Ärade talman,
alla i den här salen är säkert överens om att en vårdreform behövs. Vi behöver göra förändringar för att vi ska kunna garantera att varje finländare har jämlika möjligheter att få vård och omsorg. Vi behöver en vårdreform för att jämna ut de skillnader som uppstått mellan befolkningen. Det här tycks långt ha glömts bort i regeringens maktspel. Nu förefaller det som att regeringen anser att reformen måste göras enbart för att spara kostnader. Men låt mig säga det redan inledningsvis. Reformen får inte utmynna i en sjukhusslakt och större ojämlikhet i tillgången på vård.
I Sverige finns närmare 60 sjukhus med kirurgisk jour dygnet runt, i Norge finns 39 och i Danmark finns 25. Regeringen vill att Finland ska ha endast 12 sjukhus med full jour dygnet runt. Danmark som geografiskt är mycket mindre har dubbelt fler sjukhus och Norge har mer än tre gånger fler sjukhus som har jour och förlossningar. Båda länderna har ungefär lika många invånare som Finland. När olyckan är framme handlar slutresultatet om tid. Det betyder vård så snabbt som möjligt. För att det ska lyckas behövs tillgång till räddningshelikoptrar, ambulanser och sjukhus tillräckligt nära. Svenska riksdagsgruppen anser att regeringen bör tänka om och garantera varje finländare rätt till sjukhusvård inom rimliga avstånd och på båda våra nationalspråk. Det betyder att vi förutsätter att Vasa centralsjukhus också i fortsättningen har fullskalig jour, att barn får födas i Borgå och Karleby i framtiden och att sjukhusen ibland annat Jakobstad, Raseborg och i Åbo inte får nedmonteras!
Regeringen koncentrerar sig på strukturer, och levererar halvdåliga kompromisser. 18 självstyrelseområden, 15 vårdområden och 12 sjukhus med full jour. Riktlinjerna väcker fler frågor än svar! Vilka är de självstyrelseområden som inte får ordna sin vård? Och vilka är de 12 vårdområden som får ordna den mest specialiserade vården? Är det inte vårdområdena, istället för regeringen som borde fatta beslut om hur man bäst organiserar vården för sina invånare. Om inte, vad innebär i så fall självstyrelsen? Hur kan man genast från början motivera att områden försätts i olika utgångssituation? Och är det dessutom så att regeringen har som mål att ytterligare skärpa jourförordningen och genom det slakta ytterligare BB:n? Tvärtom förefaller det finnas krafter som vill höja antalet förlossningar till 2000. Som ni hör väcker era lösningar mera frågor än svar. Klart är ändå att en språkkonsekvensbedömning måste göras innan områdena slås fast.
Ärade talman,
Svenska riksdagsgruppen anser att patienten och medborgaren har glömts bort i vårdreformen. Istället driver regeringen en specialsjukvårdsreform där såväl socialvården som primärhälsovården är satt på undantag. Hur mycket diskuterar vi hur människorna i Pernå, på Houtskär eller i Utsjoki i fortsättningen ska få bra åldringsvård eller hur invånarna i Karis och Vörå ska ha en hälsocentral inom rimliga avstånd. Inte alls. Det här oroar oss oerhört. Det är nämligen de här bitarna som är grunden för en jämlik vård för alla.
OECD publicerade en rapport om social- och hälsovården förra veckan. I den framgår att tillgången på primärvårdstjänster är mer problematisk i Finland än i de andra nordiska länderna. Bästa medlemmar i regeringen – ni har tidigare ändrat er kring flera beslut när nya fakta kommit fram, nu skulle det vara dags att sätta fokus på rätt saker. Svenska riksdagsgruppen anser att man borde koppla bort socialvården och låta den bli kvar i kommunens regi. På så sätt skulle man samtidigt trygga såväl tillgången till service lokalt som lokalt ansvar över besluten. Starkare primärkommunerna skulle bli kvar som den lokala enhet som vårt land alltid byggt på.
Ärade talman,
Många frågor har inte ens berörts än. Finansieringen är öppen och här är det viktigt att skattetrycket inte ökar. Personalens ställning är oklar. Hur fastighetsmassan ska hanteras är oklart. Oklart är också hur miljardinbesparingar ska nås. Exempelvis lönenivån brukar stiga i större organisationer där man harmoniserar lönen enligt dem som har högst lön. Det är saker man borde veta före man kan gå vidare med reformen. Dessutom tycks också valfriheten vara oklar fastän den är viktig i regeringens beslut. I media uttalar sig tjänstemän och politiker helt olika och en del anser att patienten har rätt att välja vård mellan det offentliga, det privat och tredjesektorn. Andra tycks anse att förvaltningen gör det valet i samband med upphandling. Därför frågar jag: vet ni vad ni beslutat och vad är det i så fall? Till allra sist vill jag också framhålla att århundradets vårdreform borde beredas på det sätt stora reformer alltid beretts – nämligen gemensamt av alla riksdagspartier. Jag hoppas att ni går in för en parlamentarisk beredning av de fortsatta linjedragningarna i vårdreformen på samma sätt som den förra regeringen gjorde.
