Putins invasion av Ukraina har resulterat i ett mera enigt Ukraina än någonsin, ett mera enigt EU än på årtionden och en historisk förändring i folkets inställning till ett eventuellt Nato-medlemskap i såväl Finland som Sverige.
Vi har nu en aldrig tidigare skådad öppen debatt och diskussion i landets riksdag och i samtliga riksdagspartier om huruvida Finland ska ansöka om att bli medlem i försvarsalliansen Nato.
I SFP har vi länge efterfrågat en samhällelig Natodebatt. En klar majoritet av finländarna stöder ett finskt Natomedlemskap. Det bekräftar flera gallupmätningar. Samtidigt är trenden gällande folkopinionen i Sverige också den samma.
Regeringens aktualitetsredogörelse slår fast att den viktigaste effekten av ett Natomedlemskap vore att Finland som fullvärdig medlem skulle få säkerhetsgarantier inom ramarna för Natos gemensamma försvar och artikel fem. Det här innebär också att ett Natomedlemskap för Finland skulle ge det tryggaste skyddet.
Senast i torsdags sammanträdde samtliga i riksdagen invalda partiers ordföranden och riksdagens talmän under presidentens ledning för att diskutera den pågående redogörelseprocessen och de följande stegen i den. Presidenten har sagt att han kommer att berätta sin ståndpunkt om ett eventuellt finländskt Natomedlemskap senast den 12 maj.
Fulla säkerhetsgarantier kan enbart fås genom medlemskap. Det finns inget annat alternativ till så här omfattande säkerhetsgarantier. Ett gemensamt EU-försvar är inte en realistisk lösning, då majoriteten av EU-länderna förlitar sig på Nato som försvarsallians.
För mig och SFP är det uppenbart att en process där Finland och Sverige sida vid sida ansöker om medlemskap, skulle vara det bästa med tanke på hela Östersjöregionens och Nordens säkerhetspolitiska situation. Det stärker även Nordens roll inom Nato.
Under vårvintern har jag i många olika sammanhang diskuterat frågan med kolleger från Sverige. För en dryg vecka sedan var min goda vän och partiordförandekollega från Centerpartiet i Sverige, Annie Lööf, på besök i Helsingfors. Vår gemensamma uppfattning om att det skulle vara klokt att Sverige och Finland söker om Natomedlemskap sida vid sida förstärkes då ytterligare.
I konstruktiva debatter måste vi kunna diskutera frågor ur olika perspektiv. Jag vet till exempel att frågan om kärnvapen oroar en del, likaså Natobaser på finländsk mark och i hurudana militära operationer Finland skulle delta.
Sanningen är ändå att ett medlemskap i Nato varken tvingar Finland att ta emot kärnvapen eller Natobaser, om vi inte själva samtycker till det. Natos militära operationer har Finland, som väl känt, deltagit i redan tidigare. Även framöver kommer vi ändå att alltid skilt fatta beslut om eventuellt deltagande i operationer. Ingen beväring kommer att skickas till fronten i ett annat Natoland vid en eventuell krissituation.
Inom SFP har Natodebatten förts sedan början av 1990-talet, kanske redan tidigare, så vi har vridit och vänt på alla argument i tiotals år. Tydligaste ställningstagandet är ändå från partidagen 2016 då vi tydligt tog ställning för ett finländskt Nato-medlemskap. Finland behöver sitta vid de bord där frågor om vårt lands och Europas säkerhet avgörs, inte bara som observatör utan som fullvärdig medlem.
Jag vill vara tydlig. Vi ska inte gå med i försvarsalliansen Nato för att vara ett hot mot någon. Vi ska gå med för att trygga bästa möjliga skydd för vårt eget land och vår egen befolkning på lång sikt.
Det ska vara så oattraktivt som möjligt för någon att ens tänka tanken att gå till militärt angrepp mot vårt land. Därför är det nu dags att ansöka om medlemskap i Nato.
Vi måste även förbereda oss för alla tänkbara scenarier som det nya säkerhetspolitiska läget för med sig. Särskilt risken för hybridpåverkan har ökat. Det här har behandlats omfattande i statsrådets aktualitetsredogörelse gällande ändringen i säkerhetsomgivningen. Med anledning av detta och på basen av de diskussioner som ministerierna har fört sinsemellan har regeringen ansett att det behövs en snabb uppdatering av beredskapslagen. Det här har förberetts på justitieministeriet och den här veckan presenterade jag regeringens förslag till riksdagen. Helt centralt är att det nu föreslås en ny definition av undantagsförhållanden som är avsedd särskilt för allvarliga situationer med hybridhot. Samtidigt är min förhoppning naturligtvis att vi aldrig ska behöva tillämpa den i praktiken.
