Det här är naturligtvis en grov generalisering, men det finns en gnutta sanning i det. Finland är ett mer toppstyrt samhälle än Sverige och det märks tydligt i bl.a. arbetsmarknadens struktur. Medan man i Sverige gör upp mellan arbetsgivare och arbetstagare på lokalt plan, är det i Finland allmänt taget stora övergripande avtal, framförhandlade i praktiken av några få personer, som gäller. Det här är enligt mig en av förklaringarna till varför Finland ekonomiskt klarat sig sämre än Sverige de senaste åren.

Lokala avtal skapar mer flexibilitet och utrymme för lokala särlösningar inom den egna produktionsnischen eller på den egna orten. Globaliseringen och den ekonomiska nedgången har nämligen skapat behov av snabbare beslutsfattande och mer lokala lösningar, eftersom globaliseringen och nedgången inte drabbar alla orter och branscher lika.

Stötestenen för att kunna gå inför mer lokala lösningar har varit brist på förtroende mellan arbetsmarknadsparterna. Medan Finlands näringsliv, EK, redan en tid önskat mer lokala avtal har fackföreningarna varit mer försiktigt inställda. Att bygga förtroende och tillit mellan parterna är därför av fundamental betydelse, för hela landet.

Av den anledningen blev jag enormt överraskad när EK:s styrelseordförande Veli-Matti Mattila, tillika telekombolaget Elisas VD, i en intervju i lördagens Helsingin Sanomat konstaterade att lönenivåerna i Finland borde ner med 10-15 % för att Finland ska bli konkurrenskraftigt! På en följdfråga om hans egen lön, enligt media 1,5 miljoner euro per år, konstaterade han att den frågan är Elisas styrelses ensak. Det Mattila mellan raderna uppfattades säga var alltså att alla arbetstagare är överbetalda, men inte han själv, trots att hans lön är 70 gånger högre än en genomsnittlig arbetares.

Om man har en sådan obefintlig verklighetsförankring runt EK:s styrelsebord är det inte konstigt att industrin i Finland är i kris. För med en sådan arrogant och girig inställning hittar man ingen part som vill hitta konstruktiva lösningar med en. Det är i sin tur skadligt för hela landets ekonomi. De flesta partiledare, inklusive statsministern och finansministern, kritiserade därför helt riktigt Mattilas utspel då det undergräver förtroendet på arbetsmarknaden.

En Management by perkele-kultur kommer aldrig kunna skapa nödvändigt förtroende på arbetsmarknaden. I stället behöver vi ett inkluderande ledarskap med större hjärtan, ödmjukhet och bättre verklighetsförankring. Ett sådant ledarskap skapar respekt och förtroende som behövs för lokala avtal och ett samhällskontrakt som tar Finland ut ur krisen.

Att vi på Åland klarat oss bättre ekonomiskt än landet som helhet är dels genom företagande och flit, men också genom det oskrivna samhällskontrakt som generellt finns mellan arbetsgivare och arbetstagare. Ett sådant samhällskontrakt uppstår då man äter lunch runt samma bord, sitter på samma färjor på helgen, skjutsar barn till samma fotbollsträningar och handlar middagsmaten i samma butiker – oavsett om man är ägare, chef eller vanlig anställd. Att behöva kunna se varandra i ögonen, oavsett arbete, ger förståelse för varandras verkligheter, skapar gemenskap och ett starkare samhälle. Finlands näringslivs styrelse borde röra sig oftare ute i den verkligheten.