Attacken mot universiteten och studenterna

16.03.2016 kl. 10:51
I dag tisdag lämnar Svenska riksdagsgruppen och den övriga oppositionen in sin interpellation om regeringens nedskärningar i utbildningen och studiestödet.

Det är ett historiskt ögonblick. Inte sedan 1932 har Svenska riksdagsgruppen varit första undertecknare av en interpellation, vars avsikt ju är att fälla regeringen. Då, för 84 år sedan, ville Svenska riksdagsgruppen påtala brister i den nystiftade alkohollagen, som efterträtt förbudslagen. I praktiken handlade det om obalansen mellan beskattningen av öl och brännvin – till ölets nackdel.

I dag interpellerar vi om sådana fatala regeringsbeslut, som hotar försätta hela nationen i en svårbotad andlig baksmälla. Regeringens nedskärningar i utbildningen, denna vår erkända blåvita kronjuvel, är så massiva att bestående spår inte kan undvikas. Under valperioden 2015–19 skärs över 1 000 miljoner euro bort från hela skalan: småbarnspedagogiken, grundläggande utbildningen, andra stadiet, högskolorna och vuxenutbildningen.

Därtill kastreras självaste Finlands Akademi liksom Tekes, vilket drabbar bland annat VTT:s verksamhet. Totalt står högskolorna och forskningen för ungefär hälften av den miljard, som regeringen Sipilä vill spara. Samma regering, som i sitt program från maj 2015 sjunger ljuva lovsånger till utbildningen som vår framgångsfaktor. Sjunga får man gärna, men inte falskt. Just nu äter regeringen med bulimisk aptit upp Utbildningslöftet före riksdagsvalet att inte mera skära i utbildningen.

Förra veckan fick vi igen veta vad nedskärningarna i universiteten betyder i praktiken. Åbo Akademi, som måste spara 7,7 miljoner euro de närmaste åren, minskar personalen med 87 personer. I Helsingfors Universitet är motsvarande siffra 980 och vid Aalto-universitetet 190. Och så vidare. Responsen låter inte vänta på sig. I söndags publicerade HS en stor enkät som besvarats av 932 professorer vid landets universitet. Bara åtta (8) procent ansåg att regeringens universitetspolitik varit lyckad.

Den senaste attacken mot bildningen gäller studiestödet. Utredningsman Roope Uusitalos rapport är än så länge bara ett förslag. Men eftersom regeringen vill spara 70 miljoner euro i studiestödet på kort sikt och 150 miljoner på längre sikt är radikala förslag nog att vänta. Uusitalo vill sänka studiepenningen från 336 euro till 250, minska antalet stödmånader och klart öka studielånets andel av det totala studiestödet. Tillåt en fråga: av vilken annan befolkningsgrupp kan man såga bort 26 procent av utkomsten sådär bara?

För mig personligen är studiestödet en känslig sak. Hösten 1991, som styrelseordförande för Åbo Akademis studentkår, kämpade jag för den studiestödreform, som sedan kom följande år. Som kulturminister med ansvar också för studiestödsfrågorna 2007–11 var jag med om att höja studiepenningen med 15 procent och inkomstgränsen med 30 procent. Grunden lades för att indexbinda studiepenningen, vilket skedde 2014.
Nu slängs allt detta arbete i soptunnan. Det känns bittert.

Det känns knappast bra heller för regeringen ifall nedskärningar i studiestödet sparkar bakut i form av längre studietider. Det blir lätt konsekvensen ifall studenterna tvingas jobba mer vid sidan av studierna för att kompensera den sänkta grundutkomsten. Den ökade tyngdpunkten på studielånet kan i sin tur skapa en större ekonomisk ojämlikhet mellan dem som klarar sig utan lån och de, som inte gör det. Är inte just lika möjligheter till utbildning vi brukar skryta med som en del av vår välfärdsmodell?

Missförstå inte: behovet att spara i statsutgifterna förnekar jag ingalunda. Har man över 100 miljarder i statslån, betalar 3 000 euro per minut i räntor för den och har Europas nästsämsta (efter Grekland) tillväxtutsikter så måste såklart tuffa beslut fattas. Men skolan, utbildningen, forskningen, kunnandet? Principen att varendaste kotte, oavsett sin social bakgrund, kan gå från dagis till doktor? Att utbildning är det bästa sättet att förändra världen? Är det inte tron på just allt detta som lyft denna nation?


