Lagen om tryggande av patientsäkerheten (2. behandlingen)

16.11.2007 kl. 00:00
Det sades redan i samband med första behandling tidigare i veckan, men jag säger det igen: Patientsäkerhetslagen är svår eftersom rätt ställs mot rätt; rätten till liv och hälsa ställs mot rätten till arbetskonflikter. Det är klart att dessa båda rättigheter är viktiga grundpelare i vårt välfärdssamhälle. Vi litar på att våra rättigheter används på ett sådant sätt att enskilda medborgares liv och hälsa inte är i fara. Så har det också fungerat hittills, också i alla arbetsmarknadskonflikter inom vårdsektorn.
Situationen är svår för alla: för riksdagen och regeringen, förhandlingsparterna, vårdarna och patienterna och medborgarna. Ingen vill ha en sådan här situation. Den innebär ett misslyckande. Den skrämmer.
 
Det är synd – och egentligen överraskande – att den här situationen har uppstått. Redan inför riksdagsvalet rådde stor enighet i partierna om att vårdsektorn förtjänar en bättre situation och vårdarna en bättre lön. Huvudargumenten då var jämställdhet och bättre lönevillkor i kvinnodominerade branscher, växande personalbehov och svårigheter att rekrytera vårdpersonal i fortsättningen. I regeringsprogrammet och i budgeten deklarerade regeringen sin goda vilja att bidra till en lösning i denna riktning – i en rätt riktning.
 
Det är ytterst beklagligt att förhandlingsparterna inte har hittat varandra i en lösning som skulle ge vårdsektorn en betydande förbättring i jämförelse med nuläget och med andra branscher. Svårigheterna beror – inte överraskande – på att även den här uppgörelsen måste ses i ett större sammanhang. Hur skall den finansieras? Vad betyder den för vårdsektorn i fortsättningen? Vad betyder den som behöver vård? Vad betyder den för kommande inkomstpolitiska avtal?
 
Det finns ännu ett par dagar tid för att hitta gemensamma nämnare för arbetstagarna och arbetsgivarna – kommunerna och staten. En lösning som gör denna lag obehövlig. Om det misslyckas – något som Svenska riksdagsgruppen hoppas inte inträffar – behövs denna lag. Det behövs regler och beredskap för hur människors liv och hälsa skall tryggas i en undantagssituation.
 
Svenska riksdagsgruppen har stor förståelse för den kamp som nu förs, men däremot svårare att förstå att man inte på frivillig väg, såsom man gjort tidigare, denna gång varit villiga att begränsa kampåtgärderna så att patienterna inte skulle utsättas för direkt livsfara. Skulle man välja den frivilliga vägen, skulle lagen också kunna undvikas.
 
Om det värsta inträffar – det vill säga att uppsägningarna träder i kraft den 19 november kan grundlagens stadgande om medborgarnas rätt till liv och hälsa inte garanteras. Omedelbart uppstår frågan vem som då har det sista ansvaret och svaret är inte långt borta. Samhället, det vill säga, staten har naturligtvis det sista ansvaret och måste också bära det ansvaret.
 
Svenska riksdagsgruppen anser att det skulle vara ansvarslöst att inte se till att absolut nödvändig vård finns att tillgå. Det förväntar sig alla i en situation, där det handlar om att rädda liv eller befrias från allvarliga men för resten av livet. Det kan naturligtvis handla också om oss och våra närmaste, eftersom vi inte härskar över varken vår egen eller någon annans livssituation.
 
Därför, herr talman, stöder Svenska riksdagsgruppen – med tungt hjärta – det lagförslag som nu behandlas. Jag vill ändå till slut understryka att den här lagen inte löser konflikten utan endast lindrar dess verkningar, de mest ödesdigra. Vi är alla medvetna om att lagen om säkerställandet av patientsäkerheten vid arbetskonflikt inom hälso- och sjukvården, inte i sig innebär någon lösning på konflikten. Det skall den inte heller göra. Den fungerar i bästa fall som en huvudvärkstablett, den lindrar för en stund. Vården kommer att kosta mera för staten och kommunerna i fortsättningen. Till det bidrar åldersstrukturen, löneförhöjningar och behovet av flera händer i vården. Det måste vi vänja oss vid. Svenska riksdagsgruppen vädjar till alla inblandade parter att göra allt för att nå en lösning före inkommande måndag.

