Metropolpolitik

09.11.2010 kl. 15:06
I Svenska akademiens ordlista står det att metropol betyder huvudstad eller storstad. Under de senaste åren har ordet metropol blivit ett begrepp i den politiska debatten som ofta förknippats med en vilja eller ett tryck att från statens håll öka styrningen i Helsingforsregionen.

En klarläggning av begreppen är på sin plats. Det behövs ett jämbördigt samarbete mellan regionen och staten.

I regeringens redogörelse betraktas å ena sedan huvudstadsregionens städer och å andra sidan Helsingforsregionens 14 kommuner. Förvirringen blir inte mindre av att Nylands förbund bestämt sig för att kalla det landskapsprogram som är under arbete för metropolprogram. Politiken har en mycket urban framtoning, trots att en stor del av området består av små orter, byar och ren och skär landsbygd.

Regeringens målsättning är att öka metropolområdets konkurrenskraft, även med hjälp av en god boendemiljö, fungerande trafik och god utbildning. Svenska riksdagsgruppen håller med om att Helsingfors med omnejd har en viktig betydelse som motor för Finlands ekonomi och för bilden av Finland utåt.

År 2005 lade huvudstadsregionens och Helsingforsregionens kommuner grunden för ett närmare samarbete. Samarbetet utgick från att kommunerna bevaras och att besluten om de gemensamma frågorna i sista hand fattas av respektive fullmäktige. Huvudstadsregionens städer har redan tidigare samarbetat i frågor om avfallshanteringen, kollektivtrafiken, luftvården och principerna för planeringen av markanvändningen.

Regeringen signalerar nu tydligt en strävan efter en närmare integration. Orsaken till denna strikta förhållning har inte riktigt klarnat för oss. Många olika modeller för ett samarbete eller integrering har nämnts. Man talar om ett regionalt fullmäktige med representanter från Helsingforsregionens 14 kommuner som skulle väljas med direkta val. Det radikalaste förslaget är att slå samman huvudstadsregionens städer. En modell som framkastats är att ge landskapsförbundet beslutanderätt i regionala frågor. De regionala frågorna som framför allt lyfts fram är markplaneringen, bostadsproduktionen och trafikfrågorna. Landskapsstyrelsemodellen kompliceras av att en del kommuner inom landskapet står utanför Helsingforsregionen.

Svenska riksdagsgruppen ställer sig positiv till ett närmare samarbete på frivillig grund mellan såväl huvudstadsregionens kommuner som Helsingforsregionens kommuner. Vi anser att närdemokratin säkras bäst på det sättet. En sund konkurrens mellan kommunerna har en positiv effekt för kvaliteten på den service som produceras. Alla städer och kommuner i Helsingforsregionen har ett konkurrensmässigt centralt geografiskt läge och bra möjligheter att utvecklas utgående från de bedömningar och målsättningar som uppgörs.

Några principer vi vill betona: För det första anser vi att kommunernas självbestämmanderätt bör bevaras och respekteras. Invånarnas åsikter bör beaktas då beslut om stads- och kommungränser fattas. Alla förändringar bör ha som mål att förbättra servicen, verksamhetsmöjligheterna och miljön. Vi anser att principen för medbestämmanderätt och inflytande bör vara de samma i hela landet. Staten ska inte tvinga kommuner till samgång.

I huvudstadsregionen bor 20 procent av landets invånare. Vi varnar för att alltför stora organisationer ökar byråkratin och minskar kontakten mellan invånarna och beslutsfattarna. Hur klokt vore det med ett nytt förtroendevalt organ på regionnivå där medlemmarna i praktiken får ett del- eller rentav heltidsjobb? En jättekommun skulle också skapa en klar obalans i kommunstrukturen i landet.

För det andra vill vi poängtera att det finns politikområden som bör ha en nationell styrning. Praktiken med avtal mellan staten och kommuner om skötseln av den sociala bostadsproduktionen, integrations-frågor och t.ex. bekämpandet av utslagning och segregering är bra. Nationella krav och mål för klimatpolitiken, markanvändning och energieffektivering bör också ställas. Den nya hälsovårdslagen kommer att leda till att kommungränserna suddas ut då var och en har rätt att välja hälsovårdscentral. IT-servicenätet bör förenhetligas och utvecklas. Även samarbetet mellan skolsektorerna och dagvårdsväsendet går i samma riktning som en följd av ett närmare samarbete mellan kommunerna i Helsingforsregionen.

