Så som det nu är finns det i brist på regler en risk för att allmänt vedertagna eller historiska speciellt svenska namn försvinner då kartor eller annat namnbruk förnyas. Behovet av tydlig lagstiftning har vuxit som en följd av bolagiseringen av statsbolag samt myndigheternas användning av köpta tjänster. Det finns flera exempel på hur svenska gatunamn fallit bort ur telefonkataloger, då telefonbolaget övergått till en privat kartproducent. Namn som inte finns på kartan faller med tiden bort från det aktiva språkbruket.
Kommersiella landmärken som Iso Omena i tvåspråkiga regioner är också en gråzon, då själva landmärket börjar användas som ett ortnamn.
Med en klarare namnplanering hade man även undvikit att arbets- och näringscentralerna inte fick någon svensk förkortning.
Tvåspråkiga kartor, skyltar och namn på instanser handlar inte bara om förståelse, utan också om symboler och signaler som upprätthåller det gemensamma samhället.
Det första initiativet gällande ortnamnsvården togs redan år 1956, senast har frågan utretts år 1997. Ifjol efterlyste språklagskommittén i sitt betänkande lagstiftning om ortnamn.
Pressmeddelande 22.2.2002
