Värderade talman,
Midsommarveckan har präglats av en nyvaknad säkerhetspolitiskt debatt här i Finland. Först diskussionerna på Gullranda som presidenten stod värd för och nu den utrikes- och säkerhetspolitiska redogörelsen som i dag granskas här i riksdagen.
Att tonläget i debatten blivit öppnare och tydligare har vi regeringens redogörelse, men också den expertgrupp som gjorde en bedömning av konsekvenserna av ett eventuellt finländskt Natomedlemskap, att tacka för. I decennier har den finländska säkerhetspolitiska debatten präglas av försiktighet och man har helst tassat tyst på tå.
Särskilt expertgruppens raka språk och realistiska lägesanalys av Ryssland och av hur säkerhetssituationen i Europa och Östersjöregionen har försämrat gav ett bra utgångsläge för en öppnare diskussion.
Även statsrådet fortsätter i sin redogörelse på samma tydliga linje – jag citerar: Förändringen i den internationella säkerhetsmiljön, Rysslands återgång till ett maktpolitiskt tänkande samt den interna utvecklingen i landet och ökningen av dess militära kapacitet och aktiveringen av den militära verksamheten utmanar grunderna för det europeiska säkerhetssystemet och skapar instabilitet i Finlands omvärld. Citat slut.
Det är mycket tydligt sagt. Utrikesminister Soini var också mycket tydlig då han på fredagen presenterade redogörelsen på regeringens presskonferens, liksom han var det i dag inför riksdagen. Han säger att de förändringar som skett i säkerhetsmiljön betyder att det behövs intensivare samarbete. Vi vill inte isolera oss, alla förändringar är inte ett hot, betonar Soini.
Det är ett bra motto av utrikesministern, som Svenska riksdagsgruppen hoppas ska gälla för Finland som internationell aktör, inte bara för säkerhetspolitiken.
Regeringens starka betoning av det säkerhetspolitiska samarbetet mellan Finland och Sverige är något vår riksdagsgrupp starkt förespråkat och banat väg för. Att utrikesminister Soini säger att det kan fördjupas hur långt som helst – det är att använda starka, men politiskt välgrundade ord.
Värderade talman,
Vad säger redogörelsen då om relationen till Nato? Också här lutar man sig mot vårt västra grannland då man i redogörelsen, helt riktigt, konstaterar att det finns ett nära samband mellan Finlands och Sveriges säkerhetspolitiska avgöranden.
Det understryks med klara ordval att "Finland kommer att bedriva ett omfattande och progressivt partnerskap med Nato" och att Finland fortsätter "med sitt omfattande deltagande i Natos övningar". I tidigare upplagor av detta dokument har språket inte vara lika tydligt.
Anmärkningsvärt är att i redogörelsen finns ingen formulering som skulle låsa möjligheten för ett Natomedlemskap. Regeringen betonar att alla förändringar i Finlands säkerhetsmiljö ger man noga akt på och om Finlands fördel kräver det ska frågan om medlemskap kunna granskas. Det var också presidentens budskap på Gullranda.
Minister Soini, min tolkning är väl inte fel om jag konstaterar att redogörelsen upprätthåller hela den säkerhetspolitiska arsenalen och ger fullmakt att fatta de säkerhetspolitiska beslut som situationen kräver?
Att man lämnar porten öppen är förstås inte detsamma som att aktivt sträva efter ett medlemskap. Här vill SFP gå längre än landets utrikespolitiska ledning. För en dryg vecka sedan på vår partidag i Åbo slog vi fast i vårt nya partiprogram att SFP är öppet för en process som tar sikte på ett medlemskap i Nato senast år 2025. Till den processen hör givetvis en bred diskussion, djupa analyser och en folklig förankring.
Här är vi på samma linje som det borgerliga blocket i Sverige. Allianspartierna har flaggat för att Sverige ska gå med i Nato och de delar vår syn att vid en potentiell militär konflikt kring Östersjön är det bättre och tryggare om vi hör till den västliga försvarsalliansen Nato.
I diskussionen bör vi även bredda bilden av vad allt Nato är och gör – organisationen är i dagens läge även en mycket viktig global aktör i den fredsbevarande verksamheten.
Men, vi vet alla, att Nato delar åsikterna även i Sverige. På Gullrandaseminariet sa Sveriges socialdemokratiske statsminister Löfven att det inte är aktuellt med ett svenskt Natomedlemskap – åtminstone om de nuvarande regeringspartierna blir vid makten, får jag väl sakligt tillägga.
I Gullrandasamtalen underströk president Niinistö och statsminister Löfven den politiska dialogens betydelse både österut, västerut, men också i andra väderstreck. Svenska riksdagsgruppens bedömning är att alliansfriheten inte behöver vara en förutsättning för att vårt land ska konstruktivt verka för större stabilitet i Östersjöregionen och vår närmiljö.
Redogörelsen betonar ett fördjupat samarbete med Sverige, de övriga nordiska länderna och USA, samt vikten av relationerna med Ryssland.
Här är det särskilt viktigt i dessa tider, med Brexit-omröstningen bakom knuten, att minnas att det är EU-samarbetet som bildar vårt säkerpolitiska underlag.
Värderade talman,
Redogörelsen lämnar också väsentliga frågor obehandlade. Den högerextrema hatretoriken, enskilda terroristiska våldsyttringar i Europa har fött ett stort säkerhetsunderskott även i vårt land. Sfp efterlyser en betydligt mer målinriktad politik av regeringen för att motverka rasism och hatbrott och spänningar mellan olika folkgrupper som i värsta fall kan utmynna i våld.
Inom ramen för detta gruppanförande kan jag inte gå in på alla teman som kommer upp i den säkerhetspolitiska redogörelsen. Fokus bör sättas på den arktiska regionen och en globalt hållbar utveckling ska vara målet för vår utrikespolitik. Viktigt är även att dokumentet betonar fredsmedlingens roll.
Det behövs även ett kvalificerat internationellt samarbete för att möta den hybridkrigföring som är en realitet i dagens värld. Vi noterar även med tillfredsställelse att jämställdhet och mänskliga rättigheter är satt som utgångspunkt för vår utrikes- och säkerhetspolitik. Kvinnors jämbördiga deltagande i politiken och det ekonomiska livet är en bra grund att bygga på.
