Man skall sluta så länge någon ännu frågar varför.

07.02.2018 kl. 09:14
Och allting har sin tid. Det känns liksom lagom nu.

Presidentvalet är avklarat och den politiska vardagen återvänder. Igår inledde riksdagen sitt sista hela riksmöte – vår och höst – för denna valperiod. Det blir fem intensiva månader innan sommaren. Vård- och landskapsreformen, spaningslagarna, aktivmodellen för arbetslösa, eutanasin, trafikpolitiken, gymnasielagen, djurskyddslagen och regeringens rambudgetria är bara en del av det sprängstoff, som kommer att kanta vägen fram till landskapsvalet i oktober.

Att detta val planeras hållas bara 3-4 månader efter att själva landskapslagstiftningen trätt i kraft (enligt planerna 1.7) är för övrigt exceptionellt. Både Europarådet och OSSE rekommenderar att lagstiftning i fall som detta borde vara i skick i god tid, gärna ett år innan val förrättas. Men ser man på den nästan blinda frenesi med vilken statsministerpartiet centern drivit landskapsreformen är det inte överraskande, men nog ack så beklagligt, att man låter ändamålen helga medlen på detta sätt.

För Svenska riksdagsgruppen kommer både våren och resten av valperioden att fortsätta bjuda på delikat lindans. Dels måste vi ha egen profil och presentera alternativ till regeringens politik, dels känner vi såsom långvarigt statsbärande parti till realpolitikens möjligheter – och begränsningar. Vi vet hur tufft det kan vara. Att hoppa på alla barrikader för att man inte nu är i regeringen är alltså inte trovärdigt. Man måste välja sina strider noga och alltid fråga sig: skulle vi godkänna det och det förslaget om vi själva satt med i regeringen? Är svaret ja är saken klar. Är svaret nej är det läge att både kritisera och föra fram det egna alternativet.

I konfliktfokuseringens och klickjournalistikens tidevarv vore det såklart frestande att emellanåt vara klart fränare i sin kritik och retorik. Det ger publicitet, man citeras oftare då. En fet rubrik är dock fiskpapper redan i morgon. Däremot bygger förtroende och en hållbar självbild på långsiktighet, förutsägbarhet och intellektuell ärlighet. Nej, en tandlös famnhund har inget oppositionsparti råd att vara. Men att godtyckligt bränna broar i politikens snabba ryck är inte heller klokt om man som sin långsiktiga mission ändå ser påverkan och inflytande – alltså de resultat, som väljarna vill ha. Och därför röstat i val.

I detta skede av valperioden riskerar regeringspolitiken drabbas av smygande skleros – även kallad rädsla för väljarnas dom i följande val. Den sittande regeringsbasen har all orsak att darra. Statsministerpartiet går fram som en slåttermaskin över sitt eget fält med landskapsreformen, som ju tömmer speciellt mindre kommuner på både pengar och makt. Rekylen i riksdagsvalet 2019 tar redan form. Och Blå framtid, den regeringsdugliga halvan av sommarens sannfinländska celldelning, hankar sig fram med ett mikroskopiskt gallupunderstöd. Får de 3-5 ledamöter i nästa riksdag är det bra.

För min egen del då? Jodå, jag har bestämt mig hur jag gör med riksdagsvalet om drygt 14 månader. Jag vill härmed i god tid meddela, att jag inte längre står till förfogande som kandidat i Egentliga Finlands valkrets. Dels känner jag att det är klokt att sluta då det känns som bäst, dels vill jag inte bli en propp som hindrar SFP-återväxten i vår valkrets att avancera i politiken. Att få bära Åbolands förtroende har varit – och är – en fantastisk ära. Jag är tacksam för det. Tre inval, 2007, 2011 och 2015 med i snitt över 11 000 röster har givit mig ett starkt mandat att arbeta för skärgård och stad i riksdag och regering.

Tolv år är samtidigt en ganska lång tid i en människans liv. Det kan också finnas annat intressant att göra, så länge det ännu går. Lastgammal är man ju inte.

Två bevingade ord jag gillar skarpt passar in i detta sammanhang: man skall sluta så länge någon ännu frågar varför. Och att allting har sin tid. Det känns liksom lagom nu.

Som vän av recirkulation har jag naturligtvis också tänkt på återvinningen av mina egna erfarenheter och kontaktnät från politiken. Jag är öppen för nya helt utmaningar på arbetsmarknaden och tänker mig att 20 år i rikspolitiken och minister- eller medarbetarerfarenhet från sju regeringar och sju ministerier kan ge något slags marknadsvärde också i den privata och i tredje sektorn.

