En illustrerande påsksmällare

19.04.2016 kl. 13:25
Carl Haglunds besked att han inte står till förfogande för återval som partiordförande på partidagen i Åbo i juni slog för många ned som en veritabel påsksmällare

För en del av oss, som funnits vid hans sida efter det hellyckade riksdagsvalet, men därefter exkluderande regeringsbildningen, var beskedet klart mindre överraskande. Calle anförde själv flera motiveringar till sitt beslut. De var både personliga och politiska, vilket är en förståelig kombination.
Hans kritik av politikens nutida tillstånd i republiken är för sin del värd en separat mässa i en senare upplaga av denna spalt.

Det finns ingen norm för hur länge en partiordförande ska sitta. Haglunds fyraåriga period vid SFP-rodret är visserligen klart kortare än många av hans föregångares, men samtidigt längre än exempelvis C.O. Tallgrens och Kristian Gestrins egider. Själv var jag ordförande i sex år (2006–12), vilket med dagens ögon börjar vara en ganska lång tid.

Efter sommarens partikongresser, då förutom SFP också VF med säkerhet byter partiordförande, är det de bland de ”normala” partierna De grönas Ville Niinistö (vald 2011) som är veteranen i sammanhanget. I sin egen klass är naturligtvis Timo Soini. Han valdes redan 1997 och är ohotad så länge han, vilket är brukligt i populistpartier, låter sig återväljas. I övrigt är nog den tiden förbi då partiernas ordföranden blev långliggare, såsom en Johannes Virolainen (1965–1980), Kalevi Sorsa (1975–87) eller Ilkka Suominen (1979–91).

Med andra ord illustrerar Carl Haglunds beslut att den tid en politiker mäktar med partiordförandeskap eller ministerjobb har blivit kortare. Jag har själv beskrivit det här fenomenet så, att toppolitikers bäst före-datum kommer snabbare emot. Avgår man inte så länge många, eller ens någon ännu frågar varför, börjar stjärnan i något skede dala under klart mindre behärskade former.

Samma medier, som lyfter upp politiker till molnen, skjuter sedan ned dem lika snabbt. Samma bilder på en sportande, fritidsklädd minister som ena stunden ska illustrera sundhet och folklighet, används i följande ögonblick som något komprometterande för ministern i fråga. Som kanske snart inte längre är minister. Sin roll i sammanhanget har naturligtvis sociala medier och webbsajternas anonyma kommentarfält – jag kallar dem gärna virtuella kloaker – som 1980-talspolitikerna slapp uppleva. Där sprider sig kritik, lögner och negativ publicitet med ljusets hastighet.

Men det finns också andra anledningar till att omsättningen på toppolitiker blivit snabbare. En är att takten, tempot i politiken har ökat. Arbetsbördan är för många nästan orimlig och blir inte lättare i svåra ekonomiska  och internationellt utmanade tider som dessa. Att regeringen Sipilä mitt i allt detta skar ner antalet ministrar och medarbetare betyder bara att allt färre toppolitiker jobbar allt mer. I allmänhet kallas detta hurtigt att öka arbetets produktivitet. I det här fallet handlar det snarast om ökad risk för utbrändhet samt direkta mänskliga och politiska misstag.

Vad betyder då ett partiledarval? Egentligen ingenting särskilt dramatiskt. Ett politiskt parti, ja, liksom vilken annan organisation som helst, mår väl gott av att emellanåt vädra in nya vindar. Av egen erfarenhet vet jag också att en riktig ordförandekamp med flera kandidater (i mitt fall Astrid Thors, Christina Gestrin och Jan D. Oker-Blom) har positiva effekter. Dels värdesätter man själv sitt ordförandemandat högre om det vinns i en ädel kamp, dels uppskattar fältet och partiorganisationen ett sådant slutresultat på annat sätt än enhälliga val.

SFP:s partidag i Åbo i juni begås i hård medial konkurrens med åtminstone tre andra partier, som kongressar exakt samma veckoslut. Partiledarvalet mellan i skrivande stund tre kandidater gör ändå att intresset för vad som händer i ämbetshuset vid Aura å kommer att vara stort. Trots allt handlar det om den person, som med all sannolikhet lotsar SFP genom fem (!) nationella val inom de följande tre åren, däribland det ödesmättade riksdagsvalet 2019 och förhoppningsvis regeringsmedverkan.

En partiordförande är alltid en potentiell minister, vilket många kongressdelegater säkert har i åtanke då de gör sitt val. Själv hade jag enorm nytta av mina sex ministermedarbetarår i fem olika ministerier, rötter i tre av partiets kretsar och tiden som journalist – politikens vakthund – på Åbo Underrättelser när jag efterträdde Jan-Erik Enestam på partidagen i Vasa, i min gamla gymnastiksal.

Stefan Wallin

Gruppanföranden

Finlands deltagande i säkerhetssektorns utbildningsarbete i Irak

Gruppanförande 24.2 2015, Thomas Blomqvist, Svenska riksdagsgruppen
24.02.2015 kl. 15:00

Lika möjligheter till utbildning i framtiden

Interpellationsdebatt om lika möjligheter till utbildning i framtiden, 18.2 2015. Svenska riksdagsgruppen, gruppanförande Mikaela Nylander
18.02.2015 kl. 15:00

Interpellationsdebatt om skötseln av eurokrisen och läget i Grekland

Gruppanförande framfört av ledamot Mats Nylund, 4.2 2015
04.02.2015 kl. 15:00

Aktualitetsdebatt om läget i Ryssland

Gruppanförande hållet av Jörn Donner 14.1 2015
14.01.2015 kl. 15:00

Statsbudgeten 2015 responsdebatt

Svenska riksdagsgruppen Mats Nylund 15.12 2014
15.12.2014 kl. 17:00

Statsrådets principbeslut om Fennovoima

Svenska riksdagsgruppens gruppanförande 3.12 2014, Lars Erik Gästgivars
03.12.2014 kl. 15:00

Statsrådets redogörelse om läget i Afghanistan

Jörn Donner 26.11 2014, Svenska riksdagsgruppen
26.11.2014 kl. 15:00