Gruppanförande 29.6.2010

29.06.2010 kl. 13:55
Gruppanförande i debatten om kärnkraftstillstånden

Kärnkraften är det mest långtgående beslut som vi som riksdagsledamöter har att ta ställning till. Det betyder att vi måste ta ett klart ansvar för framtidens energi- och miljölösningar. Vi behöver trygga vår energiproduktion och vara självförsörjande. Samtidigt vet vi att det använda kärnbränslet är farligt i 600 år framöver. Det är en tid som ingen av oss på något sätt kan överblicka. Det är stora beslut med tanke på framtiden.

Även om riksdagen nu har att ta ställning bara till tillstånden för en utbyggnad av kärnkraften, bör besluten ses mot bakgrunden av det paket för en kraftig satsning på förnybar energi som den förra regeringen beslutade om och den nuvarande kraftfullt förbundit sig till. De två beslutshelheterna är inte kopplade till varandra, ändå är de delar av en energipolitisk helhetslösning. Medan kärnkraften delar riksdagen, är enigheten desto större om satsningarna på förnybar, inhemsk energi.

För kärnkraftsförespråkarna handlar det om en balanserad helhet där avsikten med både en utbyggd kärnkraft och satsningen på förnybar energi är den samma: att minska användningen av fossila importbränslen, att därmed drastiskt skära ned koldioxidutsläppen och att på detta sätt motverka den pågående klimatuppvärmningen.

För kärnkraftsmotståndarna har satsningen på förnybar energi minst lika stor betydelse. Även om kärnkraftens förespråkare skulle segra i omröstningen i övermorgon, kommer Finland att bli ett föregångarland i satsningen på förnybar, helt inhemsk energi. I en kläm till sitt betänkande förutsätter ekonomiutskottet att regeringen under 2010 till riksdagen överlämnar behövliga lagförslag om främjandet av förnybar energi och i budgetpropositionen för 2011 och de kommande åren avdelar de anslag som behövs för att nå målen. Detta förpliktigar och i denna vårs breda energisatsningar får investeringarna i förnyelsebara energikällor inte hamna i kärnkraftsbeslutens skugga. Inte heller på tidtabellen kan eller ska vi ge avkall. Tiden för förnybar energi är nu!

Svenska riksdagsgruppen är, liksom de flesta riksdagsgrupperna, delad i kärnkraftsfrågan. En knapp majoritet av oss förordar tillstånden, och en lika knapp minoritet motsätter sig dem. Det är inget att förvånas över att gruppen inte står enad i just denna fråga.

Fullständigt enad står gruppen dock bakom det faktum, att trots att riksdagen sannolikt kommer att bevilja tillstånd för mera kärnkraft och trots att vi gör en lika välbehövlig som enorm satsning på förnybar energi, behöver vi också satsa på energieffektivitet. Bara för att vi har mera energi betyder det inte att vi kan slösa mera. Nej, i stället är vi fullständigt eniga om att vi måste spara mera. Satsningar måste göras på nya energieffektiva lösningar, oavsett om det handlar om lösningar för privat- eller industribruk. På det sättet kan vi föra en ansvarsfull energipolitik och nå upp till våra utsläppsmål.

Precis som kärnkraftsbyggena skapar arbetsplatser och gynnar vår konkurrenskraft har satsningarna på förnybar energi starka sysselsättningspolitiska och konkurrenskraftsfrämjande effekter. Grön energiproduktion skapar inhemskt arbete.

En ansvarsfull energipolitik innebär också en viss grad av självförsörjning. På den europeiska elmarknaden är det i dagsläget bara Finland och Luxemburg som är beroende av import för sin kapacitet. Det står i strid med grundtanken som medlemsländerna enats om och som innebär att varje land ansvarar för sitt eget energibehov. Dessutom står det i strid med finländarnas åsikter – vi vill inte vara beroende av, ja låt oss vara krassa, rysk kärnkraftsel.

Lika lite vill vi vara beroende av sådan import av fossila bränslen som kan avbrytas om leverantören finner det för gott. Självförsörjningen har också en säkerhetspolitisk dimension.

Så långt är nästan alla riksdagsledamöter fullständigt överens. Oense blir man först när framtidens energibehov bedöms. Klart är att kärnkraftsbeslutet ska fattas utgående från tanken om att kärnkraften inte byggs för att vi skall ha en permanent export. Ändå finns det ledande experter som gör bedömningen att vi, i det fall att vi bygger två nya kärnkraftverk, kommer att befinna oss i en situation där vi exporterar en stor del av energin som produceras vid det ena kärnkraftverket.