Samtidigt är det mig främmande i livet att helt stänga dörrar bakom mig. Så därför utesluter jag inte heller möjligheten att den politiska karriären ännu kan fortsätta, i andra sammanhang. Det återstår att se.

Klart är i alla fall att SFP i Egentliga Finland nu kan räkna bort mig när man startar upp den process, som tar sikte på riksdagsvalet i april 2019. Återväxt finns och är taggad att ta över. Jag kommer naturligtvis att sköta mitt riksdagsmandat ända till slut på våren 2019 och hjälpa allt vad jag kan för att Målet skall nås. Och Målet – det ädla självändamålet – är ju att Åboland också efter nästa riksdagsval sitter med vid de rikspolitiska bord i Helsingfors där man dagligen fattar beslut, som i högsta grad angår och påverkar oss.

Stefan Wallin

Gruppanföranden

Responsdebatten om om redogörelsen gällande EU:s grundfördrag

Jag vill börja med att göra några saker fullständigt klara. Inom Svenska riksdagsgruppen tror vi på den Europeiska Unionen! Vi är övertygade om att Finland mår bättre, och att vi har klarat oss bättre som medlem i unionen än om vi hade valt att stå utanför. Utan medlemskap i EU hade det varit ännu svårare att övervinna depressio-nen på 1990-talet, sade Astrid Thors.
10.05.2006 kl. 00:00

Interpellationsdebatt om åldringsvården

Vad finns staten till för? Jo, enligt Svenska riksdagsgruppen har statsapparaten till uppgift att träda in i de livsskeden som individen inte klarar sig på egen hand. Därför anser vi att staten skall koncentrera sig på att stöda individen under hennes första och sista år. Finland har ett bra lagstadgat stöd för våra åldringar. Men lagtexten är inte mycket värd om den inte omsätts i praktiken, sade Pehr Löv.
04.05.2006 kl. 00:00

Statsrådets utbildningspolitiska redogörelse

Statsrådets redogörelse är en positiv läsning. För det första är nivån i den finländska utbildningen rätt bra och för det andra har regeringen valt att fördomsfritt sätta fingret på de utmaningar som måste lösas. Hela vårt välstånd bygger i grunden på hur vi löser de utbildningspolitiska utmaningarna. En hög kunskapsnivå blev Finlands räddning under det svåra 90-talet. Så skall det också vara i framtiden, sade Christina Gestrin
02.05.2006 kl. 00:00

Redogörelsen om detaljhandelns struktur och utveckling

Det är rätt vanligt att folk idag beklagar sig över både internationaliseringen och globaliseringen. Ofta framställs dessa som nya och obehagliga fenomen för Finland. Jag frågar mig om man då har glömt sitt eget lands historia och bakgrund, sade Roger Jansson i sitt gruppanförande.
26.04.2006 kl. 00:00

Regeringens budgetramar 2007-2011

Rapporteringen och slutsatserna från regeringens budgetramförhandlingar varierar beroende vem man lyssnar på. Dels har det talat om regeringskris och avgångar, dels om konstruktiva diskussioner. Kontentan är ändå den, att regeringen kom överens om att ge fortsatt stöd till lantbruk och landsbygd också efter att EU-stöden skärs ned. Exakta eurobelopp kan givetvis inte slås fast förrän förhandlingarna med EU avslu-tats. Det är inget nytt i det. Så har vi agerat redan i tolv år.
28.03.2006 kl. 00:00

Regeringens redogörelse om arbetskraftens fria rörlighet inom EU

Jag vill tacka regeringen för en bra redogörelse, men framför allt - en klok slutsats. Det är bra att regeringen driver en fördomsfri och klar politik. Mycket av de hot och risker som framförts i debatten om arbetskraftens rörlighet har handlat mera om skrämselpropaganda än om sakliga argument.
14.03.2006 kl. 00:00

Gruppanförande i interpellationsdebatten om kommunservicen.

"Det är framför allt dags för kommuninvånaren att begära svar av sin kommunledning; Lovar ni att vi klarar oss i trettio år till utan att göra något? Kan min kommun garantera att jag får modern service om tjugo år med dagens strukturer?", sade Eva Biaudet i sitt gruppanförande.
07.03.2006 kl. 00:00