Håkan Nordman höll gruppanförandet 16.11.2007

Gruppanföranden

Statsrådets redogörelse om Finlands deltagande i Natos snabbinsatsstyrkor

Att skicka ut män och kvinnor till en svår krissituation kan vara ett svårt beslut. Eftersom Finland hör till världseliten på fredsbevarande operationer skulle det vara synnerligen svårt för oss att dra oss från ansvaret att bidra till att upprätthålla den internationella freden och säkerheten. Det är i grunden det som ett kommande engagemang i Natos snabbinsatsstyrkor, NRF, skulle innebära; ett fortsatt finländskt engagemang för den internationella freden och säkerheten.
11.03.2008 kl. 15:15

Interpellationsdebatt om nedläggning av Stora Ensos fabriker och statens ägarpolitik

Att en fabriksnedläggning slår hårt mot den ort och region där den är verksam vet och förstår vi alla. Vi vet också vilken press beslutet sätter på arbetstagarna, deras familjer samt de lokala och regionala beslutsfattarna. Hoten om arbetslöshet och försämrade ekonomiska utsikter är tunga att bära med sig för alla inblandade. Det här har vi kunnat erfara på flera håll och i flera sektorer under de senaste åren i Finland. Den globala ekonomin för med sig nya utmaningar också för oss. Bolag verksamma i Finland spelar på samma globala marknad och med samma regler som bolag verksamma på helt andra håll. Finland är inte en åtskild del av Europa och världen - På gott och ont.
13.02.2008 kl. 16:30

Riksmötets öppningsdebatt 2008

Vi inleder 2008 i samma tecken som 2007 slutade. Den globala ekonomikurvan pekar neråt, i USA har man redan gått in för stödåtgärder för att stöda den inhemska konsumtionen och i Finland skriver de ekonomiska instituten och bankerna ner sina prognoser för tillväxten 2008.
12.02.2008 kl. 15:00

Responsdebatt om statsbudgeten för 2008

Den politiska hösten går mot sitt slut i och med att vi nu tar itu med behandlingen av budgetförslaget för nästa år. Jag vill börja med att tacka kollegerna i finansutskottet för en snabb och smidig behandling, men också regeringen för ett gott utgångsförslag.
17.12.2007 kl. 15:41

Jubileumsplenum Finland 90 år

I medlet av 1800-talet, för snart 150 år sedan började tanken på ett fritt och självständigt Finland ta form, men det dröjde som vi vet ännu ett halvsekel förrän tanken blev konkretiserad. Vi har nyligen firat riksdagens, den moderna folkrepresentationens i Finland, 100-års jubileum och nu är det dags att högtidlighålla våra 90 år av självständighet.
05.12.2007 kl. 14:45

Regeringens redogörelse om nödcentralsreformen

När man läser statsrådets redogörelse om nödcentralsreformen får man lätt den bilden att eftersom reformen var nödvändig så fungerar den – men också att de nya nödcentralerna skulle fungera ännu bättre, och vara ännu mer produktiva och kostnadseffektiva om de bara vore större. Jag skulle egentligen redan i detta skede vilja ställa en fråga om hur många nödcentraler statsrådet anser att vi klarar oss med i Finland, men vet också att svaret på den frågan får vi först om något år. I slutet på 1990-talet fanns det 34 kommunala nödcentraler medan polisen hade 23 alarmeringscentraler. Man kan fråga sig hur många centraler vi totalt kommer att ha efter denna reform. Räcker 10 eller blir det ännu färre?
04.12.2007 kl. 00:00

Statsministerns upplysning om uppdateringen av Finlands stabilitetsprogram

Den offentliga ekonomin i Finland står inför stora utmaningar. Befolkningen blir äldre medan den arbetsföra befolkningen – och således tillgången på arbetskraft – minskar. De åtgärder som regeringen och övriga offentliga aktörer kan vidta för att korrigera situationen är endast en del i det större sammanhang där även den ekonomiska utvecklingen i världen spelar en roll.
17.12.2007 kl. 12:35