Värderade herr talman,
Oppositionsledare Timo Soini kan gratuleras för att interpellera om ett ämne som ligger i tiden. Blickarna är nu på Grekland och i Europa väntar man nu på vilken linje landets nya ledande parti Syriza ska styra in.
Sannfinländarnas analys av eurokrisen har ändå en tydlig smak av efterklokhet. Det har inte funnits några skäl att kalla eurogruppens stödpolitik för någon framgångssaga, men Soini och hans parti gör inga ansatser för att analysera vilka följderna skulle ha varit om Finland i enlighet med Sannfinländarnas förslag skulle ha konsekvent röstat nej till alla stödpaket.
Det om något skulle ha varit att vända Europa och dess problem ryggen. Svenska riksdagsgruppen anser att Finland ska vara med på de arenor där besluten fattas. Att vända sig inåt och isolera sig är inget fruktbart politiskt alternativ. Att frivilligt välja en position som innebär att man saknar inflytande när svåra problem ska lösas leder ingen vart – även om man efteråt kan sitta i valstugorna och säga att "vad var det vi sa".
Här på hemmaplan var det heller inte något framgångsrecept för Sannfinländarna när partiet efter skrällsegern 2011 fann det för gott att gå i opposition.
Vi säger inte att Sannfinländarnas kritik om hur eurokrisen har skötts helt saknar poänger. Det är sant att eurokrisen har fördjupats till följd av att man inte genast från början har levt upp till no bailout-principen. Det tål diskuteras om helheten sköttes på bästa och mest långsiktiga sätt när situationen var akut 2010 då Grekland fick sina första nödlån. Man får ändå inte glömma att den upplevda finanskrisen efter Lehman Brothers bara ett par år tidigare gjorde att hotbilden – att Greklandskrisen skulle få en förödande spridning i andra euroländer – var verklig.
För att historieskrivningen ska bli rätt finns det skäl att framhålla att Europa efter brandkårsutryckningen med stödpaketen till Grekland 2010 målmedvetet arbetat för att skapa hållbara krismekanismer med ett uttalat placeraransvar och där man strävar att skydda vanliga europeiska skattebetalare.
Syftet med bankunionen är att bankerna oavsett i vilket euroland de finns ska klara samma krav. Nu är det Europeiska centralbanken som ansvarar för övervakningen, inte varje land för sig.
Det här är ett bra resultat. Svenska riksdagsgruppen vill ändå klart framhålla att alla medlemsländer själva ska står för sina skulder.
Värderade talman,
Trots att valdebatten i Grekland talade ett annat språk bör vi också lyssna på sunda och kunniga ekonomister som Sixten Korkman och Jaakko Kiander. De säger att fastän Greklands skuldbörda ser omöjlig ut är den det inte i verkligheten, förutsatt att tiden används för att stärka den grekiska ekonomin.
Regeringens linje följer dessa råd. Vi ska inte efterskänka de grekiska lånen, men givet är att vi ska vara med och förhandla om villkoren. Det är skäl att i sammanhanget minnas att enligt beslut från tidigare behöver inte Grekland amortera på flera år.
Finns det ytterligare något sätt att underlätta de svåra umbäranden som det grekiska folket genomgår?
Hittills har Greklands nya frispråkiga finansminister Yanis Varoufakis inte övertygat då han säger att Grekland inte vill ha flera stödpaket. Dessvärre gör han det litet för enkelt för sig då han säger att Grekland kan sköta sina skulder bara förhållandena i landet blir så pass drägliga att en tillväxt kan fås till stånd.
Utgångspunkten är ändå klar: Det är grekerna själva som ska bygga upp sitt nya samhälle. Regerande Syriza-partiet lyfter fram en viktig dimension i Greklands politik - i landet behövs en mer internt rättvis politik och korruptionen måste gallras bort.
Värderade talman,
Mycket tyder på att de beviljade stödpaketen till Grekland blir en fråga som tas upp även detta riksdagsval.
Man skulle önska att diskussionen inte enbart skulle kretsa kring hur mycket just vi tvingas betala för en eventuell grekisk krasch. Visserligen är man alltid sig själv närmast, men Svenska riksdagsgruppen välkomnar också debatt på ett annat plan. Som finländare bör vi gå in med vårt kunnande i en debatt, som inte bara ser till det egna, utan som också bedömer vilken politik som bäst kan lyfta euroländerna från finanskris till tillväxt.
