Gruppanförande 14.9.2010

14.09.2010 kl. 14:50
Svenska riksdagsgruppens gruppanförande i remissdebatten om förslaget
till statsbudget för 2011, hållet av gruppordförande Ulla-Maj Wideroos

Värderade talman,
Den ekonomiska utvecklingen svänger nu till det bättre. Exporten växer, de flesta ekonomiska sektorer har övergått från recession eller stagnation till tillväxt. Också skatteintäkterna växer, vilket möjliggör en lägre låneupptagning nästa år än i år. Lyckligtvis, eftersom vi inte skulle ha haft råd att i längden låna lika mycket som vi har gjort för att motverka den ekonomiska krisen.

En parallell kan dras till regeringen Ahos svåra sits valperioden 1991–95. Mot slutet av också den perioden svängde ekonomin kraftigt uppåt. På samma sätt som nu kunde inte heller den regeringen beskyllas för den djupa ekonomiska krisen i början av nittiotalet. Den hade sitt ursprung i internationella faktorer. Lika lite som den dåvarande regeringen heller hade hela förtjänsten i att utvecklingen vände, kan regeringarna Vanhanen II och Kiviniemi skryta med att ha vänt hela den globala ekonomin. Konjunkturerna växlar, och vi måste leva med det.

Vad denna regering och dess omedelbara föregångare bör få erkänsla för är däremot att Finland trots allt har klarat den globala finans- och ekonomiska krisen med mindre skador än många andra länder och nu återhämtar sig snabbare än många andra. Vi hade utrymme att låna pengar för att, trots lägre skatteintäkter, klara statsfinanserna och förebygga de värsta sociala konsekvenserna av nedgången. Det sociala ansvaret går igen i förslaget till nästa års statsbudget.

Värderade talman,
Trots att de ekonomiska prognoserna ser mycket ljusare ut än för ett år sedan, bör också regeringspartierna erkänna att allt inte är väl i republiken. Arbetslösheten är alltjämt alltför hög och det går inte lika bra för alla befolkningsgrupper som medeltalen låter förstå.

Skuldbördan är av förekommen anledning för hög. Förslaget till nästa års budget bygger därför på fem miljarder mindre upplåning än årets budget. Utvecklingen går alltså år rätt håll, men alltjämt lånar vi för att kunna upprätthålla vår välfärd, nästa år åtta miljarder. Det är i längden ohållbart, och under nästa valperiod måste siktet vara inställt på en hållbar offentlig ekonomi så snart det bara låter sig göras, och allra senast inom de två följande valperioderna.

Vi måste nämligen alltid vara beredda på nästa lågkonjunktur, som förr eller senare slår till. Vår förhoppning är att vi då är minst lika väl förberedda som vi var för de senaste årens globala kris. Under bättre tider måste ett överskott byggas upp, som i sämre tider kan fungera som en buffert och skapa utrymme för stimulans.

Vi måste också beakta att Finland står inför den största demografiska utmaningen i Europa. Vårt svåra hållbarhetsunderskott har alltså också strukturella orsaker.

Värderade talman,
Därför måste arbetskarriärerna förlängas, både i början, i slutet och däremellan, genom att sysselsättningsgraden höjs i alla åldersgrupper. Varje arbetslös är förutom en personlig tragedi också en nationalekonomisk förlust. I valet mellan olika investeringar bör därför sådana prioriteras som både i initialskedet och bestående skapar flest arbetsplatser – givetvis förutsatt att de uppfyller rimliga krav på produktivitet.

Vi gräver inte längre diken för hand, eftersom arbetskraften är värdefullare än så. Men det finns så mycket annat i samhället som bara kan utföras av människohänder och hjärnor. Tänk bara på vården, som aldrig kan automatiseras på samma sätt som industriell produktion. Eller på alla nya innovationer som måste göras av människor, inte maskiner. Små och medelstora företag är också i allmänhet betydligt mer arbetskraftsintensiva än storföretag, varför de befinner sig i nyckelställning i sysselsättningspolitiken. Företagen måste stimuleras att anställa fler, inte avskräckas från att göra det.

Bara genom att höja sysselsättningen och arbetsproduktiviteten och den vägen generera större skatteintäkter för både stat och kommuner kan vi undvika nedskärningar i välfärdsservicen och de sociala inkomstöverföringarna. Detta förblir den största utmaningen också för nästa regering.

Och på tal om innovationer bör vår satsning på forsknings- och utvecklingsarbete utvärderas, med sikte på en klar inriktning på produkter och tjänster som kan vinna marknadsandelar.

