Värderade talman,
Vår utrikespolitik under den internationella kris som fått sin början av händelserna i Ukraina och Rysslands agerande har varit medvetet och godkännbart schizofren.
Detta avspeglar att man å ena sidan vill uppehålla goda bilaterala relationer med Ryssland, å andra sidan deltar man i EU:s försök att genom varningar och sanktioner försöka övertyga den ryska ledningen att eftersträva en fredlig diplomatisk lösning. Denna lösning förefaller i dagsläget alltmer fjärran.
Vi bör komma ihåg att konflikten mellan Rysslands ord och handlingar är betydande. Hur ekvationen skall lösas för Finlands del vet vi inte, av uppenbara skäl:
Det går knappast en dag eller en timme utan nyheter om vad som sker i östra och södra Ukraina. Hotbilden kan också tänkas beröra oss direkt, vilket ger nya aspekter på den så kallade Nato-optionen.
Av den anledningen är det relativt meningslöst att kommentera de händelseförlopp som radio, TV och tidningar förser oss med. Det är nämligen omöjligt att veta vad president Putin och den ryska regimen planerar. Man har ockuperat Krimhalvön och stöder förmodligen separatisterna i Ukraina med vapen, eventuellt också med trupper.
Men hur långt vill man gå?
Hela denna händelseräcka har tillkommit i ett för Ryssland lägligt ögonblick. Den europeiska unionen förefaller vanmäktig och föga handlingskraftig, utöver de hittills föga verkningsfulla sanktioner som beslutats. Föga enighet råder mellan aktivismen, företrädd framför allt av Polen och baltstaterna, å andra sidan den avvaktande och försiktiga inställning som präglat Tysklands och Finlands attityder.
Den amerikanska administrationen under president Obama är medveten om de egna bakslagen i Irak, Afghanistan och Syrien. Kongressens negativa inställning till större militära insatser har berett marken för en egendomlig passivitet, trots att man officiellt uttrycker bekymmer över utvecklingen i Europa och Mellanöstern.
Någon alldeles klar linje har varken EU eller USA i förhållande till Ryssland, trots alla diplomatiska framstötar.
Värderade talman,
I stället för att försöka analysera en utveckling som inte går att förutspå vill jag i korthet kommentera den stora skillnaden i värderingar mellan vår värld och Ryssland som det ser ut i dag.
Vi, därmed avser jag den västliga värld vi är del av, tillsammans med huvuddelen av EU-länderna, USA, delar av Sydamerika samt Australien och Nya Zealand, lever i en värdegemenskap vars yttre konturer anses vara självklara.
Det handlar om demokratins spelregler, åsiktsfrihet, därmed avsaknad av censur, kulturell mångfald, marknadsekonomi, jämlikhet mellan könen, allt det som kan anses karaktärisera ett öppet samhälle, för att anknyta till termens upphovsman, filosofen Karl Popper och han klassiska bok Det öppna samhället och dess fiender. Detta innebär att staten inte kan bestämma vad individerna tycker och tänker.
Under tidigare resor till Ryssland, långt före det som nu inträffat, såg jag i det ryska samhället tendenser till öppenhet.
De har under åren helt försvunnit. Medierna, med undantag av småspillror i press och radio, är helt i händerna på Putinregimen, som bedriver en intensiv propaganda mot vad som kallas ”fascister”, en beteckning som kanske hade giltighet under andra världskriget, men inte numera.
Att regimens agerande, med dess betoning på storrysk nationalism har folkmajoritetens godkännande är ganska naturligt. En liberal medelklass har visserligen uppstått kring de stora städerna i landet, men utanför denna krets finns en befolkning som kanske med Putins beryktade yttrande anser att Sovjets sönderfall var en världshistorisk geopolitisk katastrof.
Oliktänkande existerar, men har intet forum innanför Rysslands gränser.
Av den anledningen är det innanför Rysslands gränser fåfängt att drömma om en förändrad attityd till den nuvarande krisen.
Vad återstår att göra?
De ofta åberopade samtal på toppnivå som förekommit har inte lett någonstans. Om Ryssland helt önskar isolera sig från vår värld bör man framhålla vad det innebär. Vi bör klart kunna säga vilka värden vi står för. Dessa värden kom till uttryck i Ukraina under de dagar då en diktatorisk regim föll samman. De är giltiga i dag, liksom i morgon.
