Gruppanförande om regeringens arbetslivsredogörelse

26.05.2004 kl. 00:00

 

 
Förutsättningen för att Finland skall kunna öka sin konkurrenskraft är att vi har en fungerande arbetsmarknad som klarar av att lösa tvister innan de hotar produktionen. En dysfunktionell arbetsmarknad hotar inte bara vår produktionsförmåga – den kan också skrämma bort utländskt investeringskapital.

Arbetsavtalslagstiftningen utgör en trovärdig bas på vår arbetsmarknad. Över 90 procent av landets löntagare har ett arbetsavtal som grundar sig på gällande lagstiftning.

Regeringens redogörelse visar att arbetsmarknaden anser den nya lagstiftningen vara lättförståelig och klar. Några akuta ändringsbehov finns alltså inte.
Däremot lyfter redogörelsen på ett förtjänstfullt sätt fram en rad områden där det finns behov av att utveckla lagstiftningen.

ORKA I ARBETSLIVET

Enligt Arbetsministeriets egen arbetslivsbarometer (työolobarometri) anser allt fler att deras jobb har blivit psykiskt och fysiskt tyngre. Detta gäller främst den kommunala sektorn. Trots att kommunerna anställer allt fler, verkar det ändå inte lätta på arbetsbördan för det stora flertalet. I takt med att kommunernas ekonomi förbättras fram till år 2008 har vi möjlighet att fastanställa fler personer.

Samtidigt bör vi hitta former för hur de äldre arbetstagarna kunde orka jobba ända fram till sin pensioneringsdag. Andelen arbetande 60-åringar är förbluffande låg i Finland i jämförelse med t.ex. de övriga nordiska länderna. I Sverige jobbar 57 procent av åldersgruppen 60 till 64 år. I Finland jobbar en-dast 27 procent. Hur är detta möjligt? Delvis kan det bero på att man i högre grad jobbar deltid i Sverige. Det gäller framförallt de 60 år fyllda kvinnorna av vilka majoriteten jobbar deltid. Det ger dem en större möjlighet till återhämtning, men de ingår fortfarande i personalresursen.
Utöver de klart kvantitativa insatserna borde vi också på allvar diskutera hur arbetet kunde läggas om så att äldre personer skulle orka arbeta fulla arbetsveckor.

FAMILJELIV OCH ARBETSLIV

Kraven om att på ett bättre sätt kombinera familjeliv med arbetsliv har så småningom fått gehör. Under den föregående regeringen infördes en utökad föräldraledighet för pappor. Systemet har dock visat sig vara alltför byråkratiskt och få pappor har utnyttjat möjligheten. Därför upprepar Svenska riksdagsgruppen kravet på en riktig pappamånad av svensk modell. Nuvarande modell kunde utökas och förenklas. Erfarenheterna från Sverige visar, att an efter som papporna utnyttjar pappamånaden, ökar deras benägenhet att ta stanna hemma på vårdledigt.

Samma målsättning ligger också bakom beslutet att genom en trepartsarbetsgrupp utreda möjligheterna att dela på föräldraledighetens kostnader mellan mammans och pappans arbetsgivare. Svenska riksdagsgruppen har höga förväntningar på arbetsgruppen. Förhoppningsvis kunde omstruktureringen inledas så snabbt som möjligt.

Varför är dessa frågor så viktiga? Så gott som alla problem inom barn- och familjepolitiken härstammar från ett enda grundproblem; de manliga förebilderna lyser med sin frånvaro i hemmet och i uppfostringen. Eftersom barn- och familjepolitiken sällan hör till de områden som man satsar tillräckligt budgetmedel på, måste vi se till att vi uppfyller målen via andra politikområden som på ett avgörande sätt tangerar familjepolitiken.

FÖRETAGARNA

Inom många sektorer förekommer situationer där de anställda uppmuntras att grunda ett eget bolag och fortsätta med samma arbetsuppgifter som företagare. Trots att anställda uppmuntras att starta eget har vissa nya företagare i landet stött på problem. Det har förekommit situationer där en egenföretagare som underleverantör utfört ett arbete åt ett annat företag, i detta företags utrymmen, och därför har skatteverket inte godkänt underleverantören som egen företagare. Här är det således skatte-myndigheternas tolkning att egenföretagaren inte är företagare utan står i anställningsförhållande som ställer till problem. Vissa typer av arbeten är av sådan art att det måste utföras på den plats där ex-empelvis byggobjektet finns. Man kan inte i byggnadsskedet flytta ett fartyg från varvet. Dylika hinder och begränsningar som försvårar företagandet måste avlägsnas.
Som man konstaterar i redogörelsen är företagande också kombinerat med en rad risker – men vi vill ändå understryka möjligheterna!
Det är ett känt faktum att vi har för få företag i Finland. OECD konstaterade redan för ett antal år sedan att med tanke på våra förutsättningar borde vi ha 300,000 fler företag i landet. En delförklaring kan vara att vi i väldigt låg utsträckning har konkurrensutsatt olika servicetjänster inom den offentliga sektorn. I EU-länderna sköts i medeltal över 60 procent av städningen inom den offentliga sektorn av privata bolag via konkurrensutsättning. I Finland är andelen endast 17 procent.

Samtidigt finns det skäl att se över företagarnas socialskydd. Företagaren jobbar hela tiden vid ruinens brant. Ifall företagaren misslyckas faller han eller hon genom vårt uppspända skyddsnät. Exempelvis har företagare en enormt mycket längre karenstid för arbetslöshetsunderstöd jämfört med vanliga löntagare. Denna osäkerhet är en bidragande orsak till att så få vågar starta eget. Dessutom är kostnaderna för företagarpensionen mångdubbelt högre än den anställdas pensionsförsäkring. Detta har lett till att många företagare nu saknar ett pensionsskydd.

INVANDRING

I arbetslivsredogörelsen noteras att omkring 660 000 löntagare kommer att försvinna från arbets-marknaden mellan åren 2006 till 2015. Vi kommer inte själva att klara av att ersätta dessa, utan vi behöver hjälp utifrån. Det är bra att regeringen bereder sig på att starta upp ett skolningsprogram för den utländska arbetskraften för att underlätta deras integrering. Svenska riksdagsgruppen vill ändå påminna om att det knappast räcker med ett skolningsprogram för att locka hit den arbetskraft som hela EU konkurrerar om. Därför bör vi i Finland genast börja arbeta för att förbättra det mentala klimatet för arbetskraftsinvandring i Finland.

Arbetsmarknadsförhandlingarna är givetvis de inblandade organisationernas ensak. Men eftersom de berör så många löntagare finns det fog för en kommentar. Man kan fråga sig ifall inte löntagarrepresentanterna i större utsträckning borde fokusera sig på arbetskvalitetsfrågor och jämlikhet framom procenter och tillägg?
Utbrändheten är fortfarande ett problem som alltför många lider av. Ojämlikheten i lönenivån mellan kvinnor och män är en av Välfärdsfinlands största orättvisor. För att inte tala om de kvinnodominerade branschernas låga lönenivå. Här ser jag några naturliga profilfrågor som arbetsmarkandsparterna borda ta itu med.

Vi har all orsak att utveckla om vår arbetslivslagstiftning. Men vi skall ändå komma ihåg att det bästa skyddet mot arbetslöshet och nedtrappningar är ett vitalt och växande näringsliv. Genom att skapa tillväxt får vi bättre förutsättningar att skapa goda arbetsmiljöer än om vi enbart koncentrerar oss på lagstiftningen.

Gruppanföranden