade höjningen av den lägsta moderskapspenningen och av hemvårdsstödet, som höjs med 42€ per månad. När det gäller ökade satsningar i kommunernas service måste fokuseringen där alltjämt vara på att genom tidigt ingripande och mångproffessionellt samarbete stöda familjerna i sin fostrarroll och hindra mentalproblem och senare utslagning.

Trots att regeringen var tvungen att prioritera hårt bland satsningarna för att hålla sig under det fastslagna utgiftstaket på 1,12 miljarder euro, finns det även enligt finansutskottet vissa frågor där finansieringen ser problematisk ut.
Enligt den förra regeringens kulturpolitiska program skulle kultursektorn tilldelas 0,4% av BNP. Denna målsättning har nu kommit på skam.
Positivt är dock att bibliotekens finansiering inte längre är beroende av tipsbolagens vinst, utan att staten äntligen tar sitt ansvar för biblioteken.

En annan fråga som regeringsprogrammet framhäver men som dessvärre inte syns i ramarna är höjningen av utvecklingsbiståndet mot en nivå på 0,7%. För att bibehålla trovärdigheten måste regeringen mycket snart besluta på vilket sätt vi skall uppnå dessa mål och med vilken tidtabell. Det är viktigt att de politiska programmen, valkampanjerna och de verkliga besluten inte faller så här långt ifrån varandra som de gjort ifråga om u-hjälpen.

Kommunernas ekonomi kommer fortsättningsvis att vara svag. Stödet till kommunerna ökar enligt ramarna med 550 miljoner under perioden, inkomstskattesänkningarnas negativa verkan på kommunekonomin kompenseras fullt ut och statsandelarna ökar med totalt 422 miljoner till social- och hälsovården och 120 miljoner till utbildningen. Resurserna måste dock användas klokt för att de skall ge önskad effekt. Det är dags att även se över styrmekanismerna, särskilt morötternas betydelse för utvecklandet av basservicen just där det behövs mest. Utsatta gruppers behov kan inte åsidosättas utan att staten ingriper.

Beslutet att minska kommunernas andel av samfundsskatten har slagit hårt mot en del kommuner som inte kunnat dra nytta av de statliga satsningarna på hälsovården t.ex. Svenska folkpartiet diskuterade detta nyligen på sin partidag.

Vi anser att statsandelssystemets strukturella snedvridningar bör åtgärdas och anpassas även efter huvudstadsregionens speciella omständigheter. I budgetbehandlingen för 2004 bör regeringen med öronmärkta medel kompensera de hårdast drabbade kommunerna det oskäliga bortfall av inkomster som statsandelsreformen och samfundsskatteomfördelningen orsakat.

Sfp har i samband med varje budgetbehandling de senaste åren krävt att statsandelarnas indexjustering bör ske till 100 procent. Nu sker en förbättring från den förra regeringen och indexjusteringen blir 75 procent. Trots det anser Svenska riksdagsgruppen att det är synd att statsandelsökningen som fullt ut borde riktas på utvecklandet av servicen nu till en del äts upp av kostnadsökningarna.

Beslutet att minska kommunernas andel av samfundsskatten för att finansiera momsåterbetalningssystemet har slagit hårt mot de kommuner där samfundsskatten haft stor betydelse för ekonomin. Samtidigt har skatteunderlaget minskat under de senaste två åren.

För att finansieringen av basservicen kunde ske på en stabil bas och på lång sikt, bör regeringen i budgetbehandlingarna för 2004 kompensera de hårdast drabbade kommunerna det oskäliga bortfall av inkomster som statsandelsreformen och samfundsskatteomfördelningen orsakat. Eventuella förändringar i statsandelssystemet och samfundsskattesystemet måste bättre ta i beaktande även stora städers specialförhållanden. Svenska riksdagsgruppen är nöjd över att kommunministern i utskottet bedyrade att så bör ske.

Eva Biaudet höll gruppanförandet 18.6.2003

Gruppanföranden