Att skära i utbildningen är att såga sig i benet

20.01.2016 kl. 10:22
Staten sviker sina egna löften. Den indexjustering av statsanslagen, med vilken staten sålde den nya universitetslagen till universiteten, spolas ned. Bara denna blåsning kostar universiteten 24,2 miljoner euro i år.

”Det finländska välfärdssamhället grundar sig på en hög utbildningsnivå, fungerande småbarnspedagogiska tjänster och en avgiftsfri utbildning av hög kvalitet.” (…)
”Den finländska vetenskapens internationella nivå och kunskaps- och kompetensgrund stärks samt samhällsekonomins innovationskraft ökar.”

Visst, vackra ord. Bara att hålla med. Men pennan måtte ha darrat i handen på skribenten till denna text i förslaget till statsbudget 2016. Bara några sidor längre fram slås nämligen fast hur regeringen Sipilä skär i bildningssektorn, denna välfärdsmotor. Listan är lång. Begränsningar av den subjektiva dagvårdsrätten, större gruppstorlekar samt terminsavgifter i den högre utbildningen för icke-EES-studerande är vad de fagra texterna betyder i praktiken. För att inte tala om nedskärningarna, hundratals miljoner under valperioden, i högskolebudgeten. De är rena giftet.

Samtidigt sviker staten sina egna löften. Den indexjustering av statsanslagen, med vilken staten sålde den nya universitetslagen till universiteten, spolas ned. Bara denna blåsning kostar universiteten 24,2 miljoner euro i år.

I dag vet vi vad slakten av universitetsbudgeten betyder i praktiken. Åbo Akademi tvingas spara 7,7 miljoner åren 2016–17 och samarbetsförhandlingarna drar, av förståeliga skäl, ut på tiden.
Helsingfors Universitet förlorar förutom den allmänna nedskärningen också sin apotekskompensation. Samarbetsförhandlingarna med 1 300 anställda resulterar sannolikt i sparken för flera hundra, de flesta av dem med högre utbildning. I måndags fick vi veta att Aalto-universitetet säger upp nästan 200.

En inte helt liten paradox: Samma statsmakt som finansierar högre utbildning och forskning och uppställer tuffa examensmål tvingar medvetet fram massuppsägningar av högt utbildade – som ökar den akademiska arbetslösheten! De akademiska arbetslösa som av förståeliga skäl flyttar utomlands efter jobb bidrar för sin del till den hjärnflykt, som vårt land inte heller vinner på.

Så klart inser alla att regeringen är illa klämd av det ekonomiska läget och tillväxtprognoser, som vägrar lyfta. Ovanpå statsskulden på 100 miljarder euro tvingas staten låna över 5 miljarder till i år. Bara i räntor kostar statskulden 3 000 euro – per minut! Då det gäller att skära ned finns det bara dåliga och riktigt dåliga alternativ. Just därför måste regeringen hålla huvudet särskilt kallt: vilka är de strategiska områden vi helt enkelt inte har råd att åderlåta – med tanke på framtiden? Det är inte svårt att inringa utbildningen, från dagis till doktor, som ett sådant område.

Finlands skola är – än så länge – bland de bästa i världen. Därför ska vi utveckla den, inte avveckla, vilket något dramatiskt uttryckt blir följden om regeringens nedskärningsplaner verkställs fullt ut i fyra år. En bred och djup allmänbildning, mångsidiga språkkunskaper och sociala färdigheter är livsviktiga för medborgarnas och landets framgång. Våra universitet och högskolor tävlar i hård global konkurrens. Det kräver profilering, samverkan med det övriga samhället, internationell öppenhet och hög kvalitet. Forskning och innovationer för med sig såväl intellektuellt som ekonomiskt mervärde. Utan högkvalitativ forskning stannar utvecklingen i Finland.

Under recessionen på 1990-talet förstod man långt att skona kunskapssatsningarna från nedskärningar. Det var klokt, det borde vi hålla i minnet också nu. Men minnet tycks vara kort. Hellre sågar man sig själv i benet.
Summa summarum: Nedskärningarna inom utbildningssektorn som nu verkställs utgör ett reellt hot mot undervisningens och forskningens kvalitet. Detta äventyrar på sikt landets konkurrenskraft, möjligheterna till tillväxt och därmed ett välbehövligt uppsving inom ekonomin och sysselsättningen i vårt land. För Finland är satsningen i humankapital livsviktig för landets välmående både, i kortare och längre perspektiv. Inför riksdagsvalet för ett knappt år sedan gavs yviga löften om att utbildningen skulle skonas i det nödvändiga spartalkot. Dessvärre visar regeringens linje att de löftena saknade täckning i den politik man för.

Stefan Wallin

Gruppanföranden

Responsdebatt om Agenda 2030 – mot ett klimatneutralt välfärdssamhälle

Gruppanförande 17.11.2021, hållet av ledamot Eva Biaudet.
17.11.2021 kl. 14:53

Responsdebatt om statsrådets redogörelse om EU-politiken

Gruppanförande 27.10.2021, ledamot Eva Biaudet framförde talet.
27.10.2021 kl. 14:50

Interpellation om invandringspolitiken och ekonomin 

Gruppanförande 20.10.2021, Anders Norrback
20.10.2021 kl. 15:04

Remissdebatt om budgetpropositionen för 2022

Gruppanförande 28.9.2021. Talet hållet av ledamot Anders Adlercreutz.
28.09.2021 kl. 13:00

Redogörelsen om den inre säkerheten

Gruppanförande 21.9.2021, ledamot Mats Löfström.
21.09.2021 kl. 14:59

Remissdebatt om statsrådets försvarsredogörelse

Gruppanförande hållet 16.9.2021 av riksdagsledamot Anders Adlercreutz.
16.09.2021 kl. 15:49

Statsrådets redogörelse om behoven att reformera integrationsfrämjandet

Gruppanförande 15.9.2021. Anförandet framfördes av ledamot Sandra Bergqvist.
15.09.2021 kl. 15:30