Integrering av invandrare i det finländska samhället

05.06.2002 kl. 00:00

Efter en paus på närmare 100 år har Finland igen blivit ett invandringsland. Även om invandringen till Finland är mycket liten, så har landet blivit mera multikulturellt sedan 1980-talet. Det måste vara vårt globala ansvar att ta emot personer som förföljs i hemlandet eller som kommer från humanitära katastrofområden. Svenska riksdagsgruppen anser att Finlands ansvar på denna punkt borde vara betydligt större än idag. Vi måste även vara beredda att satsa tillräckliga resurser på deras anpassning, så att de med tiden kan fungera jämlikt i vårt samhälle. Detta gagnar både flyktingarna och oss. Under den senaste tiden har främlingsfientligheten stuckit fram på ett mycket otrevligt sätt. Det är orimligt om vi lägger flyktingarna till last för vårt eget samhälles oförmåga att ge dem en rejäl chans. Lösningen är inte att falla undan för missnöjesyttringar och missnöjespartier, när den nationella integrationspolitiken misslyckas. Svårigheterna skall mötas genom en lyckad integration. Ledande beslutsfattare måste kraftfullt ta avstånd från främlingsfientliga åsikter, men även den stora tysta folkmajoriteten bör träda fram för tolerans och medmänsklighet, mot rasism, så som president Tarja Halonen har betonat. Staten och näringslivet har misslyckats i integrationspolitiken om arbetslösheten är flera gånger större bland vissa invandrargrupper. Invandringen ska inte dras över en kam, eftersom den består av en mångfald av ansikten. Dels har vi den traditionella flyktingmottagningen, men det finns också en växande invandring av arbetskraft. Invandrarna har helt olika behov och kräver olika stödåtgärder. Den debatt som bara är i begynnelsen i Finland, men som förs i andra länder handlar om hur man skall styra inflyttningen av arbetskraft. Till stor del har debatten handlat om att plocka russinen ur bullarna - alltså hur man skall locka de högst utbildade till det egna landet och människor till branscher med arbetskraftbrist. Det är uppenbart att vi måste ha en aktiv invandrarpolitik eftersom den arbetsföra befolkningen minskar. Enligt Statistikcentralen behöver vi efter år 2010 tiotusentals personer fler för att fylla tomma arbetsplatser och för att landets levnadsstandard kan bibehållas. Svenska folkpartiet har föreslagit att Finland bör göra upp ett invandringspolitiskt program, där det är rimligt att invandringspolitiken byggs upp utgående från behovet av arbetskraft.
Däremot kan det inte vara så, att vi "importerar" arbetskraft utan att ge dessa invandrare en möjlighet att rota sig i Finland. Inte heller kan det vara så att vi endast tillåter högt utbildade att söka sig till Finland. Många studier visar, att bara om invandrare har en god social trygghet, en möjlighet till familjesammanföring samt rättvisa arbetsvillkor, finns förutsättningarna för att de ska lyckas som arbetstagare och invånare i sitt nya hemland. Segregation och isolering skapar missnöje och vantrivsel. Det är mänskligt att ha en god integrationspolitik också för invandrare. Dessutom är det långsiktigt och klokt.

Grunden för en framtida arbetskraftsinvandring ska byggas på en god behandling av dagens invandrare, må de så vara flyktingar, makar till finländska medborgare, studerande, företagare eller arbetstagare.

En viktig grundförutsättning är språkstudier. Svenska riksdagsgruppen vill särskilt betona att alla invandrare, oberoende av om de är flyktingar eller inte, måste ha möjlighet att lära sig finska eller svenska ordentligt. Varje invandrare borde ha möjlighet att välja mellan att lära sig finska eller svenska som första finländskt språk, och invandrarbarnen borde ha möjlighet att jämsides studera sitt eget modersmål. Utan språkkunskaper är invandrare hopplöst åsidosatta i vårt samhälle, och därför är denna fråga av största betydelse. Fram till år 2000 registrerades alla invandrare som finskspråkiga trots att en stor del av dem hade svenska som första språk i det nya hemlandet. Det betyder att de fortfarande får alla blanketter från myndigheterna på finska även om de inte kan språket. Trots att Svenska riksdagsgruppen påtalat detta praktiska problem, har inte magistraten skickat ut individuell information om att invandrarna fritt får välja sitt kontaktspråk med myndigheterna.

För flyktingars del försvåras integrationen ofta av sviterna av händelser i hemlandet, men också av orimligt långa väntetider på beslut i Finland. Svenska riksdagsgruppen vill återigen särskilt uppmärksamma situationen för de barn som söker asyl ensamma, utan vårdnadshavare. Väntetiderna är alldelles för långa för dem, och deras familjesammanföringsprocesser framskrider på tok för långsamt. Priset betalas av barnen.

Enligt integreringslagen som trädde i kraft år 1999 skall kommuner göra upp integreringsprogram och en personlig integreringsplan för varje invandrare. Lagen har på många sätt varit bra, men på fältet har man kritiserat vissa punkter. Det räcker inte med en personlig integreringsplan. Det måste också finnas resurser för att följa upp den. Många känner att de fått en plan, men att ingen varit intresserad av hur den förverkligats. Detta påpekas också i regeringens redogörelse. Det är oerhört viktigt att myndigheterna kontinuerligt är i kontakt med invandraren. Det tar tid innan det växer fram vad han/hon vill och vilka svårigheter han/hon har. Social- och arbetskraftsbyråerna måste ha tillräckliga resurser för att göra detta arbete ordentligt. Ett allmänt problem är att kommunerna inte fått extra resurser för uppgörande av planer, vilket syns i planernas bristande kvalitet. Vidare har man upplevt en del av de integrationsfrämjande åtgärderna som konstlade och direkt passiverande, då en invandrare åläggs att följa ett veckoprogram som inte tar fram hans eller hennes egen innovativitet. Verksamheten måste utgå från invandrarens eget engagemang.