För det tredje anser vi att det inte är i hela landets intresse att huvudstadsregionen och Helsingforsregionen växer kraftigt på bekostnad av andra regioner i landet. Hur ska det i praktiken gå att upprätthålla en god service för den äldre befolkningen i övriga delar av landet om den arbetsföra befolkningen flyttar till södra Finland? Hur ska det gå att upprätthålla service för barn och unga på mindre orter om åldersklasserna krymper? Hur långa skolresor ska vi i framtiden anse att är acceptabelt? Svenska riksdagsgruppen anser därför att en nationell regionpolitisk plan bör uppgöras parallellt med metropolpolitiken eftersom dessa har återverkningar på varandra.

Vi ska akta oss för att åstadkomma motsättningar mellan stad och landsbygd. Det är klart att en förutsättning för att moderna människor ska kunna bo kvar på glesbygden är att alla har tillgång till bredband. Även vägnätet och kollektivtrafiken bör fungera på landsbygden och ett utjämningssystem för kommunala statsandelar behövs fortsättningsvis. Förståelse behövs också för att stärka den internationella konkurrenskraften i huvudstadsregionen genom åtgärder för en fungerande kollektivtrafik, för utvecklande av starka innovationscentra och goda internationella kommunikationsleder.

Bejakande av kulturell diversitet och mångsidig språkkunskap är en utgångspunkt för ett kreativt och framtidsorienterat samhälle. Människor med invandrarbakgrund bör erbjudas möjligheter att arbeta och delta i samhället.

Den fjärde och sista aspekten svenska riksdagsgruppen kraftigt vill betona är behovet av en medveten språkpolitik i metropolområdet. I huvudstadsregionen bor 65 000 finlandssvenskar, i Helsingforsregionen ungefär 80 000. Det betyder att närmare 30 procent av finlandssvenskarna bor i Helsingforsregionen, de flesta i kommuner där deras relativa andel är under 10 procent.

De svenskspråkiga skolorna, daghemmen och kulturinstitutionerna är ovärderligt viktiga för det svenska språkets fortlevnad i metropolområdet. Genom en målmedveten planering, vid behov över de nuvarande kommungränserna, ser vi stora möjligheter att förbättra tillgången på service på svenska inom alla sektorer i samhället så att utbudet och efterfrågan på den svenskspråkiga servicen möts. Till exempel bör man utreda möjligheten till en särskild upphandlingsnämnd för den svenska social- och hälsovården i området.

Då en nationell språkminoritets andel i en region eller kommun understiger 25 procent behövs det enligt sakkunskapen en uttalad politik för att bibehålla språkgruppens språkliga och kulturella rättigheter på det sätt som grundlagen förutsätter. Svenska riksdagsgruppen efterlyser en nationell strategi för de båda nationalspråken, som beaktar de olika regionernas särdrag.

Gruppanförande i plenum 9.11.2010

Gruppanföranden

Gruppanförande 8.12.2010

Gruppanförande om naturresursredogörelsen
09.12.2010 kl. 10:33

Gruppanförande 1.12.2010

Gruppanförande i debatten om statsministerns meddelande om lånegarantier för Irland
08.12.2010 kl. 14:02

Gruppanförande 30.11.2010

Gruppanförande i remissdebatten om statsrådets redogörelse om en digital agenda för åren,
01.12.2010 kl. 13:25

Gruppanförande 24.11.2010

Gruppanförande i remissdebatten om statsrådets redogörelse om deltagande i EU:s stridsgrupper 2011
25.11.2010 kl. 09:16

Gruppanförande 23.11.2010

Gruppanförande i debatten om europeiska säkerhetsstrukturer
25.11.2010 kl. 09:13

Gruppanförande 18.11.2010

Gruppanförande i remissdebatten om statsrådets redogörelse om jämställdheten mellan kvinnor och män
19.11.2010 kl. 10:54

Gruppanförande 17.11.2010

Gruppanförande i interpellationsdebatten om sysselsättningen
19.11.2010 kl. 10:51