Social- och hälsovårdsreformen.

16.05.2013 kl. 18:00
Gruppanförande i debatten om statsministerns upplysning om hur social- och hälsovårdsreformen framskrider, 16.5 2013, gruppordförande Mikaela Nylander.

Ärade talman,
Det borde vara en självklarhet, men tål ändå att upprepas: viktigast är inte i och för sig hur social- och hälsovårdens strukturer ser ut, utan att servicen fungerar. Strukturerna är bara ett medel för att trygga servicen, men just därför måste också strukturerna enligt Svenska riksdagsgruppen vara ändamålsenliga, effektiva och framför allt hållbara.

Lika självklart är att avsikten inte är att lägga ned väl fungerande hälsostationer, hemvård, sjukhus eller andra vårdenheter. Avsikten är att dessa ska vara i trygga händer, så att medborgarna får den service de behöver. Och att servicen ska bli bättre, inte sämre.

Ärade talman,
Social- och hälsovårdsexpertisen säger att bara tillräckligt stora befolkningsunderlag för upprätthållarna kan trygga en kvalitativt högtstående vård. Å andra sidan bör hänsyn tas till den verklighet vi lever i, i vårt vidsträckta men inte särskilt folktäta land, som dessutom har sina särdrag i form av glesbygder med långa avstånd, skärgårdsförhållanden och inte minst olika språkliga förhållanden.

Och så bör hänsyn tas till närdemokratin, som fungerar bäst i kommunerna. Kommunstrukturen är därför primär. Men också i social- och hälsovårdens strukturer bör demokratin fungera. Samma folkvalda organ som har ansvaret bör också ha makten.

Den arbetsgrupp under ledning av min kollega Petteri Orpo, som regeringen tillsatte för att förankra reformarbetet också i riksdagen, har valt en gyllene medelväg:

Kommuner med under cirka 20 000 invånare står inför ett vägskäl. De kan i princip välja att fortsätta som självständiga kommuner, men i så fall avstå från sitt ansvar för att ensamt sköta hälso- och socialvården. I fortsättningen sköts den här servicen via en grannkommun som är en ansvarskommun med minst ungefär 20 000 invånare. Den mindre kommunen deltar i beslutsfattandet.

Kommuner med mellan cirka 20 000 och 50 000 invånare får i enlighet med Svenska riksdagsgruppens vilja ett fortsatt stort ansvar för den grundläggande hälso- och socialvården. Att så sker är både ändamålsenligt och en seger för demokratin. Hotet om storkommuner över hela landet med minst 50 000, minst 100 000 eller rentav minst 200 000 invånare har avvärjts. Så radikal centralist vill ingen ansvarsfull politiker vara.

De så kallade hålkakekommunerna, som omger centralorter, bör ordna sin hälso- och socialvård i samråd med denna centralort, som fungerar som ansvarskommun.

Ärade talman,
För Svenska riksdagsgruppen ligger kravet på likvärdig service på bägge nationalspråken, plus samiskan i sameområdena, nära hjärtat. Språkförhållandena är uttryckligen
ett av kriterierna för möjliga undantag från huvudreglerna om invånarantal, tätortsstrukturer och pendlingsområden.

Särskilt i huvudstadsregionen, metropolområdet, men också i andra regioner i landets tvåspråkiga delar, bör vid behov särlösningar kunna tillgripas för att trygga den svenska servicen. Och ett undantag på riksnivå förblir Kårkulla, som behövs för att trygga handikappvården och motsvarande krävande vård på svenska.

Svenska riksdagsgruppen vill särskilt understryka att det ju inte handlar om några särrättigheter, privilegier för den svenska befolkningen, utan uttryckligen om likvärdiga grundrättigheter, som förutsätter en likvärdig service. Varken mer eller mindre.

Ärade talman,
Några öppna frågor återstår: Hur ska de nuvarande sjukvårdsdistrikten omvandlas till nya ägarstrukturer, med beaktande av den fastighetsmassa vars värde uppgår till mångmiljardbelopp, och med hänsyn till de tiotusentals anställda? Vilken blir Grundlagsutskottets objektiva tolkning av de blivande ansvarskommunernas och de övriga kommunernas beslutanderätt? Och hur trygga kontinuiteten i servicen då strukturerna reformeras? Det får inte bli några avbrott eller störningar i servicen.

Den fortsatta reformprocessen läggs nu i kommunernas och regionernas händer. Här finns den verkliga vardagsexpertisen, som vet hur servicen bäst organiseras. Och då bör perspektivet inte vara kortsiktigt, för några år framåt, utan långsiktigt, för decennier framåt, så att strukturerna blir hållbara och servicen den bästa möjliga.

Gruppanföranden

150 år

Gruppanförande under jubileumsplenumet i anledning av 150 år av regelbunden lantdag och riksdag i Finland, gruppordförande Mikaela Nylander
18.09.2013 kl. 15:00

Förslaget till statsbudget för 2014.

Gruppanförande i remissdebatten om förslaget till statsbudget för 2014, gruppordförande Mikaela Nylander.
17.09.2013 kl. 13:15

Strukturella reformer.

Gruppanförande i debatten om statsministerns upplysning om strukturella reformer 4.9 2013, gruppanförande Mikaela Nylander.
04.09.2013 kl. 15:00

EU-politiken 2013

Gruppanförande i remissdebatten om statsrådets redogörelse för EU-politiken 2013, 19.6.2013, riksdagsledamot Astrid Thors
19.06.2013 kl. 13:00

Ramar för statsfinanserna 2014-2017

Gruppanförande i debatten om statsrådets redogörelse om ramar för statsfinanserna 2014-2017, 12.6.2013, gruppordförande Mikaela Nylander.
12.06.2013 kl. 15:00

Nordiskt samarbete inom säkerhets- och försvarspolitiken.

Gruppanförande, riksdagsledamot Thomas Blomqvist 6.6 2013.
06.06.2013 kl. 17:00

Livsmedelssäkerhet.

Remissdebatten om statsrådets redogörelse om livsmedelssäkerheten, riksdagsledamot Mats Nylund
23.05.2013 kl. 17:00