Den växande kompromisslösheten

03.04.2017 kl. 13:02
Inom kort kommer den amerikanska senaten att behandla president Donald Trumps nominering av ny domare till högsta domstolen.

Efter att republikanerna under Barack Obamas tid vägrade behandla förslag till ny domare är det politiska trycket hårt på att demokraterna nu ska ge tillbaka med samma medicin. Om demokraterna blockerar processen med en s.k. ”filibuster” behövs 60 röster för att komma vidare. Republikanerna har 52.

 

Filibuster-hindret uppfanns för att skapa incitament för samarbete över partigränserna och för att det skulle finnas en drivkraft att föra politiken mer mot mitten och mot bredare konsensus. I dagens kompromisslösa politiska landskap är det dock minimala chanser att ett sådant samarbete skulle uppstå, i alla fall i denna fråga. I stället är det troliga att republikanerna ändrar regelboken. Med sin smala 52-48 majoritet kan de inte klara en filibuster själva. Däremot kan de ta bort filibuster-verktyget helt och hållet (med ännu mer splittring som följd).

 

Republikanen John McCain, en långvarig senator och förkämpe för samarbete över partigränserna, sa förra veckan i en intervju i Washington Post att det inte är troligt att man kan samarbeta i denna fråga då politiken blivit så polariserad. Gamla personligheter, som velat hitta konsensus, finns inte längre kvar. ”Vi har bara en annan miljö nu i kongressen. Människor sitter inte ner och pratar med varandra som man brukade, vilket är väldigt ledsamt”, sa John McCain.

 

McCain satt fingret på en känsla jag själv haft i riksdagen den senaste tiden. Politik kan ibland vara komplicerat och göra det svårt att hitta förståelse. Men, allt oftare känns det som om det är svårt att skapa förståelse eftersom den andra parten helt enkelt inte vill försöka förstå, lyssna eller sätta sig in i andra kollegors verklighet.

 

Att söka konsensus är inte längre speciellt trendigt, vilket antagligen gör mig otrendig. Jag tycker nämligen det är som mest stimulerande då man efter ett långt möte med förhandlingar kan nå konsensus, och undvika omröstning. Men vi som tycker så verkar bli färre, också i riksdagen, där kompromisslösheten breder ut sig.

 

För en vecka sedan var jag med på ett möte där vi skulle besluta om riksdagens ståndpunkt i ett ärende. Utkastet till betänkande var rätt vagt. Därför föreslog en kollega några ändringar. Ändringarna gjorde betänkandet mer kritiskt, men ändrade inte något i lagparagraferna och var således ofarliga. Förslaget var således mest kosmetiskt, för att alla skulle kunna se sig i spegeln. För mig är det självklart att stöda sådana förslag. Det kostar inte något. Ändå var det inte oproblematiskt för alla.

 

En kollega suckade djupt och konstaterade att vi inte har tid med kosmetiska petitesser. Vi kan rösta i stället, sa han. Utkastet hade en majoritet som skulle räcka i en omröstning, men hade samtidigt skapat en stor missnöjd minoritet, helt i onödan. Jag föreslog att vi ajournerade ärendet för att arbeta fram en kompromiss. Så blev det och kompromissen godkändes enhälligt i fredags, vilket var viktigt.

 

Behandlingen gjorde mig ändå djupt bekymrad. För om man inte ens vill gå sina kollegor till mötes i saker som inte har betydelse för lagparagraferna, hur kommer det då bli när vi väl kommer fram till dem.

Beredskapen att använda smala majoriteter för att snabbt tvinga igenom stora omstridda partipolitiskt drivna förändringar har ökat. Det är ledsamt eftersom det skapar en större splittring i samhället. I inget annat ärende syns detta tydligare än i den vård- och landskapsreform som vi nu har i riksdagen.

 

Mats Löfström

Gruppanföranden

Riksmötets öppningsdebatt 2008

Vi inleder 2008 i samma tecken som 2007 slutade. Den globala ekonomikurvan pekar neråt, i USA har man redan gått in för stödåtgärder för att stöda den inhemska konsumtionen och i Finland skriver de ekonomiska instituten och bankerna ner sina prognoser för tillväxten 2008.
12.02.2008 kl. 15:00

Responsdebatt om statsbudgeten för 2008

Den politiska hösten går mot sitt slut i och med att vi nu tar itu med behandlingen av budgetförslaget för nästa år. Jag vill börja med att tacka kollegerna i finansutskottet för en snabb och smidig behandling, men också regeringen för ett gott utgångsförslag.
17.12.2007 kl. 15:41

Jubileumsplenum Finland 90 år

I medlet av 1800-talet, för snart 150 år sedan började tanken på ett fritt och självständigt Finland ta form, men det dröjde som vi vet ännu ett halvsekel förrän tanken blev konkretiserad. Vi har nyligen firat riksdagens, den moderna folkrepresentationens i Finland, 100-års jubileum och nu är det dags att högtidlighålla våra 90 år av självständighet.
05.12.2007 kl. 14:45

Regeringens redogörelse om nödcentralsreformen

När man läser statsrådets redogörelse om nödcentralsreformen får man lätt den bilden att eftersom reformen var nödvändig så fungerar den – men också att de nya nödcentralerna skulle fungera ännu bättre, och vara ännu mer produktiva och kostnadseffektiva om de bara vore större. Jag skulle egentligen redan i detta skede vilja ställa en fråga om hur många nödcentraler statsrådet anser att vi klarar oss med i Finland, men vet också att svaret på den frågan får vi först om något år. I slutet på 1990-talet fanns det 34 kommunala nödcentraler medan polisen hade 23 alarmeringscentraler. Man kan fråga sig hur många centraler vi totalt kommer att ha efter denna reform. Räcker 10 eller blir det ännu färre?
04.12.2007 kl. 00:00

Statsministerns upplysning om uppdateringen av Finlands stabilitetsprogram

Den offentliga ekonomin i Finland står inför stora utmaningar. Befolkningen blir äldre medan den arbetsföra befolkningen – och således tillgången på arbetskraft – minskar. De åtgärder som regeringen och övriga offentliga aktörer kan vidta för att korrigera situationen är endast en del i det större sammanhang där även den ekonomiska utvecklingen i världen spelar en roll.
17.12.2007 kl. 12:35

Lagen om tryggande av patientsäkerheten (2. behandlingen)

Det sades redan i samband med första behandling tidigare i veckan, men jag säger det igen: Patientsäkerhetslagen är svår eftersom rätt ställs mot rätt; rätten till liv och hälsa ställs mot rätten till arbetskonflikter. Det är klart att dessa båda rättigheter är viktiga grundpelare i vårt välfärdssamhälle. Vi litar på att våra rättigheter används på ett sådant sätt att enskilda medborgares liv och hälsa inte är i fara. Så har det också fungerat hittills, också i alla arbetsmarknadskonflikter inom vårdsektorn.
16.11.2007 kl. 00:00

Gruppanförande om Finlands internationella militära insatser

Gruppanförande
13.11.2007 kl. 14:50