Då populismen mötte realpolitiken

25.08.2015 kl. 09:53
Mångkultur och andra respektfrågor har genomsyrat den del av sensommardebatten, som inte handlat om det strandade samhällsfördraget eller andra misslyckanden för treklöverregeringen Sipilä.

Det mest uppmärksammade inlägget i debatten om mångkultur var som känt en nattlig Facebookuppdatering av kollegan och sannfinländaren Olli Immonen. Som inte ångrade nånting, snarare tvärtom, när hans pladder strax slog tillbaka och folk drog ut i Vi har en dröm-demonstrationer på flera håll i landet, även Åbo.

Att invandringen väcker diskussion och passion är inget nytt i sig. Den debatten förs överallt i Europa och gemensamt är väl att den ofta alstrar mer värme än ljus. Det som gör just den blåvita invandringsdebatten aningen patetisk är det egentligen inte borde finnas så mycket att diskutera. Invandringen till Finland är ju ett marginalfenomen jämfört med vilket annat EU-land som helst.

De facto borde vi mångfaldiga invandringen – år 2006 talade jag själv om 100 000 personer på tio år – bland annat för att kompensera vår ogynnsamma befolkningsutveckling, som betyder en krympande arbetskraft och allt snedare försörjningsbalans. De gamla är inte för många, men de unga är för få.

Det ännu mer patetiska i den syn på invandringen som den olliimmonenska skolan representerar är att hans falang är så historielös. Man målar upp mångkulturen som om det vore något nytt och udda i våra förhållanden. Så är det ju inte. Finland har alltid varit en tummelplats för olikheter. Vi har alltid haft invandring. Namn som Fazer, Rettig, Stockmann, Paulig, Berner, Gutzeit, Chrichton, Sinebrychoff och Finlayson är inte bekanta från nationaleposet Kalevala. De var invandrare, som kom att gjuta hörnstenarna i det finländska näringslivet, sysselsätta vårt folk och betala stora skatter. Vilken tur att det inte stod någon mångkulturallergiker med sviktande självförtroende vid gränsen och drog fast bommen då dessa samhällsbyggare på 1800-talet ville hit.

Sensommarens händelser i politiken har också annars visat att populismen förr eller senare tycks snubbla på sina egna fötter. Sannfinländarnas sätt att äta upp sina vallöften håller på att slå finskt rekord i politisk bulimi. Det är naturligtvis inte förbjudet att byta åsikt i politiken – snarare tvärtom. Men sett till utgångspunkten, vad de politiska partierna från början lovat sina väljare och varför, är kappvändningar ibland mera spektakulära än ibland.

Före valet tutade Sannfinländarna ut – med blossande gom, som de brukar säga om andra – att vi inte ska stöda Grekland med en enda euro till. ”Dra ut sladdarna”, löd Timo Soinis bombastiska vallöfte. Också i flyktingdebatten gillrade Sannfinländarna en fälla för sig själv. I vintras var det verkligen inte svårt att gissa att den pågående humanitära katastrofen på (tyvärr också i) Medelhavet kommer att förutsätta solidaritet och medmänsklighet av alla civiliserade europeiska stater. Ändå byggde Sannfinländarna upp ett motsatsförhållande mellan vanliga finländares vardag och drunknande människor i nöd.

Därför är det bara rätt och riktigt att Finland nu tar sitt ansvar – av humanitära, men också rent ekonomiska skäl enligt ovan. Men ändå kan man inte låta bli att dra på mungiporna över Soinis kappvändningar. Hade någon före valet spått att Soini i regeringsställning bara fyra månader senare skär av de fattigaste, godkänner allas tiders Greklandspaket på 68 miljarder och öppnar 4–5 nya flyktingförläggningar för att kunna ta lyra på den tredubblade invandringen till Finland så hade deras väljare nog fått lördagskorven i vrångstrupen.

Vad Soinis parti råkat ut för är det de kritiserat alla oss andra för: priset för ansvarsbärande och för den realpolitiska verklighet, som är motpolen till populisternas klatschigt formulerade enkla svar på svåra frågor. Om partiet tänker gå i land med sin politiska löftesbulimi hela valperioden ut återstår att se. Att hota med att det rödgrönliberala oppositionsblocket kommer tillbaka ifall sannfinländarna tar sin Timo ur skolan och att man därför hellre sitter kvar och sväljer vallöften är för ett parti som detta ändå inte särskilt trovärdigt. Sannfinländarna var ju partiet med principer, partiet som inte säljer sina värden, partiet annorlunda?

