Då saker och ting kommer i ett nytt ljus

21.06.2017 kl. 10:31
Kom inte och säg att finländsk politik är tråkig. I branschens obarmhärtiga direktsändning har vi under den senaste veckan fått beskåda ett stycke spektakulär politisk historia.

Först en  palatsrevolution, en demokratisk kapning, av regeringspartiet sannfinländarna, tvärtmot den avgående ledningens manus. Därefter ett klockrent exempel på att populistpartier, mesd modell i cellbiologin, förökar sig genom delning. Tjugo missnöjda sannfinländare marscherade ut och grundade sitt Nya alternativ,  Och vips hade vi en nygammal regering med oförändrad bemanning, som bara tuffade vidare som om inget hade hänt. Malligt stolt över sina värderingar. Och  ledd av en statsminister, som på förhand inte alls visste, eller visste bara jättelite, eller så visste precis exakt vad som var på gång inom sannfinländarna. Att sannfinländarnas elit redan tidigt insåg att dess kandidat inte kommer att vinna ordförandevalet i Jyväskylä står helt klart.

Var statsministern - känd för sina genomtänkta processchemata - faktiskt helt ovetande om allt detta? Eller om alternativen ifall det "värsta" händer? 

Ja, många försök att sammanfatta denna farsartade upplösning av Timo Soinis livsverk har redan gjorts. Den fullständiga bilden känner säkert bara en handfull aktörer – och bakgrundkrafter – till. Också måndagens riksdagsdebatt om den nygamla regringsbasen och dess tillkomst gav en del ny belysning i mörkret.  Klart är ändå att en viss Timo Soini i slutändan framstår som den stora vinnaren.

Visserligen tvingades han först med brusten blick se sitt parti slukas av ”fel” falang. Och visserligen fick han äta upp sin blogg där han, en vecka före partikongressen, tog till storsläggan - bara Judas sviker -  mot rykten om att hoppar av partiet ifall Halla-Aho väljs. Och visserligen tog det ont att sedan lämna  - egentligen uteslutas från - det parti han själv grundat från noll och lotsat till regeringsborgen. Men resten vet vi. Istället fick han fortsätta som utrikesminister. Det är ett uppdrag han onekligen skött bra och som säkert gav honom andlig motvikt till den hopplösa uppgiften att leda ett parti med så många udda profiler  som i sannfinländarna. Nu kan han fortsätta få hyggligt betalt för sin hobby, utrikespolitik. För att sedan dra sig tillbaka inför nästa val. 

Den stora förloraren i dramat är såklart Jussi Halla-Aho. Att landa i opposition hade han nog räknat med om inte direkt eftersträvat. Också några avhopp från riksdagsgruppen fanns med i hans kalkyler. Men att tappa två tredjedelar av gänget tog honom på säng. Med facit på hand var detta ändå självförvållat. Vinner man en tajt tvekamp (949-629) som han gjorde mot Sampo Terho gör man klokt i att försöka inkludera, kompensera den förlorande parten. Men istället för försoningens gest i viceordförandevalen blev det en total överkörning, ja direkt förnedring mot Soini och hans gäng. Varför skulle de därefter behöva känna lojalitet mot någon? Jo, partidemokrati i all ära. Majoriteten avgör. Alla kan inte vinna. Men: sättet på vilket man gör det saknar inte betydelse. Johannes Virolainen lär ha kläckt en träffande metafor från brottningen: man skall aldrig ta fallseger i eget parti. Det räcker med poängseger.

En ödets ironi i sammanhanget har med pengar att skaffa. Trots att Soinis utbrytargäng, den ”Blå Framtiden”,  utgör en klar majoritet av den sannfinländska gruppen stannar hela partistödet, cirka sex miljoner euro i året, kvar i moderpartiet. Ännu för ett par år sedan hade det gått annorlunda. Men på nyblivna minister Soinis uttyckliga krav ändrades partilagen så att utbrytargrupperingar inte längre fick med sig några pengar.

Jag pressade då Soini i plenum om hans baktanke var att förhindra läckage från riksdagsgruppen då regeringsansvaret och alla uppätna vallöften blir för mycket för en del? Men han blånekade. Och sade att det bara handlar om att reparera en ”historisk oförrätt” från 1972. Då ändrades partilagen i expressfart – den såkallade Lex Vennamo - för att man ville ”köpa” ut en stor, missnöjd falang ur landsbygdspartiet. Kuppen lyckades. Pengarna följde med och falangen, som sedan bildade Enhetspartiet, tackade genom att rösta för den skamliga undantagslag med vilken president Kekkonens mandatperiod förlängdes av  riksdagen med fyra år. Vennamo häcklade falangen för  att ha "sedelryggrad".   Så nog kunde man mygla förr också minsann!

