År 2008 gick Finland och Sverige jämsides in i den ekonomiska krisen. Nu sju år senare är vi på helt olika nivåer. Sverige har redan länge varit tillbaka i ekonomisk tillväxt och BNP:n är större än 2008. Här hemma är BNP:n fortfarande 5 % lägre än då krisen började, tillväxten obefintlig och exporten 20 % lägre än 2008.
Förklaringen till detta kan inte enbart skyllas på Nokia och pappersindustrins nedgångar. Bristen på långsiktiga politiska beslut har gjort att Finlands konkurrenskraft försvagats och de strukturella utmaningarna växt sig allt större.
Den ekonomiska krisen i Europa har med tydlighet visat att den som är i skuld inte är fri. Obegränsad skuldsättning är inte en hållbar väg i längden.
Den nyvalda riksdagen och nästa regering måste därför visa ledarskap och fatta modiga beslut för att sätta Finland i form och se till att vi på nytt blir en konkurrenskraftig vinnare som kan ta en aktiv roll i EU och i världen.
Dagens situation påminner på flera sätt om situationen 1991. Också då var de ekonomiska utmaningarna enorma. Men den här gången är krismedvetenheten i samhället, konstigt nog, inte lika stor. Att vi inte har en bankkris och att vi har eurons stabilitet gör att krisen inte känns lika akut. Det är samtidigt positivt eftersom det gör att de nödvändiga politiska besluten inte behöver fattas under riktigt lika stor tidspress. Men det är ändå bråttom då den globala konkurrensen är större idag än 1991. Dessutom innebär hållbarhetsunderskottet inte enbart ett kortsiktigt underskott utan ett långsiktigt strukturellt problem. Statens skuldsättningsspiral måste därför stoppas.
Det kan inte bara göras genom nedskärningar utan framförallt måste vi få fart på ekonomin. Det måste därför bli lättare att bli företagare och vi måste minska risken att anställa i kombination med att arbete i högre grad måste löna sig. Huvudprioritet ska vara att sätta folk i arbete och minska arbetslösheten. Vi behöver också på allvar fortsätta med att ta bort onödig byråkrati. Kort och gott behöver vi få mer sunt förnuft i regelverken. I denna utformning finns det mycket att lära oss från de andra nordiska länderna, i synnerhet Sverige, som redan gjort många nödvändiga reformer.
Samtidigt är det viktigt att vi inte enbart klär oss i säck och aska. Även om utmaningarna är enorma så har vi goda grundförutsättningar. Vi har ett starkt undervisningssystem, vi har fungerande infrastruktur och vi har framtidsbranscher. Alla förutsättningar finns alltså för att vi ska lyckas.
Emedan mycket fokus läggs på ekonomin och på att den nordiska välfärdsmodellen ska försvaras, så får vi inte glömma bort att den nordiska välfärdsmodellen också betyder mer än bara rent ekonomiska saker. I den nordiska välfärdssamhälle ingår också andra saker som vi behöver ta fasta på. Det är bl.a. satsningar på jämställdhet, tolerans, mångkultur och att vi har en respektfull människosyn.
Det hårda samhällsklimatet gör idag att rasistiska uttalanden eller hot mot minoriteter riskerar att viftas bort eller slätas över. Vi behöver därför också få tillbaka mer respekt och tolerans i samhället – som är en del av den nordiska modellen.
Fokus på öppenhet, tolerans, jämställdhet och hållbar utveckling i kombination med fokus på att återfå den ekonomiska tillväxten gör att vi igen kan bli vinnare och förbli en stark del av den nordiska modellen. Det kommer kräva både ansvarstagande och aktiva politiska beslut.
