”Är det så, att vår avsky mot sexualbrott är graderad beroende på den misstänktas hudfärg?”

24.01.2019 kl. 11:16
I republiken som klarar av att diskutera bara en sak åt gången för vi som bäst livlig debatt om sexualbrott, invandring, strafflagen och utvisning. Den utlösande faktorn var nyheten att ett antal män i Uleåborg misstänkts ha begått synnerligen vidriga sexualbrott mot minderåriga flickor.

Liknande brottsmisstankar har rapporterats också på annat håll. Att kränka en människas integritet är aldrig acceptabelt, allra minst om offret är ett barn. Riksdagen fick redan på hösten regeringspropositioner, som syftar till att uppdatera lagstiftningen och straffskalan om sexualbrott till en nivå, som möjligast väl skyddar allas sexuella integritet.

 

Sexualbrott mot vuxna och även barn är dessvärre ingen ny företeelse i vårt land. Ett sexualbrott – eller vilket brott som helst – är lika förkastligt oberoende av gärningsmannens etniska bakgrund, modersmål eller kön. Ändå kan man inte värja sig för intrycket att tonarten i debatten ligger på förhöjd nivå eftersom de misstänkta har utländsk bakgrund.

 

Man kan heller inte blunda för att detta passar vissa politiska rörelser ganska bra. Riksdagsvalet närmar sig. Då kan frestelsen bli stor att för egen politiska vinning kapitalisera händelser, som i grunden är tragedier, men som just därför framkallar starka emotioner, som på valdagen söker politisk adress.

 

Aktiva megafoner hittar vi också bland kvällspressens kolumnister, vilka så gärna ser att invandringen, ett tema som bjuder på polarisering och därmed saftiga rubriker, blir en valfråga. Men ingenting ”blir” en valfråga av sig själv. Den blir en sådan bara om man aktivt gör den till en sådan.

 

Gränsen mellan vilka åtgärder som låter sig vidtas inom ramen för det organiserade politiska och juridiska systemet och vilka som, utan realpolitiska förutsättningar, ändå tutas ut bara för att lugna det politiska fältet borde vara tydlig. Nu vet vi ändå att så inte är fallet. Då regeringen säger att man nu – efter alla dessa ratificerade år – börjar se över tolkningsmöjligheterna av internationella flykting- och andra avtal börjar det lukta polskt eller ungerskt parlament över det hela.

 

Att både Samlingspartiet och Centern tydligen lade sig platta för enprocentspartiet de Blåa, som hotat med regeringsutmarsch om det inte blir hårdare nypor, är ofattbart. Samtidigt är det konsumentupplysning så här inför valet. Jag skulle inte vilja vara den tjänsteman på UM som å den finländska regeringens vägnar ringer Genève, New York och Bryssel för att reda ut om det finns några kryphål i avtalsregimerna som vi missat? Kanske man ändå kan kasta ut dömda utlänningar även till länder där de riskerar mista livet?

 

Även andra frågor inställer sig. Hur är det då med infödda finländare, som begår samma typ av vidriga sexualbrott? Skall också de utvisas? Vart? Hur går det med deras medborgarskap? Eller är det, Gud förbjude, så, att vår avsky mot sexualbrott är graderad beroende på den misstänktas hudfärg?

 

Samtidigt kan man inte bortse från utländska medborgares överrepresentation då det gäller sexualbrott. Det kan delvis bero på att benägenheten att anmäla sexualbrott är större om förövaren är utlänning. Ändå lyder frågan vad som gått snett då det gäller förövarnas syn på människovärdet och dess okränkbarhet, eller kvinnosynen? Såklart kränker det också vår rättsuppfattning att flyktingar, som sökt och fått skydd här, svarar med att begå oförsvarliga brott. Vilken björntjänst gör de inte sig själva och sina oskyldiga landsmän, som många av oss så gärna vill stöda och försvara!

 

Helt klart är att integrationen av invandrare har misslyckats i Finland, vilket riksdagens revisionsutskott också påpekade i tisdags. Det är ett politiskt val att underresursera Migri och domstolarna så, att flyktingar – ofta unga människor i bästa ålder – tvingas hänga åratal i ekorrhjulet och i förläggningar och vänta på att få sin sak prövad. Att få sin ansökan om uppehållstillstånd behandlad borde enligt revisionsutskottet ta högst två månader. Idag kan det ta över ett år.

