Själv passade jag på att den för mig första plenifria tisdagen boka in morgonkaffe i Purmo och senare ett heldagsbesök i Jakobstad. Med Purmobor är min tidigare erfarenhet att språket är rakt, kraven på beslutsfattare är balanserade och viljan att via hårt arbete eller företagande bidra till lokalsamhället generöst. På så gott som hela den österbottniska landsbygden stöter vi trots allt på samma frågor. När sätts våra vägar i skick? Hur länge ska vargarna få gå runt våra husknutar? Vem ska ta hand om våra äldre i framtiden och var? Att som politiker ha bra svar på dessa frågor samtidigt som statsbudgeten ska anpassas är en utmaning som heter duga. Men jag gör i alla fall ett försök.
Förra sommaren asfalterades fler vägar än på 5 år, nästa sommar fortsätter samma takt och det ska snart börja märkas på vägarna också i våra regioner. Skyddsjaktslagstiftningen för varg uppdaterades i somras, den är inte perfekt, men om det i det nationella Tassu-registret skulle anmälas alla de observationer som görs skulle myndigheterna t.ex. vid tillfällen som vid den vi upplevde under sensommaren med den rivna kon bättre kunna agera. Myndigheternas och mitt budskap är tydligt, anmäl alla observationer. Angående den stamvårdande jakten kan jag bara beklaga att regeringen inte kommit längre. Jag kan däremot garantera att den ansvariga ministern regelbundet påminns om att den utlovade skyddsjakten bör implementeras i linje med EU-lagstiftningen. Hittills har resultaten lyst med sin frånvaro.
Sen har vi vården. Då jag själv inte är välfärdsområdespolitiker brukar jag vara försiktig med att peka på vad som bör och inte bör göras. Sittande Österbottniska beslutsfattare har mitt fulla stöd och jag vet att de gör sitt bästa. Det jag däremot i egenskap av riksdagsledamot och medlem i förvaltningsutskottet gärna lyfter upp är frågan om ifall det är nödvändigt att buga för finansministeriet och med det montera ner en lång rad service vi varit vana med. Då jag i riksdagsarbetet har hört finansministeriet om vad som sker med de områden som redan nu genomgår utvärderingsförfarandet har jag förstått att man först ser på områdenas egna sparprogram, sen med områdena gör upp nya sparprogram vid behov för att sen som allra sista utväg öppna diskussion om sammanslagning med andra vårdområden. Det vore klokt att skynda långsamt och se resultaten av gjorda åtgärder och om nödvändigt återkomma till de mer drastiska sparlistorna i framtiden. Men observera, detta enbart sett med helikopterglasögon och utan detaljinsyn i Österbottens välfärdsområde.
Slutligen vill jag i egenskap av vice ordförande för SÖFUK som upprätthåller YA glädjas över vår styrelses enhälliga beslut om att återremittera nedläggningen av visuell framställning kvoterat till att hyresfinansiering för de inkommande tre åren hittas. Jag tror att vi på sikt kan hitta lösningar där ekonomin för den för hela Svenskfinland viktiga utbildningen stärks och jag hoppas alla involverade vill fokusera på de långsiktigt nödvändiga finansieringsfrågorna som rör avklarade studier, övergång till tredje stadiet och sysselsättning.
