Kolumn

Ålands riksdagsledamots plats är i Svenska riksdagsgruppen

11.05.2015 kl. 10:49

Klockan 16.55 anländer regeringssonderaren Juha Sipilä till riksdagens tillbyggnad och går ner för trapporna. Nedanför väntar ett sällan skådat antal journalister med kameror och anteckningsblock i högsta hugg. I klungan kunde man bl.a. träffa Nya Ålands förra reporter Annakaisa Suni. En annan reporter konstaterade till mig att hon aldrig sett så mycket press här tidigare. Det är en ganska bra beskrivning av det spända läget och den ovisshet som rådde inför de fortsatta regeringsförhandlingarna och vilken regeringsbas som skulle aviseras inne i auditoriet kl. 17.00, dit pressen inte släpptes in.

En kvart innan mötet inleddes fick jag meddelandet att opposition väntar för SFP. SFP var med i regeringspusslet ända fram till kl. 16.00, men var inte kvar kl. 17.00 då den slutliga basen presenterades. Anledningen till det kan man bara spekulera om. Nu väntar alltså en bas med Centern, Sannfinländarna och Samlingspartiet och det är den basen Åland och jag nu måste förhålla mig till.

På fredag fanns en uppmaning i pressen av Camilla Gunell om att jag borde byta riksdagsgrupp. Den nyheten spreds sedan via nyhetsbyrån FNB till många finländska medier. När vi avslutade Svenska riksdagsgruppens möte på fredagen väntade ett hov av journalister utanför rummet för att få höra av mig om det fanns ett ”scoop”. Skulle Löfström byta grupp. Men det blev inget ”scoop” eftersom mitt besked var entydigt och klart.

Ålands riksdagsledamots plats är i Svenska riksdagsgruppen. Därför heter den just Svenska riksdagsgruppen och inte SFP:s riksdagsgrupp. Med SFP i opposition måste jag nu navigera i vatten vi inte har navigerat i på cirka 40 år. Men det finns en farled som har använts förut. På 70-talet var Evald och Gunnar Häggblom båda medlemmar i Svenska riksdagsgruppen, trots att SFP var i opposition. De hade då ett utvecklat samarbete med regeringen och de röstade enligt regeringens linje i frågor som inte berörde Åland. Det är min målsättning att utforma ett liknande samarbete tillsammans med regeringen och jag hade därför ett möte med regeringsbildaren Juha Sipilä om saken i Helsingfors i lördags eftermiddag.

Åland ska inte gå i opposition i riksdagen, men Åland ska inte heller vända ryggen mot våra traditionellt bästa vänner i riksdagen: SFP. Dessutom, vilken signal skulle det sända gentemot svenskan i Finland om den åländska ledamoten hoppar av Svenska riksdagsgruppen. Jag skulle porträtteras som en ryggradslös svikare och bränt broar. Det är viktigt att förstå att det här inte är ett nollsummespel. Jag har redan diskuterat situationen med både nuvarande statsminister Alexander Stubb och nästa statsminister Juha Sipilä. De förstår båda att svenska språket är av oerhörd vikt för Åland och varför den åländska ledamoten sitter i Svenska riksdagsgruppen. De har båda gett mig en tydlig signal om att vi ska ha ett gott samarbete utgående från rådande helhetsbild.

Gunells uttalande blev olyckligt eftersom det snappades upp av finska kvällstidningar och flyttade fokus från åländska sakfrågor till att handla om vilken grupp jag ska sitta i. Det är inte så vi stärker Åland. I stället måste vi koordinera insatserna för att gemensamt försäkra oss om det bästa resultatet för hela Åland.

I fredags inleddes förhandlingarna om regeringsprogrammet. Förhandlingarna är upplagda på ett helt nytt sätt och äger rum i det betydligt mindre Smolna i stället för det stora Ständerhuset. Antal personer inblandade är betydligt färre och regeringsprogrammet ska bli betydligt kortare. Trots att regeringsbasen är utmanande för åländsk del är jag optimistisk och ser med tillförlitlighet på ett tätt samarbete med statsministerpartiet Centern i synnerhet samt med Samlingspartiet. Jag kommer också öppna dörren för samarbete med politiker i Sannfinländarna. Men jag gör det utgående från min bas i Svenska riksdagsgruppen. Efter att ha diskuterat saken med mina företrädare Gunnar Jansson, Roger Jansson och Elisabeth Nauclér känner jag mig än mer övertygad om att det här är rätt väg framåt för att stärka Åland i ett mycket utmanande politiskt läge.

