Enligt vår grundlag har vi diskrimineringsförbud mot alla grupper i samhället. Detta är också i enlighet med FN:s och EU:s stadganden. Det konstateras helt riktigt i redogörelsen att det finska samhället är avsett för alla. Däremot får vi lov att konstatera att det finska samhället inte är attitydmässigt eller fysiskt designat för alla ännu. Tillgängligheten till offentliga byggnader, kultur- och idrottsarenor och affärer är viktig för att kunna tala om fullständig möjlighet till ett normalt liv.
Det är glädjande att regeringen i sin redogörelse säger att de handikappade skall vara med i samhällsplaneringen. Det förutsätter också att de intressebevakande organisationerna har en aktiv roll i processen.
Regeringens handikappolitiska redogörelse innehåller flera målsättningar och åtgärdsförslag. Det viktigaste förslaget är att det skall utarbetas ett handikappolitiskt program. Det förutsätter bättre och mer exakt information om de handikappade samt om deras åsikter och personliga behov. Endast på det vi-set kan vi bereda en god handikappolitik.
Då vi talar om handikappvård skall vi minnas att vi inte talar om patienter utan om människor som har förutsättningar att leva ett normalt liv. Ett intellektuellt, mentalt eller fysiskt handikapp kan kompenseras med lämpligt stöd så att de flesta kan bo självständigt, gå i skola, skaffa sig en yrkesutbildning och göra nytta för sig i arbetslivet. Enligt regeringsprogrammet skall handikapplagen och omsorgslagen för de ut-vecklingsstörda sammanföras till en lag. Det här är viktigt för att alla handikappade skall kunna behandlas jämlikt. Det måste ändå innebära att alla gruppers specialbehov tryggas i lagen. Första steget för att normalisera livet för de handikappade är att man på alla nivåer i samhället förhåller sig positivt till de handikappade. En attitydfostran i denna riktning är alltså grunden för en god handikappomsorg.
Tillgången till utbildning och arbete är den främsta förutsättningen för jämlikhet i samhället. Vi har syn-skadade som lärare och rullstolsbundna som arbetsgivare. I grundskolan eftersträvar man att de funktionshindrade skall ingå i den normala utbildningen. Det är en bra princip. Tanken att de funktionshindrade skall sättas i en egen grupp hör hemma i ett annat århundrade. Integrering fungerar ofta i skolan, men i många situationer är specialklass ändå att föredra både för effektivare inlärning och för möjligheten att tillgodose specialbehoven på ett mera helhetsmässigt sätt.
Rätten till utbildning och arbete kan man inte tumma på. Den har ett värde i sig. Men som det framkommer ur regeringens åtgärdsförslag finns det allt skäl att riva alla hinder till arbetsmarknaden för våra funktionshindrade. Utbildningen är, som sagt, ett hinder för många. Regeringen beräknar att cirka 200.000 personer med funktionshinder eller långvariga sjukdomar kunde ta ett arbete ifall förhållandena skulle vara mer gynnsamma. Vi vet att vi står inför en arbetskraftsbrist inom de flesta sektorer. Det är dags att slopa attitydproblemen och aktivt arbeta för att få in de handikappade i arbetslivet. Det vinner vi alla på.
Det finns ändå grupper som inte har samma rättigheter som andra. En grupp är de finlandssvenska döva som har sitt egna språk som skiljer sig från både det finska och det rikssvenska teckenspråket. De kan inte gå i skola på sitt modersmål eftersom den finlandssvenska dövskolan i Borgå lades ned 1993. I brist på utbildningsmöjligheter flyttar många därför till Sverige. Förutsättningarna för att denna minoritet i minoriteten skall kunna fortleva är inte goda. Det finns en risk för att det finlandssvenska dövsamfundet i Finland kommer att tyna bort.
De teckenspråkigas situation är dessutom svår därför att tillgången till tolkar hela tiden blir mindre. Det råder brist på kompetenta tolkar och utbildningsplatser för finlandssvenska teckenspråkstolkar. Det här försvårar de dövas förutsättningar att komma in på arbetsmarknaden.
Redogörelsen noterar att det finns få utbildningsplatser efter grundskolan på svenska i Finland som lämpar sig för funktionshindrade. Det innebär att många med funktionshinder väljer att utbilda sig i Sverige. Svenska riksdagsgruppen förutsätter att regeringen utarbetar modeller för hur denna ojämlikhet åtgärdas i framtiden.
I Finland finns det – tyvärr - fortfarande en ålderdomlig syn på att människor skall vårdas på anstalt. Det är fel. De flesta vill bo hemma eller på serviceboende. De funktionshindrade som bor hemma är i behov av hjälp och stöd av sina närstående. Många av landets närståendevårdare utför ett mycket värdefullt men fysiskt tungt jobb. Inom Svenska riksdagsgruppen anser vi att en större del av dessa borde få statligt eller kommunalt stöd för sitt arbete. Speciell omtanke behöver de familjer som tar hand om sitt svårt handikappade barn. Bestämmelser om avlastningsmöjligheter för dessa familjer måste ingå i kommande handikappolitiska program och lagstiftning.
Det självständiga boendet är viktigt för alla. Det är glädjande att regeringen nu säger att ett handlingsprogram skall uppgöras för hur omsorgsdistrikten skall decentraliseras. Detta är en mycket viktig åtgärd i avsikt att förbättra livskvaliteten för de boende och deras anhöriga. Familj och släkt önskar bo nära varandra! För detta behövs under en övergångstid extra anslag för att kunna bygga upp boendet och servicen ute i regionerna samtidigt som centralanstalten endast gradvis kan minska sin verksamhet.
Positivt är också att regeringen nu kommer med ett förslag om att ge personlig assistans åt gravt handikappade. Personligen är jag av den åsikten att varje gravt handikappad borde ha rätt till en personlig assistent, men jag förstår att om kostnaderna uppgår till flera hundra miljoner euro måste reformen genomföras gradvis. Huvudsaken är att vi i kommande handikappolitiska program och lagstiftning får en klar plan för hur vi genomför den subjektiva rättigheten till personliga hjälpare. Viktigast är att systemet med personlig assistans utformas så att varje svårt handikappad människa får sina normala dagsrutiner skötta så att hon eller han kan ha ett aktivt liv utanför hemmet.
Redogörelsen innehåller några positiva nyheter. Det har länge varit en brist att vi inte har haft en Handikappombudsman i Finland. I Sverige infördes HO-institutionen redan år 1994. Ombudsmannen behövs för att ge målgruppen en representant på hög nivå som kan föra deras talan och samtidigt se efter deras rättigheter.
Pehr Löv höll gruppanförandet 16.5.2006
