Interpellation om medborgarnas grundläggande rättigheter i hälso- och sjukvården

25.09.2002 kl. 00:00

Finland är ett välfärdsland. Värdig vård för alla är en av våra dyrbaraste grundlagsenliga rättigheter. Oberoende av var man bor, oberoende av ålder, oberoende av vilken sjukdom man har, måste rätten till god vård också förverkligas i praktiken. Gränsen för värdig vård är svår att dra.

Den subjektiva upplevelsen av tillgänglighet, bemötande och vårdresultat är den viktigaste mätaren. Diskussionen om bristande resurser till vården och vårdköer leder till oro för framtiden och ångest för dem som behöver vård och måste därför tas på allvar. Vi har brister på olika nivåer i vårt system. Speciellt bekymmersam är situationen i HNS, där sparåtgärderna också riktar sig till barnpsykiatri och till och med planerad cancervård. De föreslagna sparåtgärderna för 2003 leder till ännu längre vårdköer. Man frågar sig, vad är det för idé att ge ett extra statsbidrag för att korta vårdköerna när kommunerna strax efter tar beslut som förlänger köerna. Helsingfors och Nylands sjukvårdsdistrikt är en koloss på lerfötter. Distriktet är så stort att dubbelfunktioner inte har kunnat undvikas och en vettig arbetsfördelning inte utvecklas. Detta är en viktig signal till övriga delar av landet: undvik stordistrikt, de kan inte administreras på ett vettigt och överskådligt sätt!

Svenska riksdagsgruppen anser att mycket av vårdens grundstruktur är i skick, och att vi har en kunnig personal. Ställvis fungerar vården till och med mycket bra, men läkarbristen har förorsakat stora luckor i servicen på många orter i landet. Vi skall dra oss till minnes att patientenkäter som gjorts de senaste åren vittnar om att majoriteten av människorna i Finland är nöjda med den vård de får. Våra patienter hör till de nöjdaste i Europa. Situationen är inte så eländig som oppositionen i sin interpellation målar upp.

Det är ändå ett faktum att Finland, i ett europeiskt perspektiv, satsar relativt lite på hälso- och sjukvård, trots att specialsjukvårdens kostnader stigit kraftigt de senaste åren. Orsaken är ny, dyr teknologi och ett relativt stort utbud. Primärhälsovården som skall hitta sjukdomarna i tid och fostra oss till ett gott hälsobeteende har fått klara sig utan tillväxt. Detta är en balans som inte kan anses vara riktigt sund. Det är också ett faktum att man i kommunerna som ansvarar för servicen vet för lite om kostnad/nyttoanalytisk forskning. Genom förebyggande insatser nu och korrigering i tid av t.ex. slitna leder och dålig syn sparar man miljoner redan i fem års perspektiv. Samtidigt är vi väl medvetna om att budgeterna måste vara i balans och då måste också vårdutgifterna granskas kritiskt. De viktigaste orsakerna till bristande effektivitet i vården är dålig motivation på arbetsplatsen och dåligt fungerande vårdkedjor. Personalen upplever inte uppskattning och patienterna behandlas på fel ställe. Vi måste satsa på att få bort dessa kvalitetshinder. En investering i kunskap om ledarskap, vårdprogram, kvalitetskontrollsystem och kompatibla adb-journaler kan med nuvarande struktur ge en stor effektivitetsvinst. Det nationella hälsovårdsprojektets åtgärdsprogram siktar på att få dessa delar i skick. En betydande summa pengar, dvs. 68 miljoner euro är på förslag i nästa års budget och de kommande åren måste projektet få nödvändiga resurser för en målmedveten satsning på kvalitetsutveckling.

För att vi skall uppnå hög kvalitet i vården behövs en ordentlig satsning på personalen. Det handlar om vidareutbildning, men det handlar också om att besätta tjänster, d.v.s. ha tillräckligt med personal. Alltför många inom vårdsektorn vet inte från vecka till vecka om de har jobb eller inte. Också personalen måste kunna känna trygghet för att i sin tur kunna ge god vård.

Staten har genom sin forskningsenhet Stakes och ministeriet en god uppfattning om hälsoutvecklingen i landet och brister i servicen. Staten förväntas göra upp planer för att optimera hälsan och korrigera brister i vårdproduktionen. Kommunförbundet och många kommuner förhåller sig skeptiska till att staten försöker styra vårdsystemens utveckling. Samtidigt måste vi också fråga oss om det finns mellansteg mellan total frihet för kommunerna och statlig styrning av pengarna. Och det är ju självklart att om en kommun bryter mot lagen så måste staten ingripa. Det har partienterna rätt att förvänta sig. Svenska riksdagsgruppen varken tror eller hoppas på en hård planstyrning av vården, men samarbetsformerna måste förbättras. Kvalitetskriterierna i åldringsvården, psykiatrin och nu senast narkotikavården är ännu otestade instrument. Leder ministeriets kvalitetskriterier inte till en verklig förbättring för patienterna måste nya styrningsmetoder övervägas.

