Man skall sluta så länge någon ännu frågar varför.

07.02.2018 kl. 09:14
Och allting har sin tid. Det känns liksom lagom nu.

Presidentvalet är avklarat och den politiska vardagen återvänder. Igår inledde riksdagen sitt sista hela riksmöte – vår och höst – för denna valperiod. Det blir fem intensiva månader innan sommaren. Vård- och landskapsreformen, spaningslagarna, aktivmodellen för arbetslösa, eutanasin, trafikpolitiken, gymnasielagen, djurskyddslagen och regeringens rambudgetria är bara en del av det sprängstoff, som kommer att kanta vägen fram till landskapsvalet i oktober.

Att detta val planeras hållas bara 3-4 månader efter att själva landskapslagstiftningen trätt i kraft (enligt planerna 1.7) är för övrigt exceptionellt. Både Europarådet och OSSE rekommenderar att lagstiftning i fall som detta borde vara i skick i god tid, gärna ett år innan val förrättas. Men ser man på den nästan blinda frenesi med vilken statsministerpartiet centern drivit landskapsreformen är det inte överraskande, men nog ack så beklagligt, att man låter ändamålen helga medlen på detta sätt.

För Svenska riksdagsgruppen kommer både våren och resten av valperioden att fortsätta bjuda på delikat lindans. Dels måste vi ha egen profil och presentera alternativ till regeringens politik, dels känner vi såsom långvarigt statsbärande parti till realpolitikens möjligheter – och begränsningar. Vi vet hur tufft det kan vara. Att hoppa på alla barrikader för att man inte nu är i regeringen är alltså inte trovärdigt. Man måste välja sina strider noga och alltid fråga sig: skulle vi godkänna det och det förslaget om vi själva satt med i regeringen? Är svaret ja är saken klar. Är svaret nej är det läge att både kritisera och föra fram det egna alternativet.

I konfliktfokuseringens och klickjournalistikens tidevarv vore det såklart frestande att emellanåt vara klart fränare i sin kritik och retorik. Det ger publicitet, man citeras oftare då. En fet rubrik är dock fiskpapper redan i morgon. Däremot bygger förtroende och en hållbar självbild på långsiktighet, förutsägbarhet och intellektuell ärlighet. Nej, en tandlös famnhund har inget oppositionsparti råd att vara. Men att godtyckligt bränna broar i politikens snabba ryck är inte heller klokt om man som sin långsiktiga mission ändå ser påverkan och inflytande – alltså de resultat, som väljarna vill ha. Och därför röstat i val.

I detta skede av valperioden riskerar regeringspolitiken drabbas av smygande skleros – även kallad rädsla för väljarnas dom i följande val. Den sittande regeringsbasen har all orsak att darra. Statsministerpartiet går fram som en slåttermaskin över sitt eget fält med landskapsreformen, som ju tömmer speciellt mindre kommuner på både pengar och makt. Rekylen i riksdagsvalet 2019 tar redan form. Och Blå framtid, den regeringsdugliga halvan av sommarens sannfinländska celldelning, hankar sig fram med ett mikroskopiskt gallupunderstöd. Får de 3-5 ledamöter i nästa riksdag är det bra.

För min egen del då? Jodå, jag har bestämt mig hur jag gör med riksdagsvalet om drygt 14 månader. Jag vill härmed i god tid meddela, att jag inte längre står till förfogande som kandidat i Egentliga Finlands valkrets. Dels känner jag att det är klokt att sluta då det känns som bäst, dels vill jag inte bli en propp som hindrar SFP-återväxten i vår valkrets att avancera i politiken. Att få bära Åbolands förtroende har varit – och är – en fantastisk ära. Jag är tacksam för det. Tre inval, 2007, 2011 och 2015 med i snitt över 11 000 röster har givit mig ett starkt mandat att arbeta för skärgård och stad i riksdag och regering.

Tolv år är samtidigt en ganska lång tid i en människans liv. Det kan också finnas annat intressant att göra, så länge det ännu går. Lastgammal är man ju inte.

Två bevingade ord jag gillar skarpt passar in i detta sammanhang: man skall sluta så länge någon ännu frågar varför. Och att allting har sin tid. Det känns liksom lagom nu.

Som vän av recirkulation har jag naturligtvis också tänkt på återvinningen av mina egna erfarenheter och kontaktnät från politiken. Jag är öppen för nya helt utmaningar på arbetsmarknaden och tänker mig att 20 år i rikspolitiken och minister- eller medarbetarerfarenhet från sju regeringar och sju ministerier kan ge något slags marknadsvärde också i den privata och i tredje sektorn.

