Social- och hälsovårdsreformen skulle vara enorm enbart som social- och hälsovårdsreform. Nu handlar reformen dock om ännu fler saker då den kombineras med en översyn om vilket statens och kommunernas ansvar ska vara också på andra områden. Man kan därför tala om århundradets regionala reform där målsättningen i praktiken handlar om att inrätta landsting, en tredje nivå av politiskt beslutsfattande mellan kommun och stat. Den nivån har vi ju redan på Åland, så här tar staten delvis modell från Åland.

Idén att bilda landsting, som kommer att få direktvalda politiker, i likhet med Sverige tycker jag själv att är sund eftersom det kan öka den demokratiska legitimiteten över hur framförallt sjukvården organiseras. Val till dessa nya landsting är tänkt att hållas 2017 eller 2018. Hur stora dessa direktvalda församlingar kommer att bli och hur stor arbetsbördan blir för de folkvalda är ännu oklart. Det är inte heller något som för åländsk del kommer ha direkt betydelse. Indirekt kan reformen dock skapa en större förståelse för olika regioners särbehov, vilket i så fall kunde vara positivt också för Åland.

Vi på Åland står utanför social- och hälsovårdsreformen, vilket jag är tacksam för. Det kommer nämligen inte bli lätt för små samhällen att hävda sig i den här reformen. Vi på Åland har så klart egna utmaningar, men vi har makt att fatta de besluten själva.

Social- och hälsovårdsreformen kommer i Finland att skapa fem specialsjukvårdsområden som kretsar runt universitetssjukhusen i Helsingfors, Kuopio, Tammerfors, Uleåborg och Åbo. Sedan blir det 15 sjukvårdsproducerande områden, vilket betyder att tre landskap kommer bli utan egen produktion. Vilka är ännu inte beslutat men rykten säger att det blir Kajanaland, Mellersta Österbotten och Södra Savolax. Sista ordet är dock inte sagt om det.

Man har också beslutat att det bara kommer bli 12 centralsjukhus kvar. Dessa är sjukhus med 24/7 jour. Här tycker jag att förslaget är för drastiskt då det kommer göra avståndet till centralsjukhusen mycket långt från vissa orter. Det skulle exempelvis kunna betyda att Österbottens centralsjukhus i Vasa nedgraderas till förmån för Seinäjoki i Södra Österbotten. Österbotten har 180 000 invånare och en sådan stor region borde, enligt mig, inte kunna lämnas utan centralsjukhus.

Om Närpes och Malaxborna i framtiden ska behöva åka till enspråkigt finska Seinäjoki, 100 km från Vasa, kommer också den svenskspråkiga servicen lida. Det skulle vara verkligt illa. Sista ordet är här dock inte heller sagt och från Svenska riksdagsgruppens sida kommer vi göra allt för att de svenska enheterna inte ska nedgraderas eller splittras eftersom de behöver vara samlade för att inte drunkna i de nya stora områdena.

Det här gäller inte bara Vasa, utan också bl.a. verksamheterna i Borgå, Ekenäs, Jakobstad och Karleby som är oerhört viktiga i sina regioner för att kunna ge service på svenska. Det är nödvändigt att den svenskspråkiga servicen tryggas. Målsättningen borde också vara att reformen skulle förbättra den svenskspråkiga servicen. Att Åbo sjukhus skulle bli mer svenskspråkigt skulle här vara av stor vikt för Åland, dit många åländska patienter förs till behandling. De här frågorna kommer vi i Svenska riksdagsgruppen att arbeta hårt med.