Det är bra att riksdagen får möjlighet att diskutera den kommunala ekonomin som en helhet. Alltför ofta behandlar vi enbart en sektor åt gången. Dagens diskussion är bra också av den or-saken att vi gör det klart för envar att de flesta frågor vi behandlar har konsekvenser på kommunal nivå. All politik är kommunalpolitik.

Det brukar sägas att det politiska minnet är kort. Ingen minns vad som skett för två månader sedan – för att inte tala om vad tidigare regeringar gjort. Vi lever i år fortfarande inom de budgetramar som den förra regeringskoalitionen ritade upp. Det verkar en del nu ha glömt. Alla oppositionsgrupper skrev inte under interpellationen, vilket visar att det politiska minnet inte är nödvändigtvis så kort inom hela oppositionen.

Denna regering har under sina första månader redan fattat flera positiva beslut för kommunerna som föregående koalition med vänsterförbundet och de gröna inte förmådde fatta. Låt mig påminna er om några av dem.
I samband med varje budgetmangling under förra riksdagsperioden framförde Svenska riks-dagsgruppen krav på att indexjusteringen av statsandelarna bör ske till 100 procent. Regeringen valde dock att kompensera endast hälften av kommunernas ökade kostnader. Detta medförde att kommunerna gick miste om drygt 200 miljoner euro sedan 2001.
Nuvarande regering har redan fattat beslut om att kompensationen skall ske till 75 procent. Trots att vi inte ännu heller kunde enas om en hundraprocentig kompensation är det en stor för-bättring.

I takt med att regeringen har sänkt inkomstskatterna har det kommunala förvärvsinkomstavdraget höjts från 336 euro till 2,300 euro på tio år. Staten har inte kompenserat kommunernas inkomstbortfall i motsvarande grad. Nuvarande regering har nu brutit denna trend. Kompensationen till kommunerna p.g.a. inkomstskattesänkningarna sker nu fullt ut.

Interpellationens fråga om vad regeringen ämnar göra för att förbättra kommunernas resurser att garantera basservice åt medborgarna besvarade regeringen redan i våras i samband med rambudgeten. Stödet till kommunerna ökar enligt ramarna med cirka 550 miljoner under perioden då statsandelarna ökar med totalt 422 miljoner till social- och hälsovården och med 120 miljoner till utbildningen.
Endast genom ett ansvarsfullt beslutsfattande i kommunerna leder dessa ökade anslag till önskad effekt inom social- och hälsovården. Man borde därför diskutera ifall regeringen borde återgå till att i allt större grad öronmärka pengar. De öronmärkta medel som kommunerna fick för barn och ungdomars psykvård gav mycket bra erfarenheter. Öronmärkningen är inte populär i kommunerna, men genom att prioritera hälsovården och utbildningen i sin budgetering torde kommunerna kunna undvika öronmärkningen.

Trots att regeringen medvetet höjt statens andel av finansieringen av basservicen har besluten inte alla gånger lett till önskade resultat. Genom förändringar i samfundsbeskattningen, som inträffat samtidigt som skatteinkomsterna har sjunkit, har regeringens - i sig positiva - målsättningar inte förverkligats. Detta gäller främst de större städerna och andra företagsrika kommuner vars beroende av samfundsskatten har varit betydande. Beslutet att minska kommunernas andel av samfundsskatten har slagit oskäligt hårt mot vissa kommuner. Svenska riksdagsgruppen anser därför att en del av samfundsskatten skall bli kvar i kommunen där företaget verkar. Detta är viktigt för att sporra kommunerna till att stärka företagens verksamhetsförutsättningar.

Vid reformeringen av statsandelssystemet strävade man efter en bättre balans mellan kommu-nerna i deras ekonomiska kapacitet att erbjuda alla invånare service på samma nivå oberoende boningsort. I främsta hand var man då oroad över de ekonomiskt sett små och svaga kommunerna. Nu har det visat sig att reformen drog de stora kommunerna ned på knä. Många av dem har nu svårt att leva upp till sin roll som ekonomisk dynamo för hela sin region.

Det faktum att t.ex. Helsingfors på grund av skatteutjämningssystemet inte skulle få behålla mer än 60 procent av intäkterna av en eventuell höjning av skatteöret gör att Helsingfors har svårt att med egna politiska beslut förbättra sin ekonomi. Statsandelssystemet innehåller en del strukturella snedvridningar som bör åtgärdas. Svenska riksdagsgruppen anser det vara viktigt att regeringen som bäst utreder hur man kunde förbättra statsandelssystemet och finansieringen av basservicen. Svenska riksdagsgruppen förutsätter att utredningen ser över hur de större städernas omständigheter bättre skulle beaktas utan att basservicen i någon kommun i landet hotas.

Interpellanterna förutspår att trots de ökade anslagen till social- och hälsovården, kommer man inte att kunna genomföra vare sig nationella hälsovårdsprojektet, vårdgarantin eller lösa pro-blemet med läkarbristen inom den offentliga vården. Lagen om vårdgaranti innebär att patienten får söka vård utanför det kommunala systemet hos privata vårdproducenter. Vi får en konkurrenssituation som är hälsosam och utvecklande. Trots att vi nu har köer och obesatta läkartjänster skall vi komma ihåg att vi i medeltal har lika många läkare i Finland som Europa och Norden i övrigt. Vår vårdpersonal är till och med större, men allt för många av dem arbetar utomlands när fasta anställningar inte har inrättats i tillräcklig hög grad i Finland.
Det finns möjligheter till förbättringar genom rationalisering och nytänkande. Det är dags att inse att vi behöver en sund konkurrens, allt intensivare samarbete och koncentration av speci-alkunnande för att vi skall ha råd att erbjuda komplett service.

Kommunernas ekonomiska framtidsutsikter är inte speciellt ljusa just nu. Kommunerna är dock inte ensamma. Hela den finska ekonomin är nu i behov av starka och positiva signaler. Därför har regeringen valt att direkt i början av denna valperiod satsa mycket stort på att få fart på ekonomin med stimulerande åtgärder. Då dessa satsningar burit frukt kommer också kommunerna att kunna glädjas över ökad sysselsättning och ökad tillväxt. Då kommer också den kommunala ekonomin att stå på en stadigare grund.

 

Pehr Löv höll gruppanförandet 5.11.2003