Paralympiska spelen är öppet för personer med olika typer av funktionsnedsättningar, till exempel rörelsenedsättning, synnedsättning eller intellektuell funktionsnedsättning. I år deltar 4400 atleter från hela världen i 549 medaljevenemang inom 22 olika sporter. Finland representeras av 16 duktiga atleter.

Men hur väl känner vi egentligen till de paralympiska spelen? Namnet ”Paralympiska” syftar på att tävlingarna utförs parallellt med de olympiska spelen. Även om spelen har en över hundraårig historia, blev de inte en större företeelse förrän efter andra världskriget. Då var syftet främst att hjälpa krigsveteraner och civila som hade skadats under kriget. År 1944 öppnade Dr. Ludwig Guttman ett rehabiliteringscenter för personer med ryggradsskador i Storbritannien, där sport användes som en del av behandlingen. Detta utvecklades snabbt till rekreationsidrott och senare tävlingsidrott. År 1948 ordnades den första tävlingen för rullstolsburna atleter, vilket idag betraktas som en milstolpe i den paralympisk historien. Sedan 1960 har paralympiska spelen arrangerats vart fjärde år, och resten är historia.

Idrott är till för alla, vilket vi ser tydligt i de paralympiska spelen. Dessa tävlingar medför även en rad positiva synergieffekter. Värdlandet satar ofta stort på att förbättra stadens tillgänglighet, och i Paris har detta inneburit att förändringar som normalt skulle ha tagit 20 år nu har genomförts på bara tre år. Stora satsningar har gjorts på stadens kollektivtrafik, där bland annat tunnelbanan och stora delar av busstrafiken idag är tillgänglig för rullstolsburna.

Tillgänglighet och inkludering i samhället är något alla drar nytta av, även om man inte själv har en funktionsnedsättning. I ärlighetens namn hade jag inte reflekterat så mycket över tillgänglighet innan jag själv fick barn och började röra mig med barnvagn. Först då märker man hur varje trappa, trög dörr och elsparkcykel mitt på trottoaren utgör hinder för flera grupper i samhället. Man inser också hur viktigt det är med information om tillgängligheten – hur tar man sig in i lokalen, var ligger hissen, finns det en tillgänglig toalett? Även om alla nybyggen idag följer tillgänglighetsförordningen så sker utvecklingen långsammare i äldre byggnader. Vårt anrika riksdagshus har till exempel trappor på ställen som gör det besvärligt att röra sig med rullstol. Jag är osäker på om samhället någonsin kommer bli 100 procent tillgängligt, men vi rör oss i alla fall i rätt riktning. Under tiden kan vi alla bidra med små gärningar i vardagen, som att hålla upp dörren, erbjuda sittplatsen på bussen eller fråga om någon behöver hjälp.

Paralympiska spelen påminner oss om att vi alla har olika förutsättningar i livet, men att möjligheterna ändå bör vara desamma. Paraidrottare visar hur man, trots motgångar, kan uppnå nästan vad som helst. Dessa personer är förebilder, inte bara för andra med funktionsnedsättningar, utan för oss alla. Det är glädjande att se att intresset för paralympiska spelen ökar varje år, men tittarsiffrorna och mediabevakning är ännu inte jämförbara med de olympiska spelen. Därför vill jag uppmuntra er att följa med tävlingarna och heja på våra finska atleter, vare sig det är från läktaren, soffan eller via sociala medier. De har jobbat stenhårt för att komma dit de är idag och förtjänar allt stöd vi kan ge dem. Det samma gäller dem som kämpade i OS för några veckor sedan, ingen av våra finska idrottare ska känna ensamhet och ångest. Där behöver vi jobba för förändring.