Interpellationsdebatt om åldringsvården

04.05.2006 kl. 00:00
Vad finns staten till för? Jo, enligt Svenska riksdagsgruppen har statsapparaten till uppgift att träda in i de livsskeden som individen inte klarar sig på egen hand. Därför anser vi att staten skall koncentrera sig på att stöda individen under hennes första och sista år. Finland har ett bra lagstadgat stöd för våra åldringar. Men lagtexten är inte mycket värd om den inte omsätts i praktiken, sade Pehr Löv.

Trots att nyhetsrapporterna om vissa fall där åldringsvården inte har skötts såsom lagen kräver, gäller det att sätta enskilda fall i proportion till helheten. Enligt den senaste kvalitetsbarometern ger invånarna skol-vitsordet 8,6 för den kommunala vården. I interpellationstexten får man en bild av att regeringen skulle köra ned hela den kommunala servicesektorn. Sanningen är ändå den, att de kommunalt anställda har ökat stadigt till över 430.000 personer. Det är så gott som lika många som under rekordåren i slutet på 1980-talet. Eftersom antalet händer är liktydigt med mängden service, kan slutsatsen inte vara annan än att kommunerna producerar mer service för sina invånare än någonsin tidigare. Trots dessa siffror måste man säga att kommunerna inte har satsat tillräckligt på att öka personalen inom åldringsvården. Redan för tio år sedan rekommenderas 3600 nya tjänster, men fram till idag har endast 600 tjänster tillkommit. Nå-gonstans har det gått fel i prioriteringen.

Den offentliga sektorn måste ändå se om sitt hus. Alltför många utbildade vårdare har flyttat utomlands pga. högre löner och stadigvarande arbetskontrakt. Svenska riksdagsgruppen har sagt det tidigare och säger det igen; vill man garantera att man har kompetent vårdpersonal inom fem till tio år, gäller det at fastanställa personal idag! Vi hoppas också att löntagarorganisationernas interna solidaritet någon gång kunde gagna de kvinnodominerade vårdbranscherna och inte alltid de manliga industrifacken.

Samtidigt måste vi hitta medel för att få de äldre och rutinerade vårdarna att orka stanna kvar i arbetslivet. Vi måste utveckla fler och mer flexibla modeller för deltidsarbete. I Sverige jobbar 57 procent av ålders-gruppen 60 till 64 år. I Finland jobbar endast 27 procent. Deltidsarbetet ger de svenska 60-åringarna stör-re möjlighet till återhämtning, men de ingår fortfarande i personalresursen.
Samtidigt måste vi våga pröva på nya metoder och lägga om arbetet i nya arbetsveckor. Sfp:s partidags-beslut från 2004 om att pröva på 3+3 modellen är ett bra exempel. 3+3 går ut på att man systematiskt job-bar tre dagar och är därefter ledig tre dagar året runt. Systemet ger större tid för återhämtning och betalar igen sig med minskad sjukfrånvaro. Vi hoppas att facken fördomsfritt bekantar sig med dylika möjligheter.

UTVECKLA VÅRDEN

Den finländska välfärdstaten utgör ett modellexempel för andra länder. Men ingenting varar för evigt. Ett maskineri måste ständigt uppdateras. Det gäller också vården. Vi är alltför rädda för reformer och tror alltför ofta att vi redan kommit på den allena rådande sanningen.
Vi behöver fler alternativ i vården. Jag nämnde redan två förslag som ger fler valmöjligheter för de äldre inom vårdpersonalen, men också invånarna – patienterna – måste erbjudas fler alternativ.

Ett problem med den offentliga vården är bristen på läkare. Trots att antalet arbetande läkare i Finland är högre än någonsin, cirka 15.700, har många mindre orter svårt att locka läkare till sin hälsovårdsstation. Över 15 procent av HVC-läkarvakanserna var obesatta år 2005.
Det innebär att vi måste hitta alternativa modeller. Svenska riksdagsgruppen har aldrig sett det vara klokt att dra skarpa skiljelinjer mellan offentlig och privat läkarvård. Faktum är, att det gör inte finländarna heller! Privat läkarvård används i alla inkomstklasser.
Den privata läkarvården missgynnas idag av att Fpa:s ersättningstaxor släpar efter oskäligt mycket då de inte justerats på många år. Enligt sjukförsäkringslagen har man rätt till 60 procents ersättning men i praktiken har den sjunkit till under 30 procent och motsvarar på intet sätt patientens faktiska kostnader. Det är nu dags att höja ersättningarna.

Patientens valmöjligheter har redan ökat märkbart tack vare de nya servicesedlarna. Patienten har ofta andra behov än vad den kommunala vården kan erbjuda. Det kan vara fråga om närheten till vård eller tidsanvändningen. Genom att få utnyttja servicesedeln till att köpa motsvarande tjänster privat eller från tredje sektorn utgår servicen hela tiden från patientens behov – inte systemets behov. Svenska riksdags-gruppen anser att systemet borde utvidgas till att även gälla hälsovård. Samtidigt anser vi att systemet med servicesedlar är för stelt. Vi vill att man inför en mer flexibel övre gräns för servicesedelns storlek. Det nuvarande systemet utesluter nämligen flera serviceproducenter, vilket ger invånarna mindre valmöjligheter.

Också inom boendet vill vi öka åldringarnas valmöjligheter. Finland är mer fokuserat på anstaltboende än något annat nordiskt land. Det måste vi komma ifrån. De flesta åldringar vill bo hemma eller på servicehem. Det förutsätter en god förebyggande vård. Det lyckas genom utökad öppenvård och hälsogranskning. Inom omsorgsgarantin borde åldersgränsen på 75 år för att få en individuell vårdplan sänkas. På det sättet kunde de flesta åldringarna ha möjlighet att få bo hemma eller på serviceboende.

