Situationen är svår för alla: för riksdagen och regeringen, förhandlingsparterna, vårdarna och patienterna och medborgarna. Ingen vill ha en sådan här situation. Den innebär ett misslyckande. Den skrämmer.

 

Det är synd – och egentligen överraskande – att den här situationen har uppstått. Redan inför riksdagsvalet rådde stor enighet i partierna om att vårdsektorn förtjänar en bättre situation och vårdarna en bättre lön. Huvudargumenten då var jämställdhet och bättre lönevillkor i kvinnodominerade branscher, växande personalbehov och svårigheter att rekrytera vårdpersonal i fortsättningen. I regeringsprogrammet och i budgeten deklarerade regeringen sin goda vilja att bidra till en lösning i denna riktning – i en rätt riktning.

 

Det är ytterst beklagligt att förhandlingsparterna inte har hittat varandra i en lösning som skulle ge vårdsektorn en betydande förbättring i jämförelse med nuläget och med andra branscher. Svårigheterna beror – inte överraskande – på att även den här uppgörelsen måste ses i ett större sammanhang. Hur skall den finansieras? Vad betyder den för vårdsektorn i fortsättningen? Vad betyder den som behöver vård? Vad betyder den för kommande inkomstpolitiska avtal?

 

Det finns ännu ett par dagar tid för att hitta gemensamma nämnare för arbetstagarna och arbetsgivarna – kommunerna och staten. En lösning som gör denna lag obehövlig. Om det misslyckas – något som Svenska riksdagsgruppen hoppas inte inträffar – behövs denna lag. Det behövs regler och beredskap för hur människors liv och hälsa skall tryggas i en undantagssituation.

 

Svenska riksdagsgruppen har stor förståelse för den kamp som nu förs, men däremot svårare att förstå att man inte på frivillig väg, såsom man gjort tidigare, denna gång varit villiga att begränsa kampåtgärderna så att patienterna inte skulle utsättas för direkt livsfara. Skulle man välja den frivilliga vägen, skulle lagen också kunna undvikas.

 

Om det värsta inträffar – det vill säga att uppsägningarna träder i kraft den 19 november kan grundlagens stadgande om medborgarnas rätt till liv och hälsa inte garanteras. Omedelbart uppstår frågan vem som då har det sista ansvaret och svaret är inte långt borta. Samhället, det vill säga, staten har naturligtvis det sista ansvaret och måste också bära det ansvaret.

 

Svenska riksdagsgruppen anser att det skulle vara ansvarslöst att inte se till att absolut nödvändig vård finns att tillgå. Det förväntar sig alla i en situation, där det handlar om att rädda liv eller befrias från allvarliga men för resten av livet. Det kan naturligtvis handla också om oss och våra närmaste, eftersom vi inte härskar över varken vår egen eller någon annans livssituation.

 

Därför, herr talman, stöder Svenska riksdagsgruppen – med tungt hjärta – det lagförslag som nu behandlas. Jag vill ändå till slut understryka att den här lagen inte löser konflikten utan endast lindrar dess verkningar, de mest ödesdigra. Vi är alla medvetna om att lagen om säkerställandet av patientsäkerheten vid arbetskonflikt inom hälso- och sjukvården, inte i sig innebär någon lösning på konflikten. Det skall den inte heller göra. Den fungerar i bästa fall som en huvudvärkstablett, den lindrar för en stund. Vården kommer att kosta mera för staten och kommunerna i fortsättningen. Till det bidrar åldersstrukturen, löneförhöjningar och behovet av flera händer i vården. Det måste vi vänja oss vid. Svenska riksdagsgruppen vädjar till alla inblandade parter att göra allt för att nå en lösning före inkommande måndag.

Håkan Nordman höll gruppanförandet 16.11.2007