Det har också lyfts fram att invandrarutbildningen försämrats samtidigt som det inte ges tillräckligt av den. Denna grundläggande utbildning är av yttersta vikt för det är då som invandrarna får språkundervisning och lär sig det finländska samhället. Ofta är det missriktad välvilja när man så tidigt som möjligt, i praktiken för tidigt, inleder olika arbetskraftspolitiska åtgärder. Utan språk och kunskaper om hur det finländska samhället fungerar blir förutsättningar för integrering sämre. Därför är det viktigt att det öronmärks medel för både invandrarutbildning och fördjupad undervisning, eftersom dessa inte kan uppnå samma effektivitetskrav som övriga arbetskraftpolitiska åtgärder. Först när invandrarna fått grundfärdigheter är de redo för yrkesorienterad utbildning. Denna process tar sin tid och måste få göra det. Det går inte att hoppa över det första skedet. För dem som har flyktingbakgrund krävs naturligtvis mera resurser. Idag har den långa invandrarutbildningen blivit lidande.

Bland invandrarna finns ett önskemål om att redan integrerade invandrare skulle utforma en del av informationen som ges åt dem som nyligen anlänt. Invandrarna vet bäst hur man når människor med samma kulturella bakgrund.

Sysselsättninge nav invandrare är en viktig målsättning med integreringen. I detta finns både ett mänskligt och ett nationellt intresse. Språkkunskaper och en arbetsplats är den bästa grunden för integrering och deltagande i samhället. Det är viktigt att invandrarna jobbar bland andra finländare både inom den offentliga och privata sektorn. Arbetsplatsen skall vara en naturlig arbetsplats, där man kan uppleva gemenskap, överbygga ömsesidiga fördomar och förbättra sina språkkunskaper. Den offentliga sektorn bör anställa mera invandrare - Esbo stad har i detta avseende föregått med gott exempel - men också finländska företag och tredje sektorn måste lära sig att mera fördomsfritt rekrytera inflyttare. Och varför skulle inte riksdagen kunna föregå med gott exempel? Endast umgänge med varandra bidrar till att öka de olika gruppernas kännedom om varandras kulturer, seder och bruk.

Integrationslagen och de därav följande åtgärderna har betonat invandrare, också flyktingar, som arbetssökande och integreringen har därmed långt blivit en arbetsmarknadsfråga. Svenska riksdagsgruppen vill dock betona, att alla sektorer och särskilt kommunerna måste bidra till en lyckad integrering. Särskild uppmärksamhet borde fästas vid de invandrare som inte söker sig till arbetsmarknadspolitisk utbildning och kurser, och som lätt blir åsidosatta också när det gäller annan samhällelig service. T.ex. kvinnor som inte vill arbeta utanför hemmet kan bli mycket isolerade, och är också särskilt sårbara i krissituationer inom familjen. Det är viktigt att social- och hälsovårdsmyndigheterna särskilt månar om dessa personer.

Min hemtrakt, Österbotten, har tagit emot mera inflyttare än andra regioner. Kustområdena har från början haft goda förutsättningar för flyktingmottagning. Vår regions språkliga och kulturella grund ger goda förutsättningar för öppenhet och tolerans gentemot andra folk och kulturer. En lyckad integreringspolitik är ett mognadstest för vårt finländska samhälle. Vi eftersträvar ett multikulturellt samhälle, men vi måste inse att både majoritets- och minoritetskulturerna kommer att förändras då de möts och nöts mot varandra. Det viktiga är i alla fall att principen om icke-diskriminering hela tiden går hand i hand med strävan efter det multikulturella samhället - så att kultur aldrig får bli en förevändning för att diskriminera eller isolera. Avsikten är att inte påtvinga människor en viss livsstil, utan att ta tillvara alla människors unika förutsättningar och möjligheter. Detta innebär att t.ex. flykting- och invandrarbarnen har lika rätt till utbildning, hälsovård och övriga samhällstjänster som finländska barn, och att det är myndigheternas skyldighet att värna om deras rättigheter. Och vi ska föra en mångsidig och öppen debatt om invandringen - så länge vi minns att diskriminering och rasism alltid är ett förnekande av en annan människas värde, och därmed av vårt eget värde som människor.

 

Talet hölls av Håkan Nordman den 5.6.2002.

Riksdagsgruppen Riksdagsgruppen

Gruppanföranden

Statsrådets redogörelse om Europeiska unionens konstitutionella fördrag

Då nyhetsåret 2005 skall sammanfattas blir EU:s grundfördrag antagligen en av årets främsta poli-tiska nyheter. Det är kanske här ingen överraskning att säga att den franska omröstningen var en stor besvikelse för oss som trodde att det nya fördraget tom med sina brister var en förbättring från förut. Allra mest skulle ett lyckat slutförande av processen manifestera möjligheterna för att bygga vidare på ett starkt handlingskraftigt EU.
29.11.2005 kl. 00:00

Interpellationsdebatt om Fortums optionsprogram

22.11.2005 kl. 00:00

Regeringens jordbrukspolitiska redogörelse

26.10.2005 kl. 00:00

Gruppanförande om statsbudgeten för år 2006

20.09.2005 kl. 00:00