Vårdreformens del 2

13.05.2017 kl. 06:46
Del två av social- och hälsovårdsreformen landade i riksdagen i tisdags. Alla riksdagspartier är överens om att en social- och hälsovårdsreformen behövs. Problemet är att reformen i stället för att handla om social- och hälsovård blivit en reform om landskap- och valfrihet, en kantig kompromiss mellan Centern och Samlingspartiet.

Centern i Finland har drömt om en landskapsmodell i 50 år. Nu är man nära att få dem. Jag har själv inget principiellt emot en sådan modell, även om jag inte tror att den är idealisk för Finland. Om man dock ska ha landskap borde man ge dem en chans att leva och utvecklas själva, på samma sätt som dagens kommuner. Sveriges landsting har både beskattningsrätt och skilda landstingspolitiker. De finländska landskapen kommer inte få beskattningsrätt och riskerar att få landskapsfullmäktige med mindre makt än dagens kommunfullmäktige.

Valfriheten, som är det som Samlingspartiet drömt om länge, är inte heller en dålig tanke i sig. Jag tror att en ökad valfrihet kunde vara bra. Men inte på det sättet man nu föreslår. Den valfrihet man nu föreslår är för bred och tidtabellen är alldeles för snabb med många stora och oklara bieffekter. Reformen riskerar också leda till att sjukvården blir att domineras av några få stora privata vårdföretag och att kostnaderna ökar, samtidigt som valfriheten inte kommer att fungera överallt. Regeringen säger dessutom rakt ut att valfrihetens effekter på kostnaderna är mycket osäkra och att valfriheten riskerar urholka de blivande landskapens självstyrelse.

Av den här anledningen misstror Centern Samlingspartiets valfrihetsmodell, men har tvingats acceptera den för att få landskapen, som Samlingspartiet i sin tur inte vill ha. Samlingspartiets partiordförande Petteri Orpo har understrukit att det inte blir någon landskapsreform utan vårdreform, och att det inte blir någon vårdreform utan valfrihet. I korridorerna hör jag missnöje både från samlingspartistiska och centerpartistiska kollegor.

Hur hamnade vi då här, kan man fråga sig. Helt avgörande var när dåvarande Samlingspartiets ordförande Alexander Stubb accepterade landskapsmodellen utan att ha förankrat den tillräckligt i Samlingspartiets riksdagsgrupp. Det ledde till en regeringskris hösten 2015, där Samlingspartiet gav efter. Det ledde i sin tur till att Stubb inte blev omvald till partiledare sommaren 2016. Nu sitter man fast i en överenskommelse som man inte är riktigt nöjd med, men inte vet hur man ska komma ur. Därför går reformen vidare – i snabb takt för att garantera bildandet av landskapen, oavsett utgången för det övriga.

Regeringen vill att riksdagen ska bli klar med reformerna den 7 juli, alltså om två månader. Riksdagen kan vara snabb. Mindre lagförslag kan godkännas på en veckas tid om de är bra beredda. Nu talar vi dock om en reform som kallats århundradets största reform. Lagförslagen på nästan 1500 sidor är ytterst komplicerade, testar grundlagen på flera plan och innebär ändringar i ett trettiotal olika lagar. Det borde vara i allas intresse att det inte hastas igenom. Reformen, som inte ska påverka Åland, innebär också flera bieffekter på Åland, inte minst på vårt ekonomiska självstyrelsesystem. Jag är optimistisk gällande att hitta fungerande lösningar på de bieffekterna. Däremot är jag bekymrad över hur reformens långsiktiga effekter kommer påverka sjukvården i Finland, vilket i förlängningen också påverkar Åland. Det skulle därför vara viktigt att inte stressa igenom reformen och i stället ge riksdagen en verklig chans att göra förbättringar och minska på reformens risker.

Mats Löfström

Gruppanföranden

Gruppanförande om Finlands internationella militära insatser

Gruppanförande
13.11.2007 kl. 14:50

Statsrådets redogörelse om internationell krishantering

Då vi reviderade vår krishanteringslag för drygt ett och ett halvt år sedan var många skeptiska till att Finland skulle delta i EU-operationer. Man var då rädd för att EU och FN av någon anledning skulle ha olika målsättningar. I dagens läge kan vi konstatera hur sammanflätat krishanteringsmålen är inom dessa båda organisationer. Detta visar även statsrådets redogörelse.
13.11.2007 kl. 15:16

Interpellation om kvaliteten i vård och omsorg och tillgången på yrkesutbildad personal

Oppositionens första interpellation under denna valperiod innehåller inte mycket nytt; oppositionen väljer att rikta in sig på redan bekanta frågeställningar som diskuterades redan under förra perioden. Trots att oppositionen påstår att interpellationen handlar om kvaliteten i vård och omsorg och tillgången på yrkesutbildad personal är det lätt att inse att interpellationen egentligen handlar om vårdsektorns löner.
03.10.2007 kl. 10:37

Remissdebatt om statsbudgeten för 2008

Det har nu gått ett halvt år sedan riksdagsvalet i mars och vi håller ännu på att slutföra det politiska maratonlopp som vi inledde i vintras. Oppositionen har hittat nya objekt för kritik och kräver nya satsningar. Regeringen håller däremot på med att förverkliga de målsättningar som vi gick till val med i mars – och vann valet med.
18.09.2007 kl. 15:35

Responsdebatt om budgetramarna 2008-2011

Jag vill tacka kollegerna i utskottet för en saklig behandling av statsfinanserna för de kommande fyra åren. Budgetramarna, som oppositionen förstås anser vara för snäva, är spikade med ansvar. Vi kan inte fördela pengar som vi inte har. Att sysselsättningsläget förbättras är en förutsättning för att vi skall kunna hålla en hög nivå på och utveckla servicen i framtiden. Nyheten om att BNP ligger på över 5 procent högre nivå än för ett år, att arbetslösheten är 1,6 procentenheter lägre än för ett år sedan och 60 000 fler är sysselsatta visar att Finland är på rätt väg.
19.06.2007 kl. 00:00

Regeringens rambudget för åren 2008-2011

Det är både rätt och klokt att försvara en ansvarsfull och strikt budgetpolitik. Det är rättvist gentemot kommande generationer. Då oppositionen vill använda mer av statens pengar, är det skäl att minnas att regeringens budgetutgifter är 180 miljoner större – hela 14 procent större - än föregående regerings budgetra-mar. Större utgiftsökningar än så, skulle vara ansvarslöst.
29.05.2007 kl. 15:15

Riksdagens 100-års jubileumsplenum

Då vi talar om historia, minns vi ofta bara de banbrytande skedena – de stora ögonblicken. Ändå är det så, att historien går framåt med små steg. Ibland så små att vi inte märker dem – förrän långt senare.
23.05.2007 kl. 14:30