Den svenska modellen

05.01.2016 kl. 10:57
För ett par år sedan diskuterade jag över en lunch med en av Sveriges vice riksbankschefer om skillnaderna mellan Sverige och Finlands ekonomier och orsakerna till att den ekonomiska krisen påverkat våra länder så olika.

För mig är den svenska hanteringen av den ekonomiska krisen och globaliseringens effekter mönsterexempel på en framgångsrik politik som jag tycker att vi i Finland borde ta lärdomar från. Sverige går som tåget och har nu en tillväxttakt som övriga Europa bara kan drömma om. De enda som inte verkar se det är, paradoxalt nog, svenskarna själva.

 

Vad är då Sveriges framgångsrecept och varför går Sverige bättre än Finland? Det finns så klart flera faktorer, både historiska och om man ser på sammansättningen av ekonomin. Sverige har helt enkelt fler ben att stå på än Finland och det är det svårt att ändra på över en natt.

 

Det finns dock en skillnad som vi har möjlighet att ändra på och det är en sak som måste lösas under det nya året 2016 - reformen av arbetsmarknadspolitiken. För mig är den tydligaste faktorn till Sveriges framgång den svenska modellen i arbetsmarknaden.  Det finns ganska långt en samsyn över partigränserna, mellan regering och opposition samt arbetsmarknadsparterna om behovet av att hålla ihop för att tillsammans skapa förutsättningar för exportindustri och företagande. Sverige är ett litet land och om man inte håller ihop så förlorar man konkurrenskraften.

 

Samma sak gäller så klart Finland, men vi saknar det här klara samförståndet. I jämförelse med Sverige, har vi i Finland en styv arbetsmarknad med betydligt mer konflikter och strejker. Dessutom finns ovilja att förnya arbetsmarknaden, trots att det nog finns ett samförstånd om att den idag inte fungerar optimalt.

 

Då man följde förra årets diskussioner mellan arbetsmarknadsparterna om ett samhällsfördrag har jag haft svårt att förstå varför det egentligen är så svårt att komma överens. Jag förstår exempelvis inte fackens motstånd mot lokala avtal, då det är så tydligt att de har varit en betydande faktor bakom Sveriges framgång. Jag skulle förstå rädslan om någon skulle föreslå en utveckling till amerikansk arbetsmarknad. Men det vi nu eftersträvar är ju att ta efter den svenska modellen. Eftersom svenskarna inte bara är rikare per capita än finländarna, utan också har en fungerande välfärdsmodell som är mer jämställd än den finska är jag ännu mer förvånad över motståndet.

 

År 2016 måste bli ett år där man lägger prestigen åt sidan och fokuserar på samarbetet. För det finns tydliga exempel på att samarbete verkar löna sig. Sedan sjömansunionen och redarna grävt ner stridsyxan har den finländska sjöfarten utvecklats tillsammans med sjöfartspolitiken. Finlands (och Ålands) handelsflotta har därför nu växt sig större än Sveriges.

 

Ett annat exempel är Finnair, ett företag som plågats av hårda strejker som inte bara lamslagit flygtrafiken utan också hotat företagets överlevnad. Nu har samförståndet tagit överhanden och resultatet är en rekrytering av 400 nya anställda. Finnair har beställt 19 stycken nya långdistansplan och ökar kapaciteten både i fjärr- och Europatrafiken (något som också kan betyda ännu fler långväga turister till Åland). Finnair kommer därför behöva ännu mer personal för dessa nya plan. Finlands geografiska läge skapar stora möjligheter för Finnair, men man misslyckas om det inte finns samarbete och samförstånd.

 

Under det här året hoppas jag att arbetsmarknadsparterna som helhet, likt redarna och sjömansunionen, skulle sätta samarbete för branschens utveckling och landets bästa i fokus. Det är också en sak som vi politiker måste se till att våra myndigheter blir ännu bättre på. Vi måste skapa förutsättningar för de branscher som växer att fortsätta växa genom att våra myndigheter är lyhörda och dynamiska.

Mats Löfström

Gruppanföranden

Statsrådets redogörelse om Finlands deltagande i Natos snabbinsatsstyrkor

Att skicka ut män och kvinnor till en svår krissituation kan vara ett svårt beslut. Eftersom Finland hör till världseliten på fredsbevarande operationer skulle det vara synnerligen svårt för oss att dra oss från ansvaret att bidra till att upprätthålla den internationella freden och säkerheten. Det är i grunden det som ett kommande engagemang i Natos snabbinsatsstyrkor, NRF, skulle innebära; ett fortsatt finländskt engagemang för den internationella freden och säkerheten.
11.03.2008 kl. 15:15