Åldersdemens ökar i snabb takt. Kvalitativ demensvård kräver ett välplanerat system för exakt diagnostisering, rådgivning, rehabilitering och vård på små gruppboenden. I de kommuner, där man inte tar detta på allvar blir vården både dyr och dålig. Vi behöver ökad läkarutbildning i geriatri för att optimera medicineringen för äldre. Detta inkluderar också effektiv smärtlindring i livets slutskede.

Trots att interpellanterna helst vill diskutera den offentliga vården och den offentliga vårdpersonalen, vill Svenska riksdagsgruppen lyfta upp den grupp som kanske utför det tyngsta vårdarbetet, nämligen närståendevårdarna.
Cirka 300.000 finländare jobbar mer eller mindre på heltid med att sköta sin familjemedlem hemma. Arbetet är tungt och pågår dygnet runt. Regeringen har höjt stödet samt satt ett pristak för den intervallvård som är tänkt att avlasta vårdaren några dygn i månaden. Det stora problemet är att endast 10 procent av närståendevårdarna får kommunalt stöd. Det är uppenbart att förhållandet borde vara det motsatta; de flesta närståendevårdarna förtjänar att få stöd för sitt värdefulla arbete – som dessutom innebär stora inbesparingar för staten!

Det är bra att vi för denna debatt just nu då både stat och kommuner funderar på vad den kommande kommun- och servicereformen kommer att innebära. Alla invånare i alla kommuner har rätt till en lika god vård. Alla kommuner har inte samma förutsättningar till det. Då måste man leta efter nya modeller.
Utan att diktera hur kommunerna skall lösa sin interna arbetsfördelning har Svenska riksdagsgruppen velat presentera en rad förslag som ger indviden-patienten-invånaren mer valmöjligheter att välja en vårdform som passar henne bäst. Dessutom på invånarens villkor. Det är inte systemet som är viktigast – det är individen som är viktigast!

Pehr Löv höll gruppanförandet 4.5.2006

Riksdagsgruppen Riksdagsgruppen

Gruppanföranden

Responsdebatten om om redogörelsen gällande EU:s grundfördrag

Jag vill börja med att göra några saker fullständigt klara. Inom Svenska riksdagsgruppen tror vi på den Europeiska Unionen! Vi är övertygade om att Finland mår bättre, och att vi har klarat oss bättre som medlem i unionen än om vi hade valt att stå utanför. Utan medlemskap i EU hade det varit ännu svårare att övervinna depressio-nen på 1990-talet, sade Astrid Thors.
10.05.2006 kl. 00:00

Interpellationsdebatt om åldringsvården

Vad finns staten till för? Jo, enligt Svenska riksdagsgruppen har statsapparaten till uppgift att träda in i de livsskeden som individen inte klarar sig på egen hand. Därför anser vi att staten skall koncentrera sig på att stöda individen under hennes första och sista år. Finland har ett bra lagstadgat stöd för våra åldringar. Men lagtexten är inte mycket värd om den inte omsätts i praktiken, sade Pehr Löv.
04.05.2006 kl. 00:00

Statsrådets utbildningspolitiska redogörelse

Statsrådets redogörelse är en positiv läsning. För det första är nivån i den finländska utbildningen rätt bra och för det andra har regeringen valt att fördomsfritt sätta fingret på de utmaningar som måste lösas. Hela vårt välstånd bygger i grunden på hur vi löser de utbildningspolitiska utmaningarna. En hög kunskapsnivå blev Finlands räddning under det svåra 90-talet. Så skall det också vara i framtiden, sade Christina Gestrin
02.05.2006 kl. 00:00

Redogörelsen om detaljhandelns struktur och utveckling

Det är rätt vanligt att folk idag beklagar sig över både internationaliseringen och globaliseringen. Ofta framställs dessa som nya och obehagliga fenomen för Finland. Jag frågar mig om man då har glömt sitt eget lands historia och bakgrund, sade Roger Jansson i sitt gruppanförande.
26.04.2006 kl. 00:00

Regeringens budgetramar 2007-2011

Rapporteringen och slutsatserna från regeringens budgetramförhandlingar varierar beroende vem man lyssnar på. Dels har det talat om regeringskris och avgångar, dels om konstruktiva diskussioner. Kontentan är ändå den, att regeringen kom överens om att ge fortsatt stöd till lantbruk och landsbygd också efter att EU-stöden skärs ned. Exakta eurobelopp kan givetvis inte slås fast förrän förhandlingarna med EU avslu-tats. Det är inget nytt i det. Så har vi agerat redan i tolv år.
28.03.2006 kl. 00:00

Regeringens redogörelse om arbetskraftens fria rörlighet inom EU

Jag vill tacka regeringen för en bra redogörelse, men framför allt - en klok slutsats. Det är bra att regeringen driver en fördomsfri och klar politik. Mycket av de hot och risker som framförts i debatten om arbetskraftens rörlighet har handlat mera om skrämselpropaganda än om sakliga argument.
14.03.2006 kl. 00:00

Gruppanförande i interpellationsdebatten om kommunservicen.

"Det är framför allt dags för kommuninvånaren att begära svar av sin kommunledning; Lovar ni att vi klarar oss i trettio år till utan att göra något? Kan min kommun garantera att jag får modern service om tjugo år med dagens strukturer?", sade Eva Biaudet i sitt gruppanförande.
07.03.2006 kl. 00:00