Ärade talman,
Strukturpaketet som regeringen enades om under den sista veckan i november är en helt nödvändig milstolpe, om vi vill få den finländska samhällsekonomin på fötter igen.
Ändå är det skäl att direkt ärligt konstatera att strukturprogrammet bara är en mellanetapp för att få den ekonomiska utvecklingen i en bättre bana. Många svåra beslut återstår att fatta i samband med att regeringen nästa gång i mars slår fast budgetramarna. Då krävs både is i magen och handlingskraft, så att de långsiktiga mål som finns inskrivna i det nu presenterade strukturprogrammet följs upp.
I politiken har skett något som man kunde kalla ett paradigmskifte. Tidigare - också så sent som under den ekonomiska störtdykningen 2008 - kunde staten och kommunerna genom ökad låntagning skydda välfärdsstrukturerna. Det går inte mer. Att stimulera statsekonomin och finansiera välfärdstjänsterna med ökad låntagning är i dagens läge inte ansvarsfull politik.
Den finländska ekonomins svaga tillväxt gör att vi redan nästa år riskerar att hamna på fel sida om den kritiska 60 procentsgränsen när det gäller skuldsättningsgraden inom eurovalutaunionen. Då har vi definitivt hamnat i fel sällskap. Då sänks vår kreditvärdighet, vilket står vårt land dyrt.
Det är ändå ingen lätt uppgift att föra en god strukturpolitik. För att inte kväva en ekonomi som återhämtar sig behövs en balanserad finanspolitik som öppnar upp för nya arbetsplatser.
Med detta slutresultat, som kom till efter tuffa förhandlingar, kunde alla sex regeringspartier vara nöjda. I offentligheten efteråt såg det rent av ut som om man tävlade om vems förtjänst strukturpaketet var. Svenska riksdagsgruppen finner det onödigt att i detta sammanhang skryta om sina insatser när det gäller resultatet, men jag vill ändå påminna om att vår grupp redan under regeringsförhandlingarna på försommaren 2011 efterlyste kraftfulla åtgärder för att minska på hållbarhetsunderskottet och bryta skuldspiralen. Den ärliga bedömaren såg redan då vart landet var på väg. Det strukturpolitiska programmet kommer inte en dag för tidigt.
Det nu presenterade programmet har många punkter som det är lätt att enas om, typ förlängning av läkarreceptens giltighetstid eller övergång till papperslös administration där det är möjligt.
De stora inbesparingarna på sikt sker ändå genom ingrepp i strukturerna inom vården och utbildningen, som är de överlägset största bitarna inom den offentliga sektorn.
Vi tror att färre anstaltsplatser och bättre öppen vård inom äldreomsorgen är ett steg i rätt riktning. Jämfört med grannlandet Sverige är vår äldreomsorg fortfarande mer anstaltsinriktad.
Här vill jag dock understryka att de åldringar som har en bäddplats inom anstaltsvården inte ska vara rädda att de förlorar sina platser. Vi talar inte om nedskärningar nu, utan om en strukturförändring för att möta de växande behoven i framtiden.
Det är skäl att påpeka att i regeringens strukturbeslut finns inskrivet att en person även i framtid ska kunna ges vård på institution om det finns medicinska skäl för detta, eller om det annars är motiverat för att en äldre person ska ha ett värdigt liv.
En viktig detalj i detta sammanhang är normeringen av äldreboende. Regeringen vill nu göra slag i saken och luckra upp de överdrivet precisa normerna för varje kvadratmeter när man bygger servicehem. Detta har kommunerna och upprätthållarna av serviceboende efterlyst och åtgärden har klara ekonomiskt positiva konsekvenser.
Bildningen står inför stora förändringar. Färre, starkare utbildningsanordnare får inte betyda försämrad tillgänglighet. När det gäller gymnasiernas placering är det viktigt med regionalt rättvisa lösningar. Större strukturer ska frigöra resurser för innehållet, det vill säga undervisningen.
Också i fråga om den höjda läropliktsåldern är innehåll viktigare än plikt. Läropliktsbeslutet riskerar medföra kostnader på ett sätt som vi inte har avsett. Generella åtgärder som omfattar hela åldersklassen, också de elever som det går bra för, riskerar urvattna de stödåtgärder som borde nå ungdomarna i riskzonen. Gratis skolböcker hjälper föga, om motivationen att ens ta sig till skolan saknas.
Ärade talman,
Det finns skäl att understryka att alla större reformer bör föregås av språklig konsekvensbedömning. Detta gäller alla samhällssektorer.
Genom strukturpaketet vill regeringen framför allt skapa större spelrum för egna och ändamålsenliga lösningar i kommunerna. Den vägen går det att få ihop kommunmiljarden. Genom att luckra upp normer erbjuds kommunerna större frihet och ansvar att organisera sitt serviceuppdrag.
Alltför stränga normer och behörighetskrav utgör enbart en börda, inte ett skydd eller en garanti för god service. Men, det är klart att det handlar om en skör balans där det grundläggande är att finländarnas rätt till god service oberoende av boningsort tryggas.
Ärade talman,
När det gäller reformen av pensionssystemet kunde regeringens strukturpaket ha innehållit konkretare skrivningar. Nu nöjer man sig med att konstatera att arbetsmarknadsorganisationerna förhandlar om en lösning till pensionsreform före hösten 2014. Det är givet att organisationerna har ett stort ansvar för pensionsreformen, men regering och riksdag ska inte nöja sig med den passiva tittarens roll. Besluten som förlänger arbetskarriärerna får inte mera uppskjutas.
Innehållet i arbetslivet ska även sättas i fokus. Möjligheterna för äldre, men också småbarnsföräldrar, att flexibelt arbeta deltid ska förbättras. Dessvärre präglas vårt samhälle av en ”on-off arbetsmarknad” där man antingen jobbar hundra procent eller så inte alls. Det motsvarar inte dagens behov.
Med hjälp av regeringens strukturpolitiska program reformeras ramarna i vår ekonomi, och söks en hållbar grund för ny tillväxt. Det är ändå väsentligt att påpeka att reformerna måste samordnas med annan ekonomisk politik. Till exempel är skatteförändringarna som genomförs 2014 ägnade att sporra till investeringar, som ska ge nya arbetstillfällen. Strukturreformen och budgetarbetet är en helhet. Nu behövs ett långsiktigt arbete som sträcker sig över flera regeringsperioder.
