Nytt försök för samhällsfördraget

23.01.2016 kl. 12:10
I tisdags meddelade Finlands näringsliv EK att de är redo att göra ännu ett försök att nå ett s.k. samhällsfördrag.

Samhällsfördraget är en tänkt uppgörelse mellan löntagar- och arbetsgivarorganisationerna, understödd av regeringen, om de framtida spelreglerna på arbetsmarknaden som ska vara ambitiös nog för att på riktigt kunna stärka landets konkurrenskraft.

 

Fackförbunden Akava och STTK meddelade omedelbart att de kommer till förhandlingsbordet. Det sista fackförbundet FFC meddelade senare på dagen att de också är intresserade av nya förhandlingar. Det är bra.

 

Jag var överraskad då förhandlingarna om fördraget havererade i höstas. I ett samtal i slutet av oktober med STTK:s ordförande Antti Palola var han så positiv att jag uppfattade att allt var så gott som klappat och klart. Palola sa då att uppgörelsen om samhällsfördraget kommer innebära en minimal lönehöjning för arbetstagarna under 2016, inga lönehöjningar 2017 samt lokala avtal i utbyte mot att regeringens s.k. ”tvångslagar” dras tillbaka.

 

För mig lät detta som en rimlig kompromiss där alla fått något och alla gett något, men som sammantaget kunde vara ambitiöst nog för att på allvar kunde höja konkurrenskraften. Två veckor efter samtalet med Palola havererade dock förhandlingarna abrupt och oväntat. Det är ändå troligt att en ny överenskommelse kommer vara snarlik den som senast föll.

 

Cynikerna muttrar redan att varför skulle det bli något den här gången då det varit så nära förr men alltid fallit. Jag tror, och hoppas, att den här gången är annorlunda eftersom allmänhetens förväntningar nu är så höga att dessa parter ska kunna sätta sig ner och komma överens i ett för Finland allvarligt ekonomiskt läge.

 

Det finns dock två problematiska faktorer. Det första är prestige, det andra opportunistiska partipolitiska rävspel. Flera av de inblandade i arbetsmarknadsdiskussionerna har tydliga kopplingar till vissa riksdagspartier där ena sitter i regering och andra i opposition. Det är viktigt att arbetsmarknadsparterna är storsinta nog och låter den politiska debatten föras i riksdagen och inte i arbetsmarknadsförhandlingarna. För om man också ser arbetsmarknadsförhandlingarna som ett schackbord där man positionerar sig inför nästa riksdagsval är vi alla illa ute. Vi har helt enkelt inte råd att vänta tre och ett halvt år innan vi gör ett nytt försök eftersom dagens globaliserade värld snurrar på oavsett om Finland är med eller inte. Små länder som Finland och Sverige klarar sig inte i den globala konkurrensen om vi inte fokuserar och samarbetar tillsammans.

Just därför behöver prestige och partipolitik nu läggas åt sidan i förhandlingarna.

 

För 14 år sedan var det alltid frågan vilken arbetsmarknadskonflikt som först skulle landa på riksförlikningsmannens bord. En med sjömansunionen som part, eller en med stuvarnas fackförbund AKT som part. Sjömansunionen och Finlands redare har sedermera hittat varandra eftersom man tillsammans gjorde en omvärldsanalys som visade att ingen av parterna gynnas långsiktigt av en konflikt. Jag lyfter på hatten åt sjömansunionen och Finlands redare för detta. Det här är något resten av Finland behöver ta lärdom av. Samarbete är vägen framåt.

Mats Löfström

Gruppanföranden

Statsrådets redogörelse om Finlands deltagande i Natos snabbinsatsstyrkor

Att skicka ut män och kvinnor till en svår krissituation kan vara ett svårt beslut. Eftersom Finland hör till världseliten på fredsbevarande operationer skulle det vara synnerligen svårt för oss att dra oss från ansvaret att bidra till att upprätthålla den internationella freden och säkerheten. Det är i grunden det som ett kommande engagemang i Natos snabbinsatsstyrkor, NRF, skulle innebära; ett fortsatt finländskt engagemang för den internationella freden och säkerheten.
11.03.2008 kl. 15:15