Det kalaset ska vi inte bjuda på

03.11.2015 kl. 14:48
Statsvetenskapliga klubben vid Åbo Akademi firade i lördags sin 90-årshögtid med pompa och ståt. Det var en nostalgisk begivenhet på FBK-huset i Åbo, där också ett hyggligt antal alumner satt med.

Det var politices magistrar, som kommit att landa på banker, i kulturlivet, internationella organisationer, företag, kommuner, journalistiken, politiken, universitetslivet och diplomatin. Att festtalet hölls av Finlands nuvarande ambassadör i Lettland var beskrivande. SF:arna finns överallt.

Flertalet av de 325 deltagarna utgjordes självfallet dagens studerande och studentaktiva, som tids nog kommer att hitta sig på ovannämnda institutioner. Eller som SF-klubbens motto lyder: Pro bono publico! För det allmännas bästa.
Hela festpubliken, både unga och evigt unga, hade gemensamt sin studietid vid ÅA, en av de bärande väggarna i byggverket Svenskfinland. Alla bär, förutom tiden i läse- och tentsalarna, också med sig det sociala kitt som studielivet bjuder på. Aktivitet i ämnesföreningar, nationer och studentkåren är alltid avkastande investeringar i gemensamma intressen.

För många på en fest som denna har studielivet också haft positiva personliga konsekvenser. Inte utan orsak kallas Åbo Akademi Svenskfinlands största äktenskapsförmedling. Svenskfinlands institutioner, såsom våra universitet, högskolor och yrkeshögskolor, Borgå stift, Nylands Brigad, Svenska Kulturfonden, Folktinget, SFP och våra medier utgör en betydande del av vår gemensamma rödgula tråd. Den löper som en sammanbindande länk från Karleby till Lovisa, inte att förglömma de små, men ettriga språköarna däremellan. Alla finlandssvenskar är kanske inte tilltalade av alla dessa institutioner. Men likväl berör de nog oss alla på något sätt, i något skede av livet.

I tider av snålblåst i samhället och hårdnande opinionsklimat försöker populisterna ofta hitta måltavlor bland minoriteterna. Detta prickskytte känner vi också av i Svenskfinland. Vårt språk och våra grundlagsenliga rättigheter ifrågasätts i hätska ordalag också i dagspolitikens finrum. I andra sammanhang, såsom i de anonyma virtuella kloakerna på nätet, har det nästan blivit legitimt att uttala sig kränkande om andra. Någon vill stänga gränsen, någon räkna ut kostnaderna för tvåspråkigheten och sedan avskaffa den, någon förpassa allt som avviker från huvudfåran till Åland.

I tider som dessa stärks därför behovet av sammanhållning i Svenskfinland och bland alla som månar om ett respekterande, inkluderande samhälle. Man ska inte låta sig provoceras om man blir provocerad, lär det heta. I Svenskfinland brukar vi anse oss utrustade med öppet sinnelag och relativt hög smärttröskel för påhopp utifrån. Just därför är det förbryllande när vi gång på gång förbrukar så mycket energi på att själva älta interna olikheter och regionala konflikter. Varför odla misstro och regional skuggboxning när vi borde agera rakt tvärtom? Varför tjata om splittring och Svenskfinlands sönderfall när vi i själva verket delar samma vardag och utmaningar?

En kedja är alltid lika stark som dess svagaste länk. Vi bör minnas att varje självkonstruerad spricka fungerar som ett politiskt kalasbord för dem, som definitivt inte hör till Svenskfinlands och tvåspråkighetens gynnare. Det är bara att ta för sig, att splittra och härska. Det kalaset ska vi minsann inte bjuda på. Vi måste sluta med det. Därför borde exempelvis debatten om lärarutbildningen i Svenskfinland präglas av en genuin strävan efter samförstånd – eftersom målet, en pedagogiskt högkvalitativ skola för våra barn, är högst gemensamt. Detsamma gäller förstås för hela utbildningssektorn, som i dessa spartider lever farligt. Svenskfinland måste vara berett att själv se om sitt hus innan någon annan tar till storsläggan. Förändring kräver målmedvetenhet, helhetssyn, mod och förmåga. Då kan den som vill minst inte få mest.

 

Varje hederlig årsfest avslutas med ”O gamla klang- och jubeltid”. Lördagens SF-nostalgibad i skålar och pokaler var minsann inget undantag. Huruvida också vår allas gemensamma framtid kan utvecklas till en klang- och jubeltid står dock inte skrivet i stjärnorna. Det enda vi vet om framtiden är att vi kommer att tillbringa mycket tid i den. Resten, att skapa och hantera den, är sedan upp till oss själva.

Stefan Wallin

Gruppanföranden

Statsrådets redogörelse om Finlands deltagande i Natos snabbinsatsstyrkor

Att skicka ut män och kvinnor till en svår krissituation kan vara ett svårt beslut. Eftersom Finland hör till världseliten på fredsbevarande operationer skulle det vara synnerligen svårt för oss att dra oss från ansvaret att bidra till att upprätthålla den internationella freden och säkerheten. Det är i grunden det som ett kommande engagemang i Natos snabbinsatsstyrkor, NRF, skulle innebära; ett fortsatt finländskt engagemang för den internationella freden och säkerheten.
11.03.2008 kl. 15:15