Svenska folkpartiet har propagerat för en grundstadga sedan 2001, så vi är lättade över lördagens beslut. EU:s nya grundstadga ger oss möjlighet att göra EU:s organisation och be-slutsfattande mera anpassade till att vi nu är 25 medlemsstater.

I debatten om framtidskonventet och grundstadgan har Svenska riksdagsgruppen upprepade gången poängterat vikten av att det råder balans, dels mellan EU-institutionerna, dels mellan mindre och större medlemsländer. Det har också varit Finlands linje som nu förverkligades.

Kommissionen fortsätter i nuvarande form fram till 2014, varefter kommissionärsskapet börjar rotera mellan medlemsländerna. Det var en seger för de små länderna att både stora och små länder behandlas jämlikt.

Den stora kampen gällde maktfördelningen. Den finska regeringen gjorde en stark insats i sina försök att leda de mindre ländernas kamp mot de stora medlemsländerna. Trots Finlands motstånd kommer reglerna för beslutsfattandet att gynna de större medlemsländerna. Som kompensation fick de mindre länderna in en klausul om att minst 15 medlemsländer måste stå bakom ett majoritetsbeslut. Därmed ökar de mindre staternas inflytande och risken att bli överkörd av de stora länderna minskar.

EU har länge lidit av beslutsångest. Det är helt enkelt för svårt och långsamt att fatta enhäl-liga beslut. Därför var det viktigt att unionen kan gå in för majoritetsbeslut i större omfatt-ning.

Alltsedan konventet avgav sitt slutliga förslag har regeringen och riksdagen i Finland listat en del problematiska punkter som måste lösas eller klargöras. Efter veckoslutets toppmöte är dessa problem utagerade. Finland och de övriga medlemsländerna löper inte risk att mista rätten att fatta beslut om sin egen utbildnings- eller hälsovårdssektor. Dessutom får Finland behålla sina undantag i anslutningsavtalet gällande vårt arbetspensionssystem samt Ålands ställning.

Holland gjorde en moraliskt stark insats då man krävde klargöranden kring den ekonomiska stabilitetspakten. Den institutionella kris som EU hamnade i då flera länder lät sina budget-underskott växa över den tillåtna gränsen bör ses som ett varnande exempel.

Regeringscheferna kunde ännu inte enas om vem som skall leda kommissionen under den kommande perioden. Direkt efter Europaparlamentsvalet stod det klart den nya ordföranden måste hittas någonstans på den konservativ – liberala axeln. Nu har många av de förhandstippade kandidaterna dragit tillbaka sina kandidaturer. Det betyder att fortfarande finns en chans för Finlands kandidat.

Det har varit viktigt att Finland länge och konsekvent fört fram en egen kandidat. Processen har stärkt Finlands profil inom unionen. Ett land som aktivt arbetat för att sitta med i kärnan av beslutsfattande skall också göra anspråk på de ledande posterna. Kommissionsordföranden skall däremot inte representera sitt eget land utan hela unionen. Med tanke på utvecklingen av unionen är det viktigt att kommissionen leds av en person som aktivt arbetat för fördjupat samarbete. Därför är de personliga egenskaperna viktiga.

Utöver personfrågor bör riksdag och regering ägna en tanke åt vad som bör ligga på den nya kommissionens agenda. Den största utmaningen är givetvis att få fart på den ekonomiska tillväxten och öka sysselsättningen. Vi löper snart risk att tappa Lissabon-strategins mål ur sikte. Därför bör all energi sättas på att stärka Europas konkurrenskraft.

Trots att ordförandefrågan är olöst finns alla skäl att planera vad Finland gör ifall vi inte får ordförandeposten. Regeringen bör snabbt komma överens om en kommissionärskandidat, med stark internationell erfarenhet och profil samt ett globalt kontaktnät. Finland bör inte heller missa chansen att exportera våra samhälls- och förvaltningsvärderingar i samband med kommissionsvalet. Därför borde Finland sikta in sig på portföljen med konsumentfrågor, den inre marknaden eller miljökommissionärsposten.

Finland har också ett ansvar för hela kommissionens sammansättning. Ett av de största bidrag som Finland kan ge är vår starka tradition av jämställdhet. Regeringen bör därför efterstäva att kunna lansera en kvinna som landets kandidat till kommissionär.

Nu får vi hoppas och önska att grundfördraget ratificeras i snabb takt i alla medlemsländer. Risken finns att man i flera länder är villiga att offra avtalet för att uppnå inrikespolitiska vinster. Det skulle vara en dålig strategi. I alla länder måste den politiska ledningen ta an-svar för att grundfördraget får en folklig förankring. Europa behöver ett starkare EU. Grund-fördraget blir den nya plattform som EU:s framtid ska byggas på.