Efter denna urladdning är det också på sin plats att ge regeringen erkänsla. Det tappra försöket att förlösa ett samhällsfördrag hade varit värt ett bättre öde. Krismedvetenheten på andra sidan bordet var dessvärre ännu inte större än det krampaktiga greppet om uppnådda fördelar. Det här betyder sannolikt att trepartssamarbetet nu lidit ett oåterkalleligt skeppsbrott – något man nästan erkänner också på löntagarsidan.

Den logiska konsekvensen är nu att regeringen och riksdagen – alltså de fullt befullmäktigade samhällskrafterna – nu tar sitt ansvar och lagstiftningsvägen går vidare med allt det som den organiserade egoismen inte lyckades hantera inom ramen för sin frihet under ansvar. Det kan bli en rafflande process, som i bästa fall förnyar den blåvita arbetsmarknaden och blir en skosked för nytt uppsving, men i värsta urartar i kortsiktigt politiskt poängplock, fackligt vapenskrammel och en förlamad arbetsmarknad.

En god sak med vårt politiska system är att det bygger på partipolitisk multikultur. Det kallas mångpartisystem i en ansvarsutkrävande demokrati, där väljaren vart fjärde år står för betygssättningen. Problemet är det korta politiska och mediala minnet. Därför behövs också vi i oppositionen. Vi kommer att påminna väljarna om allt som gått bra, men minsann också om alla monumentala politiska bluffar som sedan valet spelats upp för oss inför öppen ridå.

 

Stefan Wallin

Stefan Wallin

Gruppanföranden

Interpellation om klimatförändringen och tryggande av energiförsörjningen

Det är mycket bra att Samlingspartiet visar intresse för den pågående och skrämmande klimatförändringen. Klimatförändringen har pågått i decennier. Samlingspartiet väljer nu att kraftigt kritisera regeringen för dess miljöpolitik då det återstår fyra arbetsveckor av denna regeringsperiod. Det kan jag inte klassa som annat än blott valpolitik.
17.01.2007 kl. 00:00

Statsministerns upplysning om Finlands EU-ordförandeskap

Låt mig komma med ett frankt påstående: 2006 var året då federalismen tog några ordentliga steg framåt i det finländska EU-tänkandet. Detta av två orsaker: Europaparlamentet visade sig vara en fungerande institution och parlamentet bidrog kraftigt till att göra beslutsprocessen i EU till en tydlig politisk process- vilket också statsminister Vanhanen konstaterat i Bryssel i anslutning till servicedirektivet. Det var parlamentet och de politiska rörelserna i Europa som hade initiativet. Och det finländska ordförandeskapet hade ett gott samarbete med Europaparlamentet och tack vare det kunde många viktiga frågor inom EG-samarbetet ros i hamn.
11.01.2007 kl. 00:00

Responsdebatt om statsbudgeten för år 2007

Jag vill börja med att tacka finansministern och mina kollegor för en enkel och snabb process i att nå en överenskommelse om riksdagens ändringar i budgetboken. Men jag vill ändå ägna lite tid åt att analysera hur riksdagen använder sin budgetmakt.
13.12.2006 kl. 00:00

Interpellation om bättre villkor för kvinnor i arbetslivet

Interpellanterna lyfter upp ett tema som sysselsatt flera generationer och som fortfarande är ett delvis olöst problem, det vill säga att skapa en större jämställdhet inom arbetslivet. Oppositionen påminner om att regeringen lovat befrämja jämställdheten genom ett program med målsättningen att få bort omotiverade löneskillnader.
30.11.2006 kl. 00:00

Interpellationsdebatt om alkoholpolitiken

Oppositionen skall ha ett erkännande för en saklig och välformulerad interpellationstext. Här behövs inga teoriska och känsloladdade reaktioner. Problemet är tillräckligt allvarligt ändå.
23.11.2006 kl. 00:00

Interpellationsdebatt om barnfamiljernas situation

Det är aningen svårt att lista ut vilken samhällsgrupp oppositionen anser att regeringen har misskött mest. För fyra veckor sedan var det studenterna, för tre veckor sedan var det pensionärerna och idag är det då barnfamiljerna som lider mest.
11.10.2006 kl. 00:00

Remissdebatt om propositionen om kommun- och servicestrukturreformen

Det kan vara bra att än en gång påminna oss om varför regeringen har startat denna process. Vi vet att befolkningsunderlaget och servicebehovet kommer att ändras så pass mycket under de kommande åren, att samhällets resurser inte räcker till för att stå för notan om serviceproduktionen inte rationaliseras. Lösningen måste därför bli att stärka kommunernas möjligheter att garantera servicen.
03.10.2006 kl. 00:00