Samtidigt är det mig främmande i livet att helt stänga dörrar bakom mig. Så därför utesluter jag inte heller möjligheten att den politiska karriären ännu kan fortsätta, i andra sammanhang. Det återstår att se.

Klart är i alla fall att SFP i Egentliga Finland nu kan räkna bort mig när man startar upp den process, som tar sikte på riksdagsvalet i april 2019. Återväxt finns och är taggad att ta över. Jag kommer naturligtvis att sköta mitt riksdagsmandat ända till slut på våren 2019 och hjälpa allt vad jag kan för att Målet skall nås. Och Målet – det ädla självändamålet – är ju att Åboland också efter nästa riksdagsval sitter med vid de rikspolitiska bord i Helsingfors där man dagligen fattar beslut, som i högsta grad angår och påverkar oss.

Stefan Wallin

Gruppanföranden

Remissdebatt om propositionen om kommun- och servicestrukturreformen

Det kan vara bra att än en gång påminna oss om varför regeringen har startat denna process. Vi vet att befolkningsunderlaget och servicebehovet kommer att ändras så pass mycket under de kommande åren, att samhällets resurser inte räcker till för att stå för notan om serviceproduktionen inte rationaliseras. Lösningen måste därför bli att stärka kommunernas möjligheter att garantera servicen.
03.10.2006 kl. 00:00

Interpellationsdebatt om pensionärernas inkomster

Riksdagen är på väg att sätta modernt rekord i antalet interpellationer. Vi debatterar idag den femtonde interpellationen för denna period – och då har vi ännu ett år kvar. Under de två tidigare perioderna stannade antalet vid tolv och tretton interpellationer. Det verkar dessutom som om oppositionen indelat väljargrup-perna mellan sig; vänstern talar om pensionärerna, de gröna om barnfamiljerna medan samlingspartiet värnar om kommunerna.
19.09.2006 kl. 00:00

Remissdebatt om statsbudgeten för år 2007

Ett tack till finansministern och regeringen för presentationen av regeringsperiodens sista budgetförslag. Då vi debatterade den första budgeten hösten 2003 var det ingen i oppositionsleden som trodde att regeringens strama, men ansvarsfulla, budgetramar skulle hålla. Idag får vi alla konstatera att regeringen lyckades genomföra vad den lovat. Statsekonomin är i balans, finländarnas hushållskassa har ökat tack vare systematiska skattesänkningar och de flesta grupper har fått sina stöd förhöjda.
12.09.2006 kl. 00:00

Statsrådets redogörelse om Finlands deltagande i militär krishanteringsoperation i Libanon

Regeringen föreslår att Finland skall delta i FN-operationen i södra Libanon genom att skicka 250 män och kvinnor till regionen. Svenska riksdagsgruppen stöder förslaget. Regeringens begäran om fullmakt för denna fredsbevararoperation står i linje med den säkerhetspolitiska linje och globala ansvar som Svenska riksdags-gruppen talat för.
05.09.2006 kl. 00:00

Statsministerns upplysning om målen för Finlands EU-ordförandeskap

I vilket tillstånd är EU när Finland tar över stafettpinnen från Österrike den 1 juli? Intrycket är att tyngd-punkterna i EU kommer att ligga dels vid ett effektivare bruk av existerande regler, dels vid utrikesrelatio-nerna samt vid energi, men också rättsliga och inrikesfrågor. Mera verkställighet än lagstiftning, mera utrikesrelationer än förlikningar med Europaparlamentet.
21.06.2006 kl. 00:00

Riksdagens 100- årsjubileumssession

I medlet av 1800-talet började drömmen om ett fritt Finland ta sin form. Tankar blev till ord. Runeberg, Topelius, Snellman, Cygnaeus, Lönnroth och Castren personifierade denna utveckling. På olika sätt bidrog de tillsammans till att Finlands folk fick en gemensam nationalanda som blev en förutsättning för självständigheten några decennier senare.
01.06.2006 kl. 00:00

Remissdebatt om regeringens handikappolitiska redogörelse

Att födas som handikappad i Finland innebär inte ett liv i misär som i så många andra länder. Den nordiska välfärdsmodellen har för längre sedan omfattat de handikappade. Det betyder ändå inte att vi skulle ha nått en godtagbar nivå på servicen. Handikappvården är i Finland inte på samma goda nivå som i de andra nordiska länderna. Personlig assistans och utnyttjande av modern teknologi tryggar inte normalitet i livet på samma sätt som i våra grannländer.
16.05.2006 kl. 00:00