Värderade talman,
Då riksdagen i våras debatterade energipolitiken fick satsningen på förnybar energi för att ersätta fossila bränslen ett praktiskt taget odelat stöd, över alla partigränser. Förnybar energi skulle gynnas, fossila bränslen missgynnas. Den gröna energipolitiken togs – i motsats till den mer kontroversiella satsningen på mera kärnkraft – emot med odelad entusiasm. Den skapar också arbetsplatser i tusen- och tiotusental.

Nu då regeringen i budgetförslaget omsätter löftena i konkret handling har oppositionen däremot rentav hotat med en interpellation. Det fanns onekligen element i förslagen som nu har setts över – inte minst risken för att en dyrare naturgas skulle ha ersatts med kol som är smutsigast av allt. På samma sätt som beskattningen av torven höjs bara gradvis kommer nu också skatten på fossil naturgas att höjas i etapper, för att underlätta anpassningen och ibruktagande av mer hållbara alternativ, såsom biogas. Också växthusnäringens särbehov måste beaktas så att vi tryggar den inhemska grönsaksproduktionen.

Däremot är det blåögt att tro att vi kan bekämpa klimatuppvärmningen och åstadkomma en hållbar energiförsörjning utan att det kostar alla finländare något. Den som tror att man kan låta ”arbetsgivarna” stå för hela räkningen inbillar sig tydligen att det inte skulle synas i högre priser på produkter och tjänster, som konsumenterna sedan betalar.

Principen är ju egentligen mycket enkel: den som smutsar ned betalar för det, oberoende av om det är ett företag, en kommun, ett husbolag eller en enskild medborgare. Naturligtvis ska bördan fördelas så socialt rättvist som möjligt, men inte så att grundprincipen om att nedsmutsaren betalar helt försvinner någonstans i dunklet.

Värderade talman,
Regeringen Vanhanen II:s politik hade en klart social profil, och regeringen Kiviniemi visar med sitt budgetförslag att den följer sin föregångares exempel. I enlighet med regeringsprogrammet införs nästa år den garantipension som höjer de lägsta pensionerna. De flesta som gynnas av detta är kvinnor, så det är också en jämställdhetsåtgärd. De som lever på bara folkpension får en höjning på närmare 200 euro i månaden, från drygt 500 till 685 i dagens penningvärde.

De flesta sociala förmåner, börjande med barnbidraget, indexbinds nu så att de inte i fortsättningen kan förlora i realvärde. Detta är bestående, hållbar socialpolitik.

Undantaget är tyvärr studiestödet, som våra ministrar in i det sista kämpade för. Den bristen måste korrigeras i nästa regeringsprogram. Studiestödet måste alltså indexbindas!

Värderade talman,
Det finns också andra brister i budgetförslaget som riksdagen gärna må rätta till, bara vi med gemensamma krafter kan hitta pengar för ändamålen. Trots att regeringen i sin budgetmangling ökade finansministeriets föreslagna anslag för att motverka ungdomsarbetslösheten förblev anslagen på en något lägre nivå än i år. Om ytterligare anslag nu eller i en tilläggsbudget senare kan ordnas för till exempel de så kallade uppsökande arbetsparen betalar satsningen snabbt sig själv.

Ett annat exempel, som Svenska riksdagsgruppen särskilt vill lyfta fram, är statsstöden till vatten- och avloppsprojekt i glesbygderna. Anslagen har nu skurits ned, trots att tidsfristen för en rening av avloppsvattnet närmar sig. Nu väntar färdiga projekt, som har godkänts av alla berörda myndigheter, bara på att få komma igång.

Ett tredje exempel är åtgärderna för att rädda Östersjön. I budgetmanglingen utökades anslagen på ett föredömligt sätt, men utan finansiering står alltjämt den beslutade oljeskyddscentralen i Borgå. Det verkar nästan som om någon skulle försöka bromsa verkställigheten av beslutet.

Man tycker att de bittra erfarenheterna nu senast från Mexikanska viken skulle ha ökat medvetenheten om behovet av en bättre oljebekämpningsberedskap. Nej, i Finska viken finns förstås inga oljeborrningsplattformer som kan explodera, men desto fler oljetankers i skytteltrafik. En enda olycka med en sådan tanker inblandad kan bli fatal för Finska viken om inte bekämpningsberedskapen är på toppnivå. Det så kallade Nurminenprojektet är värt all uppskattning, men vi behöver också en regelrätt oljeskyddscentral, med den rätta kunskapen, kompetensen och utrustningen, av vilka den sistnämnda delvis kan och bör vara utspridd på depåer på strategiska platser längs kusterna.

Svenska riksdagsgruppen är nöjd med att inte behöva foga arbetet på Seinäjoki–Uleåborgsbanan till listan över brister i budgeten. Den är ett exempel på att om enigheten kring ett behov är tillräckligt stor, hittas också en lösning.