Väntan på undersökning och vård utan information gör att den sjuke blir orolig och ångestfull. Statsrådet har i sitt principbeslut från april i år tagit ställning för införande av ett vårdgarantisystem, som betydligt skulle förbättra patienttryggheten. Vårdgarantin skall vara implementerad i lag senast 1.1.2005 och innebär för klienten rätt att få tid till primärvårdsläkare inom 3 dagar, bli undersökt av specialist inom 3 veckor och få vård inom 3, eller senast 6 månader på specialistsjukhus. Lyckas kommunen inte ordna denna vård skall patienten hänvisas till annan vårdplats utan extra avgifter för patienten. En mycket viktig del i principen om vårdgaranti är informationsskyldigheten. Alla vårdinrättningar och allmänheten skall vara informerad om vårdköernas längd för att undvika besvikelse och frustration. En förutsättning för att vårdgarantin skall fungera i praktiken är att motivationen och trivseln på arbetsplatserna förbättras med hjälp av de andra föreslagna åtgärderna.

De arbetsgrupper, som nu skall utveckla vårdkvaliteten behöver arbetsro för att nå resultat. Vi är onekligen i en brytningspunkt, och Svenska riksdagsgruppen tror att ett äkta samarbete mellan stat och kommun genom informationsstyrning med tanke på patientens bästa kan ge resultat.

Nu måste man med riktade insatser se till att vårdköerna förkortas. Detta förpliktigar vår grundlag oss till. I följande skede kan vi med målmedvetet arbete trimma organisationen för en optimal vård.

 

Gruppanförandet hölls av Pehr Löv 25.9.2002

Riksdagsgruppen Riksdagsgruppen

Gruppanföranden

Interpellationsdebatt om nedläggning av Stora Ensos fabriker och statens ägarpolitik

Att en fabriksnedläggning slår hårt mot den ort och region där den är verksam vet och förstår vi alla. Vi vet också vilken press beslutet sätter på arbetstagarna, deras familjer samt de lokala och regionala beslutsfattarna. Hoten om arbetslöshet och försämrade ekonomiska utsikter är tunga att bära med sig för alla inblandade. Det här har vi kunnat erfara på flera håll och i flera sektorer under de senaste åren i Finland. Den globala ekonomin för med sig nya utmaningar också för oss. Bolag verksamma i Finland spelar på samma globala marknad och med samma regler som bolag verksamma på helt andra håll. Finland är inte en åtskild del av Europa och världen - På gott och ont.
13.02.2008 kl. 16:30

Riksmötets öppningsdebatt 2008

Vi inleder 2008 i samma tecken som 2007 slutade. Den globala ekonomikurvan pekar neråt, i USA har man redan gått in för stödåtgärder för att stöda den inhemska konsumtionen och i Finland skriver de ekonomiska instituten och bankerna ner sina prognoser för tillväxten 2008.
12.02.2008 kl. 15:00

Responsdebatt om statsbudgeten för 2008

Den politiska hösten går mot sitt slut i och med att vi nu tar itu med behandlingen av budgetförslaget för nästa år. Jag vill börja med att tacka kollegerna i finansutskottet för en snabb och smidig behandling, men också regeringen för ett gott utgångsförslag.
17.12.2007 kl. 15:41

Jubileumsplenum Finland 90 år

I medlet av 1800-talet, för snart 150 år sedan började tanken på ett fritt och självständigt Finland ta form, men det dröjde som vi vet ännu ett halvsekel förrän tanken blev konkretiserad. Vi har nyligen firat riksdagens, den moderna folkrepresentationens i Finland, 100-års jubileum och nu är det dags att högtidlighålla våra 90 år av självständighet.
05.12.2007 kl. 14:45

Regeringens redogörelse om nödcentralsreformen

När man läser statsrådets redogörelse om nödcentralsreformen får man lätt den bilden att eftersom reformen var nödvändig så fungerar den – men också att de nya nödcentralerna skulle fungera ännu bättre, och vara ännu mer produktiva och kostnadseffektiva om de bara vore större. Jag skulle egentligen redan i detta skede vilja ställa en fråga om hur många nödcentraler statsrådet anser att vi klarar oss med i Finland, men vet också att svaret på den frågan får vi först om något år. I slutet på 1990-talet fanns det 34 kommunala nödcentraler medan polisen hade 23 alarmeringscentraler. Man kan fråga sig hur många centraler vi totalt kommer att ha efter denna reform. Räcker 10 eller blir det ännu färre?
04.12.2007 kl. 00:00

Statsministerns upplysning om uppdateringen av Finlands stabilitetsprogram

Den offentliga ekonomin i Finland står inför stora utmaningar. Befolkningen blir äldre medan den arbetsföra befolkningen – och således tillgången på arbetskraft – minskar. De åtgärder som regeringen och övriga offentliga aktörer kan vidta för att korrigera situationen är endast en del i det större sammanhang där även den ekonomiska utvecklingen i världen spelar en roll.
17.12.2007 kl. 12:35

Lagen om tryggande av patientsäkerheten (2. behandlingen)

Det sades redan i samband med första behandling tidigare i veckan, men jag säger det igen: Patientsäkerhetslagen är svår eftersom rätt ställs mot rätt; rätten till liv och hälsa ställs mot rätten till arbetskonflikter. Det är klart att dessa båda rättigheter är viktiga grundpelare i vårt välfärdssamhälle. Vi litar på att våra rättigheter används på ett sådant sätt att enskilda medborgares liv och hälsa inte är i fara. Så har det också fungerat hittills, också i alla arbetsmarknadskonflikter inom vårdsektorn.
16.11.2007 kl. 00:00