Världen står inför en energiekonomisk förändring, sa näringsminister Olli Rehn när han i förra veckan presenterade regeringens energi- och klimatpolitiska strategi. Sin stil trogen använde Rehn inte överord, men han kunde mycket väl även ha talat om revolution.

För att få till stånd utsläppsminskningar, för att först uppfylla klimatmålen 2030 och sedan 2050, är trafikens andel stor.

När man läser strategin undrar man om regeringens ambitionsnivå är för låg när det gäller övergången till elbilar.

Vi behöver både skattemässiga och lagstiftningsincitament för att främja utvecklingen av elbilar. Vi ligger redan nu efter och satsningarna fram till år 2030 är främst på bilar som går på biobränsle. 

Bioenergisatsningen betyder att virkesuttaget ska öka. Det bör ske på ett hållbart sätt. När virkesuttaget ökar måste biodiversiteten beaktas.

Värderade talman,

Svenska riksdagsgruppen finner det synnerligen viktigt att trygga samproduktionen av el och värme. Det är centralt med tanke på vårt nordliga läge och de utmaningar säsongvariationerna innebär. Fjärrvärmeproduktionen bör övergå till produktion som baserar sig på förnybara energikällor.

Då det gäller utvecklingen av olika förnybara alternativ är det viktigt att de planerade stödsystemen är teknologineutrala.

Vindkraften är redan idag ett av de billigaste sätten att utöka den förnybara kapaciteten.

Stödsystemet måste visserligen ses över, men det är en dålig strategi att politiskt bromsa utbyggnaden.

Vi borde på allvar få i gång vår produktion av solenergi.

Vi har en lika stor produktionspotential av solenergi som norra Tyskland. Det borde vi inse och handla därefter. Regeringen borde skapa sporrande element för att så många medborgare som möjligt ska kunna ersätta en del av sin köpta el med lokalt producerad solenergi. Tyvärr försvåras lokal produktion idag av vår egen lagstiftning, med bland annat bestämmelser om tomtgränser som utgör hinder.

Utvecklingen kommer att förändra energisystemen och energimarknaderna och vi ska vara beredda på det. Jag citerar statsrådets redogörelse: I Finland finns således orsak att begrunda hur vårt eget energisystem och vårt näringsliv kan bevara sin konkurrenskraft och dra nytta av förändringen genom att erbjuda lösningar till den globala marknaden.

I regeringens papper betonas helt rätt att energiteknologin med sina nya produkter, service och innovationer har potential att fungera och fungerar redan som en betydande motor för tillväxt. Vi ser det tydligast i min egen hemregion Vasaregionen där andelen cleantech-patent är större än i någon annan region i Norden.

Där förväntar man sig att regeringen ska infria sina löften om ett starkt partnerskap mellan den privata och offentliga sektorn. Men vad ser vi? Tvärtom hotar den offentliga sektorn dra ned på sin servicenivå i denna erkänt dynamiska region.

Är det rätt att man nu medvetet av politiska skäl skjuter innovationsmotorn i foten?

Värderade talman,

Svenska riksdagsgruppen saknar i den energi- och klimatpolitiska strategi en bedömning av den cirkulära ekonomins betydelse i framtiden.

Framtidens melodi kommer mycket att handla om avfallshanteringen och den produktutvecklingen som är förknippad med den. Trots att diskussionen inom EU är livlig om den cirkulära ekonomin, och Sitra beräknat att denna kretsloppsekonomi kan ge ett mervärde för Finland värt 1,5-2,5 miljarder euro, har detta fått bara några rader i strategin. Varför det?

Finlands mål på lång sikt är ett kolneutralt samhälle. Det ska vara möjligt att uppnå genom moderna lösningar och innovationer. Det är ändå även bra att komma ihåg att Finland är när det gäller energin ett nordligt importberoende land och vår energi- och klimatpolitik mår bäst av lösningar som både är målmedvetna och realistiska.