Att metallarbetarnas 70 000 anställda var med i konkurrenskraftsavtalet var villkoret för att såväl servicefacket PAMs 400 000 anställda skulle vara med samt att skogsindustrin skulle kunna godkänna det från sin sida.

Regeringen hade å sin sida sagt att minst 80 % av alla branscher måste täckas av avtalet för att det alls ska vara tillräckligt. Utan metallarbetarna och PAM skulle det ha varit omöjligt att uppnå. Men metallarbetarnas positiva beslut innebär nu att 85 % av alla branscher täcks av avtalet.

Beslutet var mycket efterlängtat för statsminister Juha Sipilä och regeringen som helhet. Då regeringen inledde sitt arbete för ett drygt år sedan var regeringens viktigaste prioritering att genomföra åtgärder för att höja konkurrenskraften i landet.

Regeringen var så självsäker att statsministern myntade uttrycket: Tulos tai ulos. En bra svensk översättning kunde kanske vara framgång eller avgång. Regeringen spände alltså bågen så hårt att man sa att man avgår om man inte får resultaten till stånd. Men, det visade sig vara långt ifrån så lätt som regeringen hade trott.

Konkurrenskraftsavtalet hette från början samhällsfördraget, men behövde byta namn då det gått på grund flera gånger på grund av regeringens till en början buffliga stil. Samhällsfördraget skulle pressas igenom med hot och tvång. Konkurrenskraftsavtalet har i stället uppnåtts genom förhandlingar mellan arbetsmarknadsparterna där regeringen satt ramarna. Till sin hjälp har regeringen haft morot och piska, men man har inte deltagit i förhandlingarna.

Om man inte hade kommit överens hade regeringen behövt genomföra lagar som gått in på områden som arbetsmarknaden traditionellt skött. De lagarna hade varit en pina att genomföra och skulle ha slagit ojämnt, inneburit konflikter på arbetsmarknaden och risker för alla parter. Ingen ville ha dessa.

Kvar i byrålådan fanns också regeringens beska nedskärningslista som skulle träda i kraft ifall man inte lyckades höja konkurrenskraften. På den listan fanns 1,5 miljard i nedskärningar i allt ifrån barnbidrag till nettolönesystemet till passagerarsjöfarten. Det senaste med enorma effekter för Åland. Regeringen hade i och för sig redan meddelat att man inte kommer skära i passagerarstöden, men det är ändå skönt att hela denna lista nu förpassas till papperskorgen.

Som morot har regeringen gett löften om skattelättnader. Om minst 80 % av alla branscher omfattas i avtalet sänks skatten på arbete. Skattelättnaderna ska finansieras med de nya jobb som väntas skapas av detta avtal.

I praktiken betyder avtalet att de flesta anställda i Finland nu kommer behöva arbeta 24 timmar längre per år till samma lön. För offentligt anställda, även om Åland här har egna avtal för vissa sektorer, betyder avtalet även att semesterpenningen minskas med 30 % tre år framåt, 2017-2019. I övrigt genomförs mindre konkurrenshöjande ändringar som dock har små eller obefintliga effekter för arbetstagare i praktiken.

Det primära syftet med avtalet är att förbättra företagens kostnadskonkurrenskraft och därigenom öka antalet nya arbetsplatser. Finland har idag närmare 400 000 arbetslösa och var tionde euro i statsbudgeten är lånade pengar samtidigt som man blivit omkörda av Sverige och Tyskland gällande konkurrenskraft. Avtalet har möjlighet att innebära en nystart för tillväxt, investeringar och jobbskapande. Om det lyckas kommer det snabbt att betala sig tillbaka för samhället som helhet även om jag förstår att det inte är roligt att jobba 24 timmar mer per år utan mer betalt.

Konkurrenskraftsavtalet betyder också att förtroende nu kan återbyggas och visar att samarbete alltid vinner över hot. Om vi alla hjälps åt kan vi hitta de fungerande lösningarna tillsammans, som ex. för chipsfabriken. Det var därför glädjande att statsministern i torsdags under riksdagens TV-direktsända frågetimme tog upp arbetet för chipsfabriken på Åland som ett föredöme för hela det finska samhället. Det var roligt och visar att Åland kan visa vägen för hela landet.