Värderade talman,
Statsandelarna till kommunerna ökar i budgetförslaget med över 270 miljoner euro, vilket är välkommet då det gäller att trygga basservicen. Kommunernas ekonomiska situation kräver ändå fortsatt uppmärksamhet. Viktigast är inte kommunstrukturen som sådan, och allra minst antalet kommuner, utan den service medborgarna får. Strukturerna ska tjäna medborgarna, inte tvärtom.

Kommunerna kan för sin del hushålla med sina resurser bland annat genom att satsa på förebyggande hälsovård, som sparar på sjukvårdskostnaderna. Den nya sjukvårdslagen måste trygga jämlikhet i vården, oberoende av hemort.

Värderade talman,
Svenska riksdagsgruppen vill fästa principiell uppmärksamhet vid ett beklagligt fenomen som kännetecknar också detta budgetförslag. Ministerierna och i sista hand finansministeriet försöker uppenbarligen kringgå sina strama budgetramar genom att år efter år lämna vissa nödvändiga anslag obeaktade, i förvissning om att riksdagen nog i sin budgetbehandling lägger till dem.

Detta är principiellt ohållbart. Riksdagen har till exempel vid behandlingen av årets budget uttalat att anslagen borde beaktas från början i beredningen, men så har inte skett den här gången heller. Förfarandet vittnar om en bristande respekt för den högsta beslutsfattande, parlamentariska makten.

Då regeringen lämnar en liten marginal för riksdagen att komplettera budgeten med, är riksdagens händer de facto till stor del bundna av behoven att reparera de uppenbara luckor regeringen har lämnat. En sådan är de otillräckliga anslagen för skärgårdens förbindelsetrafik.

Men det är klart: i riksdagen måste vi medge att också regeringens händer i hög grad är bundna i budgetarbetet. Den förkrossande merparten av alla utgifter är lagbundna, och lämnar inte något rörelseutrymme för finansministeriet och regeringen. Den marginal som regeringen och riksdagen fritt kan disponera över räknas i procent, ibland i promille.

Det är kring de här små marginalerna som all politisk dragkamp förs och alla politiska passioner kommer upp till ytan.

Värderade talman,
Regeringens samvete sträcker sig också över våra gränser. Biståndsanslagen höjs i enlighet med den plan som har godkänts för att Finland inom ett par år äntligen ska nå upp till den av Förenta Nationerna för länge sedan rekommenderade nivån 0,7 procent av BNP.

Det här är värdefullt också med tanke på Finlands ambition att erövra en plats i säkerhetsrådet. Uländerna har ju ett avgörande inflytande i generalförsamlingen, som väljer de icke-permanenta medlemmarna i säkerhetsrådet. De här länderna måste övertygas om Finlands kvalifikationer, inte genom övertalning, utan genom konkret handling.

Värderade talman,
Svenska riksdagsgruppen har inget minne av en perfekt statsbudget. Budgeten har alltid sina brister, av den enkla orsaken att det aldrig finns tillräckligt med pengar för alla goda ändamål.

Budgeten är också en evig balansgång mellan en rättvis fördelning av bördorna på intäktssidan och en lika rättvis fördelning av utgifterna mellan alla angelägna ändamål.

Mot bakgrunden av de här begränsningarna har regeringen allmänt taget lyckats väl i sitt budgetförslag.

 

Gruppanföranden

Gruppanförande 10.11.2010

Gruppanförande i remissdebatten om förslaget till fjärde tilläggsbudget för 2010 och komplettering till budgetförslaget för 2011
11.11.2010 kl. 14:12

Metropolpolitik

I Svenska akademiens ordlista står det att metropol betyder huvudstad eller storstad. Under de senaste åren har ordet metropol blivit ett begrepp i den politiska debatten som ofta förknippats med en vilja eller ett tryck att från statens håll öka styrningen i Helsingforsregionen.
09.11.2010 kl. 15:06

Gruppanförande 27.10.2010

Gruppanförande i debatten om den ekonomiska politiken inom Europeiska unionen och euroområdet
29.10.2010 kl. 12:55

Gruppanförande 20.10.2010

Gruppanförande i debatten om en internationell livsmedelsstrategi
20.10.2010 kl. 15:50

Gruppanförande 13.10.2010

Gruppanförande i aktualitetsdebatten om målen för den grundläggande utbildningen
13.10.2010 kl. 15:30

Gruppanförande 12.10.2010

Gruppanförande i interpellationsdebatten om rening av avloppsvatten i glesbygden
12.10.2010 kl. 15:35

GRUPPANFÖRANDE 29.9.2010

Gruppanförande i debatten om Statsrådets redogörelse om Finlands deltagande i EU:s militära krishanteringsinsats Eunavfor Atalanta
05.10.2010 kl. 09:05