Kärnkraften är inte bara en energiform bland andra, utan den har en djupare etisk dimension i och med att konsekvenserna sträcker sig längre in i framtiden än någon annan energikälla. Visserligen har också användningen av fossila bränslen konsekvenser som sträcker sig in i framtiden, och det är ju precis därför de allra flesta är ense om att bruket av dem måste minska. Men då det gäller kärnkraften, dess driftssäkerhet och alldeles särskilt slutförvaringen av det använda bränslet, går bedömningarna isär.

De flesta av oss vill lita på att just våra kärnkraftverk, både de fungerande, det som nu byggs och de som planeras, uppfyller högsta möjliga säkerhetskrav och därför är trygga i driften. Men som vi vet, är all mänsklig verksamhet alltid förknippad med oförutsebara risker. Riskerna med slutförvaringen av kärnkraftsavfallet måste bedömas som de allra största. Illustrerande för dessa risker är den debatt som förts om hur man ska lyckas märka ut var avfallet placerats så att varningarna är fullt begripliga om hundratals år.

Kärnavfallsfrågan är faktiskt inte ännu slutligt löst. Då riksdagen, i enlighet med det betänkande som ekonomiutskottets majoritet ställde sig bakom, sannolikt kommer att förutsätta att man redan i år inleder klarläggningar och förhandlingar om en enda gemensam nationell deponeringsplats, vet vi att kravet kan möta på juridiska och rent fysiska hinder. Näringsfrihet tryggas i grundlagens 18 § och det betyder att det inte lättvindigt kan krävas en gemensam nationell avfallslösning.

Också i övrigt vill Svenska riksdagsgruppen betona betydelsen av de yttranden ekonomiutskottet i sitt betänkande föreslår. Kärnansvarslagen måste uppdateras så att det ekonomiska ansvaret vid eventuella driftsstörningar med konsekvenser utanför reaktorbyggnaden stärks så att det motsvarar en försäkring.

Likaså är det nödvändigt att regeringen, såsom den i sin programdeklaration redan aviserade, avger de lagförslag som behövs för att genomföra paketet för förnybar energi, och redan i nästa års statsbudget börjar reservera de medel som behövs.

Berättigat är också kravet på att finländsk arbetskraft, finländskt kunnande och finländska företag ska utnyttjas så långt det bara inom ramen för EU:s konkurrensregler är möjligt, då de nya kärnkraftverken byggs. Att ha ett ledande säkerhetskunnande är också till nytta i framtiden, ett faktum är att nya kärnkraftverk byggs och om vi då kan bidra med mera säkerhetstänkande – ja då har vi gjort världen en liten tjänst.

På torsdag röstar vi om vilken framtid vi vill att vårt land och våra medborgare skall möta. Svenska riksdagsgruppens medlemmar kommer i denna fråga att rösta i enlighet med vars och ens övertygelse. Var och en av oss baserar denna åsikt på moral, på personlig övertygelse, på expertutlåtanden, på studiebesök och information och åsikter av hundratals intresserade och engagerade medborgare. Vi röstar både om och för framtiden!
 

Ulla-Maj Wideroos höll gruppanförandet 29.6.2010

Gruppanföranden

Gruppfanförande 22.9.2010

Gruppanförande i demokratidebatten
23.09.2010 kl. 10:45

Gruppanförande 14.9.2010

Svenska riksdagsgruppens gruppanförande i remissdebatten om förslaget till statsbudget för 2011, hållet av gruppordförande Ulla-Maj Wideroos
14.09.2010 kl. 14:50

Gruppanförande 24.2.2010

Gruppanförande i anledning av interpellationen om de arbetslösas, pensionärernas, ensamförsörjarfamiljernas och de studerandes ställning
01.09.2010 kl. 13:50

Gruppanförande 29.6.2010

Gruppanförande i debatten om kärnkraftstillstånden
29.06.2010 kl. 13:55

Gruppanförande i responsdebatten om budgetramarna 2011-2014

Rambudgeten för åren 2011-2014 innehåller varken stora överraskningar eller nya politiska linjedragningar.
09.06.2010 kl. 15:25

Gruppanförande 26.5

Gruppanförande i remissdebatten om ändring av grundlagen
26.05.2010 kl. 15:30