Det fanns en tid när man kallade Finland för Europas Japan. Nu undrar jag vilken kaukasisk krukbasar man snart börjar pejla oss emot?

Stefan Wallin

Gruppanföranden

Interpellationsdebatt om nedläggning av Stora Ensos fabriker och statens ägarpolitik

Att en fabriksnedläggning slår hårt mot den ort och region där den är verksam vet och förstår vi alla. Vi vet också vilken press beslutet sätter på arbetstagarna, deras familjer samt de lokala och regionala beslutsfattarna. Hoten om arbetslöshet och försämrade ekonomiska utsikter är tunga att bära med sig för alla inblandade. Det här har vi kunnat erfara på flera håll och i flera sektorer under de senaste åren i Finland. Den globala ekonomin för med sig nya utmaningar också för oss. Bolag verksamma i Finland spelar på samma globala marknad och med samma regler som bolag verksamma på helt andra håll. Finland är inte en åtskild del av Europa och världen - På gott och ont.
13.02.2008 kl. 16:30

Riksmötets öppningsdebatt 2008

Vi inleder 2008 i samma tecken som 2007 slutade. Den globala ekonomikurvan pekar neråt, i USA har man redan gått in för stödåtgärder för att stöda den inhemska konsumtionen och i Finland skriver de ekonomiska instituten och bankerna ner sina prognoser för tillväxten 2008.
12.02.2008 kl. 15:00

Responsdebatt om statsbudgeten för 2008

Den politiska hösten går mot sitt slut i och med att vi nu tar itu med behandlingen av budgetförslaget för nästa år. Jag vill börja med att tacka kollegerna i finansutskottet för en snabb och smidig behandling, men också regeringen för ett gott utgångsförslag.
17.12.2007 kl. 15:41

Jubileumsplenum Finland 90 år

I medlet av 1800-talet, för snart 150 år sedan började tanken på ett fritt och självständigt Finland ta form, men det dröjde som vi vet ännu ett halvsekel förrän tanken blev konkretiserad. Vi har nyligen firat riksdagens, den moderna folkrepresentationens i Finland, 100-års jubileum och nu är det dags att högtidlighålla våra 90 år av självständighet.
05.12.2007 kl. 14:45

Regeringens redogörelse om nödcentralsreformen

När man läser statsrådets redogörelse om nödcentralsreformen får man lätt den bilden att eftersom reformen var nödvändig så fungerar den – men också att de nya nödcentralerna skulle fungera ännu bättre, och vara ännu mer produktiva och kostnadseffektiva om de bara vore större. Jag skulle egentligen redan i detta skede vilja ställa en fråga om hur många nödcentraler statsrådet anser att vi klarar oss med i Finland, men vet också att svaret på den frågan får vi först om något år. I slutet på 1990-talet fanns det 34 kommunala nödcentraler medan polisen hade 23 alarmeringscentraler. Man kan fråga sig hur många centraler vi totalt kommer att ha efter denna reform. Räcker 10 eller blir det ännu färre?
04.12.2007 kl. 00:00

Statsministerns upplysning om uppdateringen av Finlands stabilitetsprogram

Den offentliga ekonomin i Finland står inför stora utmaningar. Befolkningen blir äldre medan den arbetsföra befolkningen – och således tillgången på arbetskraft – minskar. De åtgärder som regeringen och övriga offentliga aktörer kan vidta för att korrigera situationen är endast en del i det större sammanhang där även den ekonomiska utvecklingen i världen spelar en roll.
17.12.2007 kl. 12:35

Lagen om tryggande av patientsäkerheten (2. behandlingen)

Det sades redan i samband med första behandling tidigare i veckan, men jag säger det igen: Patientsäkerhetslagen är svår eftersom rätt ställs mot rätt; rätten till liv och hälsa ställs mot rätten till arbetskonflikter. Det är klart att dessa båda rättigheter är viktiga grundpelare i vårt välfärdssamhälle. Vi litar på att våra rättigheter används på ett sådant sätt att enskilda medborgares liv och hälsa inte är i fara. Så har det också fungerat hittills, också i alla arbetsmarknadskonflikter inom vårdsektorn.
16.11.2007 kl. 00:00