 

Om frustrationen slutligen leder till våld och brott är detta naturligtvis på inget sätt acceptabelt. Men säg den som skulle må bra av detta väntande i ovisshet? Ett politiskt val är det också att låta även högt utbildade flyktingar slå dank istället för att låta dem arbeta och göra rätt för sig från första dagen i vårt land. Även lågt utbildade vill jobba. Istället anser vi oss ha råd med den helt vrickade behovsprövningen av utländsk arbetskraft, där TE-byrån vet bättre än företagaren vilket slags kompetens och arbetskraft företaget behöver. Att avskaffa behovsprövningen möter naturligtvis motstånd från sannfinländarna och de Blåa, men även från SDP och FFC.

 

Diskussionen om sexualbrott, speciellt mot barn, om straffskalorna och principerna för upphävande av medborgarskap går nu vidare i riksdagen. Om detta är alla riksdagspartier överens. Det är ändå viktigt att minnas att själva sexualbrotten är problemet – som varken förminskas eller förstoras av förövarens etniska bakgrund.

 

Vi har tyvärr under åren sett otaliga nyheter om grova sexualbrott, pedofilicirklar, incestfall, utnyttjande av barn i religiösa kretsar för att inte tala om familjevåld – utan att regeringen eller riksdagsgrupperna sammankallats till krismöte. Därför inställer sig osökt den kanske lite ofina frågan: Hade man hållit dessa krismöten om de misstänka i Uleåborg hett Pekka, Jukka, Ahti, Simo, Kari, Juha och Reijo? Hade man hållit dem om inte riksdagsvalet står för dörren?

Stefan Wallin

Gruppanföranden

Gruppanförande om Finlands internationella militära insatser

Gruppanförande
13.11.2007 kl. 14:50

Statsrådets redogörelse om internationell krishantering

Då vi reviderade vår krishanteringslag för drygt ett och ett halvt år sedan var många skeptiska till att Finland skulle delta i EU-operationer. Man var då rädd för att EU och FN av någon anledning skulle ha olika målsättningar. I dagens läge kan vi konstatera hur sammanflätat krishanteringsmålen är inom dessa båda organisationer. Detta visar även statsrådets redogörelse.
13.11.2007 kl. 15:16

Interpellation om kvaliteten i vård och omsorg och tillgången på yrkesutbildad personal

Oppositionens första interpellation under denna valperiod innehåller inte mycket nytt; oppositionen väljer att rikta in sig på redan bekanta frågeställningar som diskuterades redan under förra perioden. Trots att oppositionen påstår att interpellationen handlar om kvaliteten i vård och omsorg och tillgången på yrkesutbildad personal är det lätt att inse att interpellationen egentligen handlar om vårdsektorns löner.
03.10.2007 kl. 10:37

Remissdebatt om statsbudgeten för 2008

Det har nu gått ett halvt år sedan riksdagsvalet i mars och vi håller ännu på att slutföra det politiska maratonlopp som vi inledde i vintras. Oppositionen har hittat nya objekt för kritik och kräver nya satsningar. Regeringen håller däremot på med att förverkliga de målsättningar som vi gick till val med i mars – och vann valet med.
18.09.2007 kl. 15:35

Responsdebatt om budgetramarna 2008-2011

Jag vill tacka kollegerna i utskottet för en saklig behandling av statsfinanserna för de kommande fyra åren. Budgetramarna, som oppositionen förstås anser vara för snäva, är spikade med ansvar. Vi kan inte fördela pengar som vi inte har. Att sysselsättningsläget förbättras är en förutsättning för att vi skall kunna hålla en hög nivå på och utveckla servicen i framtiden. Nyheten om att BNP ligger på över 5 procent högre nivå än för ett år, att arbetslösheten är 1,6 procentenheter lägre än för ett år sedan och 60 000 fler är sysselsatta visar att Finland är på rätt väg.
19.06.2007 kl. 00:00

Regeringens rambudget för åren 2008-2011

Det är både rätt och klokt att försvara en ansvarsfull och strikt budgetpolitik. Det är rättvist gentemot kommande generationer. Då oppositionen vill använda mer av statens pengar, är det skäl att minnas att regeringens budgetutgifter är 180 miljoner större – hela 14 procent större - än föregående regerings budgetra-mar. Större utgiftsökningar än så, skulle vara ansvarslöst.
29.05.2007 kl. 15:15

Riksdagens 100-års jubileumsplenum

Då vi talar om historia, minns vi ofta bara de banbrytande skedena – de stora ögonblicken. Ändå är det så, att historien går framåt med små steg. Ibland så små att vi inte märker dem – förrän långt senare.
23.05.2007 kl. 14:30