I en insändare i HBL (1.10) kritiserar Karlsson, Storbjörk och Helin från Finlands svenska socialdemokrater SFP för den diskussion kring sysselsättning, lokala avtal och arbetsmarknaden som fördes i anslutning till SFP:s partidag i Vanda. I en ideologiskt laddad text väljer de att dels både selektivt och bristfälligt citera mig, dels inskrivs betydelser i våra förslag som inte är förenliga med varken våra tankar eller mål.
Det är beklagligt att man väljer att föra en diskussion om sysselsättning och arbetsmarknaden på ett så missvisande sätt.
De nordiska länderna liknar varandra mycket. Men vi är ändå olika. Vi har både olika arbetsmarknader och olika sysselsättningsgrad. Också arbetsmarknadsparternas praktiska roll som förhandlingspart är olika, liksom avtalens omfattning och i hur mycket de möjliggör flexibilitet på lokal nivå. På ett praktiskt plan är också arbetsmarknadsparternas inflytande på till exempel lagberedningen mycket annorlunda i Sverige än i Finland. Det var vad jag syftade till. Och det var den diskussionen jag förde i intervjun skribenterna hänvisar till genom att citera mig felaktigt. Man kan också tillägga, att allmänbindande avtal inte existerar i Sverige vilket också gör situationen radikalt annorlunda.
Samtidigt är det klart, att man inte enbart kan plocka russinen ur bullen. I alla länder är det fråga om en helhet.
Skribenterna lyfter upp lokala avtal. Det är någonting av en evighetsfråga i Finland. Många regeringar har försökt skapa lite mer lokal smidighet utan att lyckas. I denna regerings program – som skribenterna gärna citerar – finns samma ambition inskriven.
Det handlar om att ge icke-fackanslutna företag möjlighet till samma flexibilitet som idag är möjlig i fackanslutna företag. Samtidigt handlar det om att se att världen förändras, arbetet förändras, arbetstiderna förändras. Också arbetstagare kan villa ha mera flexibilitet. Det kan vara i arbetstagarens intresse, det kan vara i företagets intresse. Dessa intressen kan vara gemensamma.
Skribenterna väcker farhågor om en "splittrad och försvagad röst”. Det är naturligtvis inte något vi eftersträvar. Det är självklart att man skall förhandla. Det är också självklart att man måste se till att arbetstagarna har en verklig, stark representation även i icke-fackanslutna företag. Det är en förutsättning för att det skall vara fråga om en äkta förhandling.
En av stötestenarna i diskussionen har varit just denna: frågan om vem som får representera de anställda i icke-fackanslutna företag. Jag har svårt att acceptera tanken om att man inte får välja denna representant bland alla anställda. Det är inte demokratiskt. Att det vore mot ILO-konventionen stämmer inte. Konvention 144 som skribenterna hänvisar till har de facto ingenting att göra med hela frågan om lokala avtal eller om att begränsa vem som kan representera de anställda. Men det har dock varit en detalj som tidigare försök med lokala avtal stupat på.
SFP vill ha lokala avtal. Vi tycker att vår arbetsmarknad är mogen för mera flexibilitet – och förtroende. Vi tycker också att de anställda borde ha representation i företagens styrelser. Förtroendet skall gälla i alla riktningar.
Finlands konkurrenskraft är beroende av innovativa företag vars främsta styrka är en kunnig, välutbildad och motiverad personal. Det här är en viktig diskussion som man skall kunna föra, med bevarad saklighet. I en föränderlig värld kan det krävas lite nya lösningar. Mer lokala avtal som bättre tar lokala behov i betraktande är ett bra första steg.