Tillbaka till nuet. Inför förra veckans hot om regeringens fall var Svenska riksdagsgruppen såklart väl förberedd. Vi har våra instinkter. Redan tre veckor tidigare hade vi anat att Halla-Aho väljs och sannfinländarna inte fortsätter i regeringen. Vi hade gjort upp en tydlig lista på frågor vi hade velat få in i ett nytt regeringsprogram – desamma som vi  i två år problematiserat i opposition. Det hade alltså inte räckt för oss att bara gå in i Sipiläregeringen. Vi hade inte sålt oss för någon enskild fråga. Det hade blivit en ny Sipilä II med nytt program och ny portföljfördelning.

Men så gick det alltså inte.

Därför fortsätter vi nu, konsekventa som vi är, krititsera nedskärningarna i utbildningen, forskningen, biståndet, studiestödet och stora delar av den märkvärdiga vård- och landskapsreformen med sitt gigantiska demokratiunderskott. Också i denna sítuation finns ändå en gnutta av ödets ironi. Flankstöd i pleinisalen kommer nämligen nu också från det som återstår av sannfinländarna Som behövde bara två dagar i opposition för att ljudligt börja kritisera regeringens ”kalla nedskärningspolitik”.

Saker och ting hade så att säga kommit i ett nytt ljus.

Stefan Wallin

Gruppanföranden

Interpellation om klimatförändringen och tryggande av energiförsörjningen

Det är mycket bra att Samlingspartiet visar intresse för den pågående och skrämmande klimatförändringen. Klimatförändringen har pågått i decennier. Samlingspartiet väljer nu att kraftigt kritisera regeringen för dess miljöpolitik då det återstår fyra arbetsveckor av denna regeringsperiod. Det kan jag inte klassa som annat än blott valpolitik.
17.01.2007 kl. 00:00

Statsministerns upplysning om Finlands EU-ordförandeskap

Låt mig komma med ett frankt påstående: 2006 var året då federalismen tog några ordentliga steg framåt i det finländska EU-tänkandet. Detta av två orsaker: Europaparlamentet visade sig vara en fungerande institution och parlamentet bidrog kraftigt till att göra beslutsprocessen i EU till en tydlig politisk process- vilket också statsminister Vanhanen konstaterat i Bryssel i anslutning till servicedirektivet. Det var parlamentet och de politiska rörelserna i Europa som hade initiativet. Och det finländska ordförandeskapet hade ett gott samarbete med Europaparlamentet och tack vare det kunde många viktiga frågor inom EG-samarbetet ros i hamn.
11.01.2007 kl. 00:00

Responsdebatt om statsbudgeten för år 2007

Jag vill börja med att tacka finansministern och mina kollegor för en enkel och snabb process i att nå en överenskommelse om riksdagens ändringar i budgetboken. Men jag vill ändå ägna lite tid åt att analysera hur riksdagen använder sin budgetmakt.
13.12.2006 kl. 00:00

Interpellation om bättre villkor för kvinnor i arbetslivet

Interpellanterna lyfter upp ett tema som sysselsatt flera generationer och som fortfarande är ett delvis olöst problem, det vill säga att skapa en större jämställdhet inom arbetslivet. Oppositionen påminner om att regeringen lovat befrämja jämställdheten genom ett program med målsättningen att få bort omotiverade löneskillnader.
30.11.2006 kl. 00:00

Interpellationsdebatt om alkoholpolitiken

Oppositionen skall ha ett erkännande för en saklig och välformulerad interpellationstext. Här behövs inga teoriska och känsloladdade reaktioner. Problemet är tillräckligt allvarligt ändå.
23.11.2006 kl. 00:00

Interpellationsdebatt om barnfamiljernas situation

Det är aningen svårt att lista ut vilken samhällsgrupp oppositionen anser att regeringen har misskött mest. För fyra veckor sedan var det studenterna, för tre veckor sedan var det pensionärerna och idag är det då barnfamiljerna som lider mest.
11.10.2006 kl. 00:00

Remissdebatt om propositionen om kommun- och servicestrukturreformen

Det kan vara bra att än en gång påminna oss om varför regeringen har startat denna process. Vi vet att befolkningsunderlaget och servicebehovet kommer att ändras så pass mycket under de kommande åren, att samhällets resurser inte räcker till för att stå för notan om serviceproduktionen inte rationaliseras. Lösningen måste därför bli att stärka kommunernas möjligheter att garantera servicen.
03.10.2006 kl. 00:00