Värderade talman,
Vad är viktigt när man planerar en vårdreform?
Patientperspektivet, tillgängligheten – att alla har likvärdiga möjligheter till god vård – frihet från tidskrävande byråkrati, demokratisk insyn, samt fungerande vårdenheter som är goda arbetsplatser för en kunnig vårdpersonal.
Det är åtminstone de här sakerna vanliga människor väntar sig av vårdreformen.
Det finns risk för att landskapsmodellen blir ett tungrott och byråkratiskt system som lätt tappar patientperspektivet. Svenska riksdagsgruppen ser en stor risk i att det uppstår ett betydande demokratiunderskott när besluten i landskapen fattas under en kraftig statlig styrning. Och otaliga är de kommuner som helt kommer att sakna representation i landskapsfullmäktige.
Att vi nu håller på att skrota kommunerna, eller åtminstone väsentligt nedmontera dem, är en historisk kursändring i Finland. Vill vi faktiskt det? Vi vet att landskapsmodellen länge varit Centerns önskedröm och förstår att partiet tog chansen att driva igenom modellen efter att ha blivit statsministerparti. Men jag vill ställa frågan: är inte Centern också det traditionella kommunpartiet?
I europeisk jämförelse har Finlands kommunala hälsovårdssystem ett erkänt gott rykte. Genom växlingen till landskapsmodellen verkar det uppenbart att kommuner, som skött sin hälsovård kostnadseffektivt och satsat på förebyggande vård, drabbas extra hårt, också med tanke på det underskott av skattemedel reformen för med sig. Är det rättvist eller ens grundlagsenligt?
Svenska riksdagsgruppen har många gånger bett regeringen att sätta alla kort på bordet. I stället tvingas riksdagen bit för bit ta ställning till denna megareform, utan att ha möjlighet att greppa helheten. Här har vi nu ett 1000-sidigt förslag att ta ställning till, utan att veta vad det blir av det som reformen står och faller på – nämligen valfriheten.
Valfriheten behövs, men den måste ha klara ramar. Den får inte äventyra den offentliga hälsovården.
Vi måste också ställa den enkla frågan: vill patienten ha en sådan valfrihet som regeringen planerar?
Svenska riksdagsgruppen anser att valfriheten i hög grad kan förverkligas genom servicesedlar. Det är skäl att påpeka, att hela den omfattande bolagiseringsproceduren innehåller alltför många risker, både kostnadsmässigt och med tanke på patientsäkerheten. Det som nu planeras är ett politiskt beslut – ja, jag kan inte beskriva det som annat än ett hopplöst kompromissbeslut mellan regeringspartierna!
Värderade talman,
Det kommer tunga varningar från läkarkåren och hälsovårdsexperter angående lagpaketet. När kommer regeringen att lystra till dessa?
Vårt råd till regeringen är att ta skeden i vacker hand och först testa landskaps- och valfrihetsmodellen i några landskap. Vi ser det som oansvarigt att införa ett hårt kritiserat system på en gång i hela landet.
Vi borde inte slå sönder fungerande strukturer, för att i stället börja med något som ingen har testat och ingen kan kontrollera, och ingen heller senare reparera!
På fem minuter är det omöjligt att säga allt man önskar säga om detta mammutförslag. Är kostnadsinbesparingen alls realistisk? Hur blir det med fastigheterna och hur går det för personalen? Varför har det varit så tyst om integrationen av vården – det som skulle vara en av de stora ledstjärnorna? Svenska riksdagsgruppen anser att vården borde integreras bättre, men vi tror ändå att det är klokare att äldreomsorgen och socialvården blir kvar på kommunens ansvar. Där finns lokalkännedomen.
I utskottsbehandlingen kommer vår grupp att föreslå förbättringar när det gäller bevakandet av vården på svenska. Språkminoriteten behöver ett lagstadgat organ med verkligt inflytande på landskapets beslut.
Svenska riksdagsgruppen finner det ofattbart att regeringen kommer med ett förslag om sänkt avräkningsgrund för klumpsumman till Åland, utan att alls ha förankrat saken hos landskapsstyrelsen på Åland. Är det faktiskt såhär Finland, som firar 100 år, ska sköta sina relationer till Åland?
Till sist: Svenska riksdagsgruppen är rädd för att det som från första början skulle handla om att enskilda människor ska komma snabbare till läkare – och därtill att få ett vårdsystem där socialvården bättre vet vad hälsovården gör – har blivit ren maktpolitik med alltför många frågetecken och riskfaktorer.
