Utskottet rör också på sig en hel del. Förra veckan var vi i Kuopio och följde med hur Finlands, Sveriges och USA:s flygvapen övade på Rissala flygfält. Två längre resor och några kortare per år hör också till arbetet.
Själva mötesagendan omspänner allt mellan rapporter och sakkunnighöranden om Finlands agerande på EU:s toppmöten och effekterna av regeringens biståndsnedskärningar till läget i Nordkorea och upplägget inför USA:s presidentval. Och allt däremellan. Det är med andra ord inte ofta vi behövt inhibera något av våra fyra veckomöten.
Gemensamt för de flesta skeenden i världen är att de på något sätt också påverkar detta vårt norrfångna land. Det ömsesidiga beroendet av varandra i har ökat i takt med att världen blivit mindre, men därför också så mycket större. Aldrig har vi haft så mycket information i realtid om händelser i jorden alla hörn. Därför krävs det allt högre beredskap att kunna ta till sig, bedöma och snabbt reagera – helst rätt.
Ett evenemang med stor betydelse för hela världen är så klart höstens presidentval i USA. Själva kandidatupplägget börjar nu klarna och i sommar håller demokraterna och republikanerna sina partikonvent där Hillary Clinton och Donald Trump nomineras. Därefter följer en fyramånaders tvekamp, som förutspåtts bli rekordsmutsig. Negativ politisk reklam, där det är viktigare att slå ned motkandidaten än lyfta fram den egna kandidaten, hör till de mest motbjudande elementen i politiskt arbete.
Som liberal håller jag också denna gång på demokraternas kandidat. Man kan väl också säga, att det andra alternativet sällan varit så enkelt att rata. Ändå är Trumpfenomenet till sitt väsen rafflande. Hejdlös populism, glansbildsöverdragen okunskap och gränslöst med pengar rörs ner till en salig blandning. Att Trump i januari skulle hitta sig själv som president i Vita huset måste man ändå vägra tro. Så nyckfulla kan inte ens de amerikanska väljarna vara.
Ett annat evenemang, som definitivt har betydelse också för Finland, är det stundande brittiska folkomröstningen om landets EU-medlemskap. Blir det en brexit, alltså ja för utträde ur unionen, rubbas den europeiska maktbalansen på flera områden, speciellt ekonomin. Inte bara skulle den finländska betalningsandelen till EU:s budget öka. Också vår exportindustri skulle ta rekylen för en brittisk isolationism – kunde även kallas egoism.
Jag undrar hur många gånger premiärminister James Cameron ångrat sitt beslut att låta folket rösta om en multikomplex fråga som denna. Dels röstar många om något helt annat, vad man nu råkar vara sur på för dagen, dels gör det geopolitiska läget i Europa ett jippo som detta mycket sårbart.
Maktpolitikens Ryssland ser naturligtvis gärna att EU knakar i fogarna och snubblar på internt käbbel. Att genom olika slag av hybridverksamhet, inte minst virtuellt, försöka manipulera opinionen inför folkomröstningen är knappast en främmande tanke i Kreml. Vilka metoderna kunde vara inför en eventuell framtida Natofolkomröstning i Finland eller Sverige kan man bara fantisera om.
Under utrikesutskottets behandling av statens budgetramar för 2017–2020 har det ytterligare klarnat hur förödande regeringens biståndsnedskärningar blir. Klipper man bort över 300 miljoner av våra internationella åligganden slår det naturligtvis hårt mot flera långvariga u-landsprojekt och Finlands internationella rykte som pålitlig samarbetspartner. Värst är nedskärningarna i våra bidrag till FN-organisationerna. Ett land, som raderar 60–70 procent av sina anslag till FN:s olika underorganisationer, kan se sig i månen efter en plats i FN:s säkerhetsråd eller utnämningar i världsorganisationens topp.
