Vårdreformens del 2

13.05.2017 kl. 06:46
Del två av social- och hälsovårdsreformen landade i riksdagen i tisdags. Alla riksdagspartier är överens om att en social- och hälsovårdsreformen behövs. Problemet är att reformen i stället för att handla om social- och hälsovård blivit en reform om landskap- och valfrihet, en kantig kompromiss mellan Centern och Samlingspartiet.

Centern i Finland har drömt om en landskapsmodell i 50 år. Nu är man nära att få dem. Jag har själv inget principiellt emot en sådan modell, även om jag inte tror att den är idealisk för Finland. Om man dock ska ha landskap borde man ge dem en chans att leva och utvecklas själva, på samma sätt som dagens kommuner. Sveriges landsting har både beskattningsrätt och skilda landstingspolitiker. De finländska landskapen kommer inte få beskattningsrätt och riskerar att få landskapsfullmäktige med mindre makt än dagens kommunfullmäktige.

Valfriheten, som är det som Samlingspartiet drömt om länge, är inte heller en dålig tanke i sig. Jag tror att en ökad valfrihet kunde vara bra. Men inte på det sättet man nu föreslår. Den valfrihet man nu föreslår är för bred och tidtabellen är alldeles för snabb med många stora och oklara bieffekter. Reformen riskerar också leda till att sjukvården blir att domineras av några få stora privata vårdföretag och att kostnaderna ökar, samtidigt som valfriheten inte kommer att fungera överallt. Regeringen säger dessutom rakt ut att valfrihetens effekter på kostnaderna är mycket osäkra och att valfriheten riskerar urholka de blivande landskapens självstyrelse.

Av den här anledningen misstror Centern Samlingspartiets valfrihetsmodell, men har tvingats acceptera den för att få landskapen, som Samlingspartiet i sin tur inte vill ha. Samlingspartiets partiordförande Petteri Orpo har understrukit att det inte blir någon landskapsreform utan vårdreform, och att det inte blir någon vårdreform utan valfrihet. I korridorerna hör jag missnöje både från samlingspartistiska och centerpartistiska kollegor.

Hur hamnade vi då här, kan man fråga sig. Helt avgörande var när dåvarande Samlingspartiets ordförande Alexander Stubb accepterade landskapsmodellen utan att ha förankrat den tillräckligt i Samlingspartiets riksdagsgrupp. Det ledde till en regeringskris hösten 2015, där Samlingspartiet gav efter. Det ledde i sin tur till att Stubb inte blev omvald till partiledare sommaren 2016. Nu sitter man fast i en överenskommelse som man inte är riktigt nöjd med, men inte vet hur man ska komma ur. Därför går reformen vidare – i snabb takt för att garantera bildandet av landskapen, oavsett utgången för det övriga.

Regeringen vill att riksdagen ska bli klar med reformerna den 7 juli, alltså om två månader. Riksdagen kan vara snabb. Mindre lagförslag kan godkännas på en veckas tid om de är bra beredda. Nu talar vi dock om en reform som kallats århundradets största reform. Lagförslagen på nästan 1500 sidor är ytterst komplicerade, testar grundlagen på flera plan och innebär ändringar i ett trettiotal olika lagar. Det borde vara i allas intresse att det inte hastas igenom. Reformen, som inte ska påverka Åland, innebär också flera bieffekter på Åland, inte minst på vårt ekonomiska självstyrelsesystem. Jag är optimistisk gällande att hitta fungerande lösningar på de bieffekterna. Däremot är jag bekymrad över hur reformens långsiktiga effekter kommer påverka sjukvården i Finland, vilket i förlängningen också påverkar Åland. Det skulle därför vara viktigt att inte stressa igenom reformen och i stället ge riksdagen en verklig chans att göra förbättringar och minska på reformens risker.

Mats Löfström

Gruppanföranden

Remissdebatt om propositionen om kommun- och servicestrukturreformen

Det kan vara bra att än en gång påminna oss om varför regeringen har startat denna process. Vi vet att befolkningsunderlaget och servicebehovet kommer att ändras så pass mycket under de kommande åren, att samhällets resurser inte räcker till för att stå för notan om serviceproduktionen inte rationaliseras. Lösningen måste därför bli att stärka kommunernas möjligheter att garantera servicen.
03.10.2006 kl. 00:00

Interpellationsdebatt om pensionärernas inkomster

Riksdagen är på väg att sätta modernt rekord i antalet interpellationer. Vi debatterar idag den femtonde interpellationen för denna period – och då har vi ännu ett år kvar. Under de två tidigare perioderna stannade antalet vid tolv och tretton interpellationer. Det verkar dessutom som om oppositionen indelat väljargrup-perna mellan sig; vänstern talar om pensionärerna, de gröna om barnfamiljerna medan samlingspartiet värnar om kommunerna.
19.09.2006 kl. 00:00

Remissdebatt om statsbudgeten för år 2007

Ett tack till finansministern och regeringen för presentationen av regeringsperiodens sista budgetförslag. Då vi debatterade den första budgeten hösten 2003 var det ingen i oppositionsleden som trodde att regeringens strama, men ansvarsfulla, budgetramar skulle hålla. Idag får vi alla konstatera att regeringen lyckades genomföra vad den lovat. Statsekonomin är i balans, finländarnas hushållskassa har ökat tack vare systematiska skattesänkningar och de flesta grupper har fått sina stöd förhöjda.
12.09.2006 kl. 00:00

Statsrådets redogörelse om Finlands deltagande i militär krishanteringsoperation i Libanon

Regeringen föreslår att Finland skall delta i FN-operationen i södra Libanon genom att skicka 250 män och kvinnor till regionen. Svenska riksdagsgruppen stöder förslaget. Regeringens begäran om fullmakt för denna fredsbevararoperation står i linje med den säkerhetspolitiska linje och globala ansvar som Svenska riksdags-gruppen talat för.
05.09.2006 kl. 00:00

Statsministerns upplysning om målen för Finlands EU-ordförandeskap

I vilket tillstånd är EU när Finland tar över stafettpinnen från Österrike den 1 juli? Intrycket är att tyngd-punkterna i EU kommer att ligga dels vid ett effektivare bruk av existerande regler, dels vid utrikesrelatio-nerna samt vid energi, men också rättsliga och inrikesfrågor. Mera verkställighet än lagstiftning, mera utrikesrelationer än förlikningar med Europaparlamentet.
21.06.2006 kl. 00:00

Riksdagens 100- årsjubileumssession

I medlet av 1800-talet började drömmen om ett fritt Finland ta sin form. Tankar blev till ord. Runeberg, Topelius, Snellman, Cygnaeus, Lönnroth och Castren personifierade denna utveckling. På olika sätt bidrog de tillsammans till att Finlands folk fick en gemensam nationalanda som blev en förutsättning för självständigheten några decennier senare.
01.06.2006 kl. 00:00

Remissdebatt om regeringens handikappolitiska redogörelse

Att födas som handikappad i Finland innebär inte ett liv i misär som i så många andra länder. Den nordiska välfärdsmodellen har för längre sedan omfattat de handikappade. Det betyder ändå inte att vi skulle ha nått en godtagbar nivå på servicen. Handikappvården är i Finland inte på samma goda nivå som i de andra nordiska länderna. Personlig assistans och utnyttjande av modern teknologi tryggar inte normalitet i livet på samma sätt som i våra grannländer.
16.05.2006 kl. 00:00