Den växande kompromisslösheten

03.04.2017 kl. 13:02
Inom kort kommer den amerikanska senaten att behandla president Donald Trumps nominering av ny domare till högsta domstolen.

Efter att republikanerna under Barack Obamas tid vägrade behandla förslag till ny domare är det politiska trycket hårt på att demokraterna nu ska ge tillbaka med samma medicin. Om demokraterna blockerar processen med en s.k. ”filibuster” behövs 60 röster för att komma vidare. Republikanerna har 52.

 

Filibuster-hindret uppfanns för att skapa incitament för samarbete över partigränserna och för att det skulle finnas en drivkraft att föra politiken mer mot mitten och mot bredare konsensus. I dagens kompromisslösa politiska landskap är det dock minimala chanser att ett sådant samarbete skulle uppstå, i alla fall i denna fråga. I stället är det troliga att republikanerna ändrar regelboken. Med sin smala 52-48 majoritet kan de inte klara en filibuster själva. Däremot kan de ta bort filibuster-verktyget helt och hållet (med ännu mer splittring som följd).

 

Republikanen John McCain, en långvarig senator och förkämpe för samarbete över partigränserna, sa förra veckan i en intervju i Washington Post att det inte är troligt att man kan samarbeta i denna fråga då politiken blivit så polariserad. Gamla personligheter, som velat hitta konsensus, finns inte längre kvar. ”Vi har bara en annan miljö nu i kongressen. Människor sitter inte ner och pratar med varandra som man brukade, vilket är väldigt ledsamt”, sa John McCain.

 

McCain satt fingret på en känsla jag själv haft i riksdagen den senaste tiden. Politik kan ibland vara komplicerat och göra det svårt att hitta förståelse. Men, allt oftare känns det som om det är svårt att skapa förståelse eftersom den andra parten helt enkelt inte vill försöka förstå, lyssna eller sätta sig in i andra kollegors verklighet.

 

Att söka konsensus är inte längre speciellt trendigt, vilket antagligen gör mig otrendig. Jag tycker nämligen det är som mest stimulerande då man efter ett långt möte med förhandlingar kan nå konsensus, och undvika omröstning. Men vi som tycker så verkar bli färre, också i riksdagen, där kompromisslösheten breder ut sig.

 

För en vecka sedan var jag med på ett möte där vi skulle besluta om riksdagens ståndpunkt i ett ärende. Utkastet till betänkande var rätt vagt. Därför föreslog en kollega några ändringar. Ändringarna gjorde betänkandet mer kritiskt, men ändrade inte något i lagparagraferna och var således ofarliga. Förslaget var således mest kosmetiskt, för att alla skulle kunna se sig i spegeln. För mig är det självklart att stöda sådana förslag. Det kostar inte något. Ändå var det inte oproblematiskt för alla.

 

En kollega suckade djupt och konstaterade att vi inte har tid med kosmetiska petitesser. Vi kan rösta i stället, sa han. Utkastet hade en majoritet som skulle räcka i en omröstning, men hade samtidigt skapat en stor missnöjd minoritet, helt i onödan. Jag föreslog att vi ajournerade ärendet för att arbeta fram en kompromiss. Så blev det och kompromissen godkändes enhälligt i fredags, vilket var viktigt.

 

Behandlingen gjorde mig ändå djupt bekymrad. För om man inte ens vill gå sina kollegor till mötes i saker som inte har betydelse för lagparagraferna, hur kommer det då bli när vi väl kommer fram till dem.

Beredskapen att använda smala majoriteter för att snabbt tvinga igenom stora omstridda partipolitiskt drivna förändringar har ökat. Det är ledsamt eftersom det skapar en större splittring i samhället. I inget annat ärende syns detta tydligare än i den vård- och landskapsreform som vi nu har i riksdagen.

 

Mats Löfström

Gruppanföranden

Statsrådets redogörelse om internationell krishantering

Då vi reviderade vår krishanteringslag för drygt ett och ett halvt år sedan var många skeptiska till att Finland skulle delta i EU-operationer. Man var då rädd för att EU och FN av någon anledning skulle ha olika målsättningar. I dagens läge kan vi konstatera hur sammanflätat krishanteringsmålen är inom dessa båda organisationer. Detta visar även statsrådets redogörelse.
13.11.2007 kl. 15:16

Interpellation om kvaliteten i vård och omsorg och tillgången på yrkesutbildad personal

Oppositionens första interpellation under denna valperiod innehåller inte mycket nytt; oppositionen väljer att rikta in sig på redan bekanta frågeställningar som diskuterades redan under förra perioden. Trots att oppositionen påstår att interpellationen handlar om kvaliteten i vård och omsorg och tillgången på yrkesutbildad personal är det lätt att inse att interpellationen egentligen handlar om vårdsektorns löner.
03.10.2007 kl. 10:37

Remissdebatt om statsbudgeten för 2008

Det har nu gått ett halvt år sedan riksdagsvalet i mars och vi håller ännu på att slutföra det politiska maratonlopp som vi inledde i vintras. Oppositionen har hittat nya objekt för kritik och kräver nya satsningar. Regeringen håller däremot på med att förverkliga de målsättningar som vi gick till val med i mars – och vann valet med.
18.09.2007 kl. 15:35

Responsdebatt om budgetramarna 2008-2011

Jag vill tacka kollegerna i utskottet för en saklig behandling av statsfinanserna för de kommande fyra åren. Budgetramarna, som oppositionen förstås anser vara för snäva, är spikade med ansvar. Vi kan inte fördela pengar som vi inte har. Att sysselsättningsläget förbättras är en förutsättning för att vi skall kunna hålla en hög nivå på och utveckla servicen i framtiden. Nyheten om att BNP ligger på över 5 procent högre nivå än för ett år, att arbetslösheten är 1,6 procentenheter lägre än för ett år sedan och 60 000 fler är sysselsatta visar att Finland är på rätt väg.
19.06.2007 kl. 00:00

Regeringens rambudget för åren 2008-2011

Det är både rätt och klokt att försvara en ansvarsfull och strikt budgetpolitik. Det är rättvist gentemot kommande generationer. Då oppositionen vill använda mer av statens pengar, är det skäl att minnas att regeringens budgetutgifter är 180 miljoner större – hela 14 procent större - än föregående regerings budgetra-mar. Större utgiftsökningar än så, skulle vara ansvarslöst.
29.05.2007 kl. 15:15

Riksdagens 100-års jubileumsplenum

Då vi talar om historia, minns vi ofta bara de banbrytande skedena – de stora ögonblicken. Ändå är det så, att historien går framåt med små steg. Ibland så små att vi inte märker dem – förrän långt senare.
23.05.2007 kl. 14:30

Statsrådets meddelande om regeringsprogrammet

"Finland tillhör alla, oberoende av bostadsort, livssituation, modersmål eller etnisk bakgrund. Medborgarna skall garanteras rätten att påverka samt delta och vara delaktiga i beslutsfattandet". Denna markering i inledningen av regeringsprogrammet är viktig – och en stor utmaning för regeringen. Men det är också viktigt att säga ut att detta är regeringens vilja. Svenska riksdagsgruppen är mycket nöjd över det regeringsprogram som de fyra regeringspartierna har enats om under Matti Vanhanens ledning.
24.04.2007 kl. 15:30