Mats Löfström

Gruppanföranden

Interpellationsdebatt om nedläggning av Stora Ensos fabriker och statens ägarpolitik

Att en fabriksnedläggning slår hårt mot den ort och region där den är verksam vet och förstår vi alla. Vi vet också vilken press beslutet sätter på arbetstagarna, deras familjer samt de lokala och regionala beslutsfattarna. Hoten om arbetslöshet och försämrade ekonomiska utsikter är tunga att bära med sig för alla inblandade. Det här har vi kunnat erfara på flera håll och i flera sektorer under de senaste åren i Finland. Den globala ekonomin för med sig nya utmaningar också för oss. Bolag verksamma i Finland spelar på samma globala marknad och med samma regler som bolag verksamma på helt andra håll. Finland är inte en åtskild del av Europa och världen - På gott och ont.

13.02.2008 kl. 16:30

Riksmötets öppningsdebatt 2008

Vi inleder 2008 i samma tecken som 2007 slutade. Den globala ekonomikurvan pekar neråt, i USA har man redan gått in för stödåtgärder för att stöda den inhemska konsumtionen och i Finland skriver de ekonomiska instituten och bankerna ner sina prognoser för tillväxten 2008.

12.02.2008 kl. 15:00

Responsdebatt om statsbudgeten för 2008

Den politiska hösten går mot sitt slut i och med att vi nu tar itu med behandlingen av budgetförslaget för nästa år. Jag vill börja med att tacka kollegerna i finansutskottet för en snabb och smidig behandling, men också regeringen för ett gott utgångsförslag.

17.12.2007 kl. 15:41

Jubileumsplenum Finland 90 år

I medlet av 1800-talet, för snart 150 år sedan började tanken på ett fritt och självständigt Finland ta form, men det dröjde som vi vet ännu ett halvsekel förrän tanken blev konkretiserad. Vi har nyligen firat riksdagens, den moderna folkrepresentationens i Finland, 100-års jubileum och nu är det dags att högtidlighålla våra 90 år av självständighet.

05.12.2007 kl. 14:45

Regeringens redogörelse om nödcentralsreformen

När man läser statsrådets redogörelse om nödcentralsreformen får man lätt den bilden att eftersom reformen var nödvändig så fungerar den – men också att de nya nödcentralerna skulle fungera ännu bättre, och vara ännu mer produktiva och kostnadseffektiva om de bara vore större. Jag skulle egentligen redan i detta skede vilja ställa en fråga om hur många nödcentraler statsrådet anser att vi klarar oss med i Finland, men vet också att svaret på den frågan får vi först om något år. I slutet på 1990-talet fanns det 34 kommunala nödcentraler medan polisen hade 23 alarmeringscentraler. Man kan fråga sig hur många centraler vi totalt kommer att ha efter denna reform. Räcker 10 eller blir det ännu färre?

04.12.2007 kl. 00:00

Statsministerns upplysning om uppdateringen av Finlands stabilitetsprogram

Den offentliga ekonomin i Finland står inför stora utmaningar. Befolkningen blir äldre medan den arbetsföra befolkningen – och således tillgången på arbetskraft – minskar. De åtgärder som regeringen och övriga offentliga aktörer kan vidta för att korrigera situationen är endast en del i det större sammanhang där även den ekonomiska utvecklingen i världen spelar en roll.

17.12.2007 kl. 12:35

Lagen om tryggande av patientsäkerheten (2. behandlingen)

Det sades redan i samband med första behandling tidigare i veckan, men jag säger det igen: Patientsäkerhetslagen är svår eftersom rätt ställs mot rätt; rätten till liv och hälsa ställs mot rätten till arbetskonflikter. Det är klart att dessa båda rättigheter är viktiga grundpelare i vårt välfärdssamhälle. Vi litar på att våra rättigheter används på ett sådant sätt att enskilda medborgares liv och hälsa inte är i fara. Så har det också fungerat hittills, också i alla arbetsmarknadskonflikter inom vårdsektorn.

16.11